Idag blir det ett ganska spilttrat inlägg. Lite smågodis. I Danmark kommer det ett stort antal reklamaviser i brevinkastet och i Göteborg finns G-P. Här kommer alltså några pressklipp med tillbakalutade funderingar.
Förra veckans G-P: Bomb var sexleksak. Ja... hm... hellre det än tvärtom, eller hur?
– Det är sällan det man misstänker vara en bomb verkligen är en bomb, säger Göteborgspolisens presstalesman Jan Strannegård. Men det är ännu mer sällan de innehåller sexleksaker.
Och nu kommer några klipp från Nyhedsavisen (den tryckta upplagan):
Forældre skal lære at være stille. Det är alltså inte barnen utan föräldrarna som i första hand ska se till att det finns lugn och ro och att barnen vänjer sig vid stillhet. Vi ska lære at dyrke (='syssla med') stilhed og roen. For stilhed smitter. Bra sagt. Det kunde man sitta i stillhet och ro och brodera på en väggbonad.
Nyhedsavisen vill också att männen ska ge igen i gräl med sina kvinnor. De menar att kvinnor kommer med en hel lista med fel och att männen är helt oförberedda. Samla på er en egen lista, killar, skriver tidningen: Skyd igen med en liste over kvindernes mange fejl og løs konflikten.
Tidningen består förstås också med en lista med fel som de menar att kvinnor ofta gör – lige til at klippe ud (!). Här är ett par almindelige fejl hos kvinder som psykoterapeuten Martin Østergaard består med:
1. Du (kvinnan, alltså) går til angreb i stedet for at fortælle at du er ked af det ('är ledsen').
För mig är detta snarare typiskt manligt. Kvinnor gör väl oftare tvärtom, gråter i stället för att bli arga...
2. Du undlader at forføre mig seksuelt.
('Du låter bli att förföra mig sexuellt.')
Dags för att införa bombhot som det i G-P i den danska vardagen, kanske?
3. Du glemmer at rose og anerkende ('bekräfta') mig.
Återigen inte ett typiskt kvinnligt fel. Detta är mer ett allmänmänskligt fel. Vi glömmer att den vi lever samman med också behöver veta att han/hon är fantastisk. Fortfarande. Men ändå. Den klassiska sketchen visar ju en man – och inte en kvinna – som säger: "Hon vet att jag älskar henne; det sa jag ju när jag friade."
Svenska Metro presenterar en annan dansk nyhet. Silikonbröst har visat sig vara ett problem i krematorierna. Precis som ägg i skal gör i mikrovågsugnar, exploderar de när "kroppen går till 'sista resan'". Och krematorieugnarna blir, som mikron, täckt med innehållet. Usch.
Till sist, Nyhedsavisen igen: Prins Henrik er for tyk – frygter for sit helbred. Så prinsgemålen, dronningens make, har alltså ätit för mycket av den goda danska maten och fruktar nu att hans hälsa ska ta skada. Smart som han är så gör han något åt saken. Men vad? Ja det kan man undra.
Går han med i viktväktarna? Nej. Skaffar han en dietist? Nix. Han åker ner till Italien och söker hjälp hos en fransk hälsoguru. Her får han serveret diætmad, nyder en lang række behandlinger og spiller bridge med sine danske venner, som i solidaritet med prinsen er taget ned på opholdet.
Så kan jag också tänka mig att lösa situationen. Jag åker med alla mina kompisar till ett eller annat slott i de italienska alperna och blir serverad lämplig mat och får behandlingar, medan jag nemt taber mig som det så vackert heter på danska.
Nu måste jag istället rusa till jobbet. Inte lika tillbakalutat, eller hur?
/Maia
2008/01/24
2008/01/06
Den ovilliga pendlaren
Nu är den ovilliga pendlaren på väg till Danmark igen. Hon sitter på en tre och trekvartstimmars Stenabåt tillsammans med folk som är på väg till helt anda begivenheter än hon själv.
Grabbgänget med cd-spelaren t.ex. som inte fick dricka sin medhavda öl i caféet. En av killarna har en hockeyhjälm i papp på sig och markerar därmed sin ställning som... ja, antingen är det flockledare han är eller också är det clown. Eller en kombination. Han hörs mest och märks mest och de andra följer honom när de drar iväg för att handla.
Här finns också de två som sitter tätt tillsammans och tittar lika mycket in i varandras ögon som de spanar vaksamt på omkringvarande. Bredvid mig har en mormor parkerat. Hon är av den typen som tittar en i ögonen och säger "Hej!" Barnbarnen har just fått varsin tjuga att växla till enkronor. "Vilken bra apparat, som det kommer pengar ur", skojar mormor, men barnbarnen förstår inte skämtet.
En stor indisk eller pakistansk familj sitter och ligger till vänster. Föräldrarna ligger. Försöker sova. De fyra pojkarna spelar Nintendo (Ja, Nintendo med n. Jag har lärt mig stava nu!) eller drar ut långa tuggummibitar ur runda plastdosor i gult, grönt och rosarött och stoppar in i munnen. Jag tror
att det är danska som de blandar med sin hindi eller vad det nu kan vara.
Ovilligheten släpper lite grand när jag läser om Holmberg (1999) och använder mitt härliga Skim-program och antecknar och skriver ner ifrågasättningar i LaTeX.
Nu börjar en spelapparat dinga jättehögt och det verkar som om det är en signal till personalen att här är det en högvinst på G. Fler och fler samlas kring apparaten och den glatt pladdrande vinnaren, en del med fingrarna i öronen, men det dröjer innan personalen kommer. Vi är bara 76 på resan har kaffekillen berättat, så de är inte så många som arbetar. En som ville vara sjuk fick vara det, sa han. "Inte så att man inte FÅR vara sjuk annars... men ändå...." Och sedan måste han ju förklara att man förstås inte får arbeta i cafét om man arbetar fast man är sjuk. Trassligt det där.
Gruppen runt spelapparaten skingras så smått när inget händer och killen som vunnit går på jakt efter personal medan mormodern passar maskinen. Han återkommer med en mycket lång man med ett bälte fyllt med walkie-talkie, ficklampa och säkert fyra fem andra intressanta attiraljer. Denne skriver på ett papper och skruvar på något på maskinen och vinnaren går glad iväg för att inhösta 2.400 kronor. "Den här vill jag spela på", säger genast ett av barnbarnen. "Den här är tur!"
Hockeyhjälmen återkommer nu och spelar på en annan automat medan två av undersåtarna tittar på. Ingen vinst där och han drar vidare. De andra går ett halvt steg efter honom, som prinsgemåler, en på var sida. De har nu likadana stickade luvor på huvudet. Gruppdynamiken är intakt.
Den sovande indiska mamman ser ut att snart vilja vända sig på rygg och kommer då otvivelaktigt att hamna på golvet. Vad är gängse sed och hövlighet i sådana fall? Knackar man lätt på ryggen och väcker damen i fråga: "Ursäkta mig, men vinkeln på din kropp indikerar att du förefaller löpa risk att trilla i golvet." Nej, det ordnar sig. Hon känner instinktivt att något saknas under henne, vrider sig med slutna ögon och kurar snart ihop sig tätt intill soffryggen igen.
Den ovilliga pendlaren har vant sig vid ett mer tillbakalutat liv, hemma och med tillgång till make, barn, brasa, julklappsfådda Norrgaveltofflor och Wii. Hon rynkar ögonbrynen, fortsätter med arbetet och har en diffus känsla av att slagträningen med först vänster (Mii: Gwendolyn) och sedan höger (Mii: Mam) faktiskt påverkat överarmsmusklerna.
/Maia
Epilog: På Lyntåget till Århus sitter den ovilliga pendlaren med ryggen i färdriktningen och skriver i tom hvilevagn. Hon reser sig och kikar in i Klass 1. Ingen där, utom lokföraren som sitter för öppen dörr. Kikar åt andra hållet över vestibulen mot resten av Klass 2. Ingen så långt ögat kan nå. "Det var ikke mange her", säger hon till konduktören Per Isaksen, som bär en elegant armkedja i silver och har prydligt skägg om hakan. "Nej..." Den ovilliga pendlaren breder ut sig. Njuter av att ha privat vagn. Åtminstone fram til Sindal 13.56, och i Hjørring 14.07 anländer massorna.
Grabbgänget med cd-spelaren t.ex. som inte fick dricka sin medhavda öl i caféet. En av killarna har en hockeyhjälm i papp på sig och markerar därmed sin ställning som... ja, antingen är det flockledare han är eller också är det clown. Eller en kombination. Han hörs mest och märks mest och de andra följer honom när de drar iväg för att handla.
Här finns också de två som sitter tätt tillsammans och tittar lika mycket in i varandras ögon som de spanar vaksamt på omkringvarande. Bredvid mig har en mormor parkerat. Hon är av den typen som tittar en i ögonen och säger "Hej!" Barnbarnen har just fått varsin tjuga att växla till enkronor. "Vilken bra apparat, som det kommer pengar ur", skojar mormor, men barnbarnen förstår inte skämtet.
En stor indisk eller pakistansk familj sitter och ligger till vänster. Föräldrarna ligger. Försöker sova. De fyra pojkarna spelar Nintendo (Ja, Nintendo med n. Jag har lärt mig stava nu!) eller drar ut långa tuggummibitar ur runda plastdosor i gult, grönt och rosarött och stoppar in i munnen. Jag tror
att det är danska som de blandar med sin hindi eller vad det nu kan vara.Ovilligheten släpper lite grand när jag läser om Holmberg (1999) och använder mitt härliga Skim-program och antecknar och skriver ner ifrågasättningar i LaTeX.
Nu börjar en spelapparat dinga jättehögt och det verkar som om det är en signal till personalen att här är det en högvinst på G. Fler och fler samlas kring apparaten och den glatt pladdrande vinnaren, en del med fingrarna i öronen, men det dröjer innan personalen kommer. Vi är bara 76 på resan har kaffekillen berättat, så de är inte så många som arbetar. En som ville vara sjuk fick vara det, sa han. "Inte så att man inte FÅR vara sjuk annars... men ändå...." Och sedan måste han ju förklara att man förstås inte får arbeta i cafét om man arbetar fast man är sjuk. Trassligt det där.
Gruppen runt spelapparaten skingras så smått när inget händer och killen som vunnit går på jakt efter personal medan mormodern passar maskinen. Han återkommer med en mycket lång man med ett bälte fyllt med walkie-talkie, ficklampa och säkert fyra fem andra intressanta attiraljer. Denne skriver på ett papper och skruvar på något på maskinen och vinnaren går glad iväg för att inhösta 2.400 kronor. "Den här vill jag spela på", säger genast ett av barnbarnen. "Den här är tur!"
Hockeyhjälmen återkommer nu och spelar på en annan automat medan två av undersåtarna tittar på. Ingen vinst där och han drar vidare. De andra går ett halvt steg efter honom, som prinsgemåler, en på var sida. De har nu likadana stickade luvor på huvudet. Gruppdynamiken är intakt.
Den sovande indiska mamman ser ut att snart vilja vända sig på rygg och kommer då otvivelaktigt att hamna på golvet. Vad är gängse sed och hövlighet i sådana fall? Knackar man lätt på ryggen och väcker damen i fråga: "Ursäkta mig, men vinkeln på din kropp indikerar att du förefaller löpa risk att trilla i golvet." Nej, det ordnar sig. Hon känner instinktivt att något saknas under henne, vrider sig med slutna ögon och kurar snart ihop sig tätt intill soffryggen igen.
Den ovilliga pendlaren har vant sig vid ett mer tillbakalutat liv, hemma och med tillgång till make, barn, brasa, julklappsfådda Norrgaveltofflor och Wii. Hon rynkar ögonbrynen, fortsätter med arbetet och har en diffus känsla av att slagträningen med först vänster (Mii: Gwendolyn) och sedan höger (Mii: Mam) faktiskt påverkat överarmsmusklerna.
/Maia
Epilog: På Lyntåget till Århus sitter den ovilliga pendlaren med ryggen i färdriktningen och skriver i tom hvilevagn. Hon reser sig och kikar in i Klass 1. Ingen där, utom lokföraren som sitter för öppen dörr. Kikar åt andra hållet över vestibulen mot resten av Klass 2. Ingen så långt ögat kan nå. "Det var ikke mange her", säger hon till konduktören Per Isaksen, som bär en elegant armkedja i silver och har prydligt skägg om hakan. "Nej..." Den ovilliga pendlaren breder ut sig. Njuter av att ha privat vagn. Åtminstone fram til Sindal 13.56, och i Hjørring 14.07 anländer massorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)