Visar inlägg med etikett arbete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbete. Visa alla inlägg

2016/12/13

Ta inte i så du spricker!

Jag satt just och tittade på mitt Facebookflöde och så kom det upp en Snobbenbild. Lille Karl, en julgran och texten Be the best you can be.

Det kan ju kännas lite jobbigt att alltid behöva vara bäst liksom. Att alltid behöva sträcka sig för att göra lite till. Lite mer. Vara bäst.

Hela. Tiden.

För ibland räcker inte ens det. Ibland så är vi inte bäst. Inte ens näst bäst. Utan helt enkelt ganska rejält obäst.

Det är då som det är vettigt att titta på lille Karl och hans julgran.

Hela berättelsen om den där julgranen handlar om att den kanske inte är så lyckad i julgransrejset. Rätt skruttig som julgran betraktad. Men den är ändå the best it can be.

Grejen är att det är allt vi kan göra. Vi kan vara de bästa vi är. Om vi försöker vara mer eller något annat så kan det mycket väl vara så att vi till sist tar i... så vi spricker.

---

Och det är väl när allt kommer omkring inte så lyckat, eller vad säger ni?

Så, vi kan förbereda och fixa och dona och ordna och försöka och greja och lägga tid och tänka ut och  slå knut på oss själva och det kan ändå i slutänden vara så att det hela blir obäst.

Så är det bara. Vi får leva med det.  Hellre det än att spricka. Tycker jag i alla fall.

Och julen då? Ja, den är ju som Linus beskriver den. Kolla på videon här. Den har varit med förut och den kan gott få vara med igen. Luta dig tillbaka och titta.

/Maia


2016/06/17

Exercis

Jag ska försöka skicka iväg en ansökan om att bli befordrad till docent. Och jag har bestämt mig för att det ska ske innan jag går på semester.

Men det är som att försöka marschera i lervälling. Förutom att jag behöver åtta olika mappar för de olika delarna i ansökan så har jag ännu inte fyllt i saker som hänt sedan november förra året. Och dessutom blir jag så irriterad på att behöva lista allt jag gjort. Alltså allt. Inte bara att jag arbetat på olika ställen, men varje liten sak.

Den här typen av exercis är inte precis uppbyggande för mig.

/Maia

2016/03/11

Överlevnad genom giffar

Jag rättar en större tentahög än vanligt. Och behöver några giffar för att klara mig. Doktorn är en bra person för sådant. Han har många ansikten. Och många uttryck.

Först är jag mest...


Men så kommer de där svaren där jag först...



Och sen antingen...



...eller...



...och ibland...





Men, om någon får för sig att säga något ont om mina studenter...



...så...




Och till sist är man ju klar. Och de har klarat sig hyfsat! Och då...



/Maia

PS. Och sammanräkningen. När den första med 79 p av 80 dyker upp...

via GIPHY

2015/03/19

Lärare till lärare

Jag har haft lärarstudenterna igen. Och det är fortfarande väldigt kul. Det är en väldigt rolig studentgrupp, som jag alltid blir så förtjust i. De är fantastiska!

Och visst är det hög närvaro på lektionerna på min delkurs. 

Men en del kommer inte om det inte är examinerande inslag. Varje år är det några som inte kommer. På min delkurs och kanske i ännu högre grad på de efterföljande delkurserna. De här studenterna dyker alltså inte upp, om det inte är obligatoriskt. 

Detta får mig att undra.

För grejen är ju liksom den att de här studenterna som inte kommer, de ska också bli lärare. Tanken är ju faktiskt att dessa studenter sedan ska ägna hela sitt yrkesliv åt att vara i klassrum, där elever förhoppningsvis ska närvara och vara aktiva. 

Och ändå tycks en del av dem inte inse att vi som just nu står där och undervisar är just lärare, och att vi har förberett lektioner, föreläsningar och seminarier som är tänkta att hjälpa dem i deras inlärning.
Saken är ju den att vi har ägnat många, många år åt att lära oss våra ämnen. Och vi ägnar stora delar av våra tjänster åt att forska i samma ämnen. Och det betyder att våra studenter – under en begränsad tid i sina liv – har fri tillgång till ett gäng entusiaster som alla ligger längst framme i de ämnen som studenterna själva sedan – alldeles ensamma – ska undervisa i. 

Alla läroböcker och artiklar är nämligen lite efter. De är en stelnad beskrivning av hur allt låg till, vid tiden för deras tryckning. 

Men lärarna, de som lektion efter lektion, föreläsning efter föreläsning, seminarium efter seminarium står där och undervisar, diskuterar, problematiserar och lyssnar, de – ja, vi! – vi är faktiskt i framkanten på vad som sker i våra ämnen.

Och då kommer en del av studenterna inte, för att det inte är obligatoriskt.

Ungefär som om vi har lagt in för mycket lektioner. Som om vi lagt in icke-obligatoriska tillfällen som liksom inte behövs.

Nej, mina vänner. Vi har lagt in dem just för att de behövs. Ni behöver dem för att klara kursen. Annars hade vi kunnat ge en läskurs. Det finns sådana också.

/Maia

PS. Kära fina studenter! Ni förstår ju att jag inte alls menar att man inte kan få vara borta om man behöver det. Det får man! Nej, det jag skriver handlar om det systematiska uteblivandet, att inte komma om det inte är obligatoriskt. Visst är det intressant att en del gör så? Varför är det så?

2015/01/18

På återbesök hos /de/ och /dem/



Jag fick ett mejl.
Jag fick ett mejl från en man som funderade över hur det blir med de dom som motsvarar engelskans those och sedan nämnde han att det var för de som han undrade över. Lite kortfattat. Och jag kanske inte förstod honom riktigt. Men jag tror det var detta han frågade efter och jag svarade såhär:

Jag tror nu att du menar sammanhang som dessa:

It's for those that were born or raised in Australia

Du har alltså tittat på mitt klipp, så du kanske kommer ihåg att jag pratade om att det ska vara dem efter prepositioner. Prepositioner ”styr” objektsform, som det så vackert heter. Såhär:

Jag spelade en skiva för dem.
Jag tittade på dem.

Precis samma sak gäller för for those that som finns i den engelska meningen ovan:

Det är för dem som är födda eller uppvuxna i Australien.

Nu skriver du för de, så jag gissar att du studsar när jag skriver för dem här. :) Grejen är att det är två principer som bråkar med varandra i just den här konstruktionen. Kolla på bisatsen [som ___ är födda eller uppvuxna i Australien]. 

Här saknas subjektet, dvs. de personer som är födda och uppvuxna i Australien, inte sant. Och om du skulle skriva det som en huvudsats skulle du använda de och inte dem (* betyder ogrammatisk):

De är födda eller uppvuxna i Australien.
*Dem är födda eller uppvuxna i Australien 

Så prepositionen säger: Skriv dem!
Men som-satsen säger: Hallå, det är ju mitt subjekt som fattas, och de är subjektsformen!

Idag är språkvården lite mer generös än förr och säger att det är OK att skriva ...för de som är… Inte minst för att så många faktiskt skriver så. Och med en orsak. 

Men om man ska tala om regler så är det egentligen regeln att prepositioner ”styr” objektsform (dem) det som gäller också här.


/Maia

2014/04/11

Jag mötte Lassie eller... jag träffade upp Lassie?


Sedan ganska länge har uttrycket möta upp använts i svenskan. Svensk ordbok, som listar inte bara lexikonord utan också konstruktioner skriver att vi haft det i språket sedan 1901, men då som ett partikelverb som inte tar objekt, som i exempel (1) från Korp:
(1) 
Ett 30-tal sångare från olika delar av Åboland mötte upp och trivdes så bra att man beslöt fortsätta även följande säsong. [Åbo underrättelser, 2012, i Korp]
Lite längre fram lånar vi in det engelska bruket av meet up + PP, se (2), men märkligt nog oftast utan prepositionen med, så att vi på svenska får möta upp + OBJ: möta upp mig, möta upp oss, möta upp en vän, se (3).
(2) 
Människorna vallfärdar till sin hembygd för att möta upp med släkt och vänner från svunna tider. [Bloggmix 2007, Korp] 
Mötte upp med Saras gamle vän John för han fyllde 21 denna vackra vårdag. [Bloggmix 2007, Korp]
(3)  
Sen en snabbis till Axessakuten och efter det en fika med Jea som kom och mötte upp mig. [Bloggmix 1998, Korp] 
Så om du befinner dig på Way Out West i sommar , kom och möt upp oss! [Bloggmix 2003, Korp] 
[S]en åkte jag och Elin ner på stan och mötte upp hennes vän som nyss ploppat ur sig en liten flicka. [Bloggmiz 2005, Korp]
 Sökningen på möta upp med eller utan objekt (i alla former) gav  21.000 träffar ungefär, medan möta upp med gav bara cirka 500.

Vad är då skillnaden på (1) å ena sidan och (2–3) å andra? Jo, i (1) är det en enda aktant som uttrycks, den eller de som möter upp. Det kan snarast förklaras som att 'SUBJ kom till PLATS'.

I (2) och (3) finns det två aktanter uttryckta, och de har en slags ömsesidig, reciprok relation; det är såväl subjektsreferenten som objektsreferenten som möter upp. Man kan uttrycka samma sak med  ett verb som mötas eller träffas,  verb som har reciprok betydelse:

Reciprok betydelse. Verben med reciprok betydelse konstrueras med subjekt som betecknar flera olika referenter som interagerar med varandra. [Svenska Akademiens grammatik 1999, Verb §49]
Dessa verb med reciprok betydelse är intransitiva, dvs. de tar inte objekt. Båda aktanterna uttrycks med subjektet, som måste stå i plural. Genom att använda möta upp + objekt kan vi uttrycka samma interaktion med ett transitivt verb.

I Korp kan vi se med trenddiagram att möta upp utan preposition ser ut såhär. Det finns belägg redan på 30-talet.



Möta upp med dyker upp senare och blir starkare och starkare i bruket, verkar det:




Det intressanta är att jag idag plötsligt stötte på verbet träffa tillsammans med partikeln upp. Det var en gammal elev som på Facebook skrev att hon skulle träffa upp OBJ.

Verbet träffa är redan transitivt: NGN träffar NGN. Jag hade aldrig sett detta förut, 60-talist som jag är, men jag var ju tvungen att kolla i Korp. Och minsann 676 träffar! Trenddiagrammet ser ut såhär:



Så dagens språkspaning blir att vi framtiden kanske inte längre träffar någon på stan, utan vi kanske träffar upp någon.

Ähm.

/Maia

2014/02/21

Rättvis rättning

När jag rättar tentor tar jag en sida i taget. Först alla sidan ett, sedan alla sidan två.

Jag märker att det blir rättvisare så, eftersom jag då inte kan sitta med en tenta där en student gjort bra ifrån sig på vissa frågor och vara lite extra överseende med småfel bara för att den skrivit så bra på de andra frågorna.

Och tvärtom, döma hårdare för att det gick dåligt på förra sidan.





Ändå visar det sig att de som kan de kan. Och de som inte kan, de kan inte.

Så är det bara.

/Maia

- using BlogPress from my iPhone

2014/02/19

Den lärda och inlärningen

Nu är det alltså tenta om 3,5 timme och det finns studenter som i skrivande stund försöker ta igen fyra veckors undervisning genom att ställa frågor till mig på delkursens diskussionsforum. I alla fall känns det så, eftersom det varit så tyst, så tyst innan och så livligt, så livligt det senaste dygnet.

Jag själv funderar på inlärning. 


På bilden syns den lärde och hans student. På vägen till jobbet idag talade vi i bilen om huruvida elever och studenter idag vill lära sig eller vill bli lärda av någon annan. Nyckeln till bra resultat är två saker:
1. Att lärarna får möjlighet att lära ut
2. Att studenter och elever förstår att de måste lära in

/Maia

2014/02/09

Youtuber eller flippad lärare?

Alla filmerna blev förstås inte klara samma dag. Men nu har jag en YouTube-kanal. Med sju filmer. Jorå s'atte. Jag är en youtuber (definition 3 fast det där med fanbase är väl inte riktigt applicerbart).

Jag prövade att fortsätta använda Vimeo, men ljudet försvann plötsligt på videorna i alla webbläsare utom Chrome. Det är ett känt problem, men det hjälper ju inte. Ohållbart. Alla videorna som jag använt i undervisningen ligger nu på YouTube. Som den här.

Så enkelt som att ge eleverna en dator?

Jag har börjat läsa in mig på det flippade klassrummet och en av de saker som slår mig är hur många faktiskt tror att det bara handlar om att ge eleverna en dator eller en iPad och att de har sina läromedel på den.

Som förra och förrförra året när A hade sin mattebok på datorn. Om hon behövde en genomgång när hon gjorde läxan så var hon tvungen att b-l-ä-d-d-r-a tillbaka på datorn till det kapitel där genomgången fanns. I alla fall var detta det enda sätt hon kände till. Och då är det ju nödvändigt med läxhjälp. Om man inte ens lätt kan bläddra sig fram till rätt ställe i boken om man har glömt.

I år har de ibland så kallade flippar som de ska titta på inför lektioner. Och då betyder substantivet flipp 'filmsnutt'. Oftast i SO. Det är lite som att de ska läsa på i en bok, men får kolla på en lärargenomgång istället. Och det är bra, till och med väldigt bra, men samtidigt behövs det mer för att flippa ett klassrum.

Definitioner är viktiga

Substantivet en flipp får aldrig begränsas till att betyda en enda sak. Det får inte bli synonymt med videosnuttar. Eller något annat för den delen. En flipp  måste vara alla de resurser som är tillgängliga för en elev eller student ska kunna gripa sig an sin egen lärprocess. Inte verktygen, utan resurserna.

I The Flipped Class Manifest förklarar pedagogerna en central tanke med det flippade klassrummet (mina kursiveringar):
You could take valuable class time and have everyone get their calculator and follow you step-by-step, with some students bored and ahead, and some students behind.  You need to stop class and get students caught up if they missed a step. Then a day, week, or month later, you will need to go through the steps again to remind kids of the process.  Or you could create a simple five-minute video showing the steps to enter data and run a linear regression. This is a permanent archived tutorial. Advanced students may never need to watch the video again. All students can re-watch the video as needed. Now, there is more class time for data collection, collaboration, and application.
Precis detta är vad jag vill åstadkomma med grammatiksnuttarna.* Att den som redan fattat inte behöver se en omgång till på lektionstid. I tisdags bad jag studenterna kolla i förväg på en snutt om bisatser. Och både på lektionen och dagen efter på grammatikakuten fann jag att det var fler som förstod.

Gadget girl

Jag vet inte hur det kommer att gå för min grupp med lärarstudenter som fått tillgång till grammatiksnuttarna. Det finns en del som inte kommer på lektionerna. Inte många, men en del. Men det ska bli intressant att se hur det går. Och gadget girl som jag är så suktar jag nu efter den här godingen, Smartlav från Røde:

Basbrorsan hörde förra helgen hur det lät i snuttarna, dömde ut det som otillräcklig ljudkvalitet och gick genast hem och gjorde researchen åt mig. Återkom denna helg efter med flera förslag. Bästa brorsan!

Och den här kompisen, 3-i-1 tablethållare från mytrendyphone (de tillhandahåller inte upplysningar om fabrikat...hm). Försökte beställa den förra söndagen, men företaget är inte så smarta att de drar pengarna när man beställer. Istället gör de det strax före de skickar produkten, dvs en helt annan dag. Allvarligt, vem gör så idag? Självklart stänger jag kortet för internetbetalningar när jag fått bekräftelse. (Särskilt om webbsidan inte har det lilla låset i webbläsarfönstret, utan menar att det bara är ramen som är säker.)


Nå det får bli den här veckan istället. Nu ska jag vara fullkomligt oflippad och rätta texter och tillverka salstenta.

/Maia


Snutt är f.ö. ett bra ord om man vill ha något som passar för ljud- eller videoflippar. Mycket mer genomskinligt än flipp.  Jag googlade just på en snutt och fann att Universitetet i Oslo kallar sina korta instruktionsfilmer för detta. Prøv en snutt!

2013/04/25

Lev med det

Några saker idag har gjort mig trött och irriterad. Några samtal. Jag inser att jag ibland måste sluta hjälpa folk. Jag är nämligen inte den där trevliga typen som curlar och gullar och lyfter och bär fram till den önskade slutdestinationen. Jag är mer en fårhund som samlar flocken och gläfser så att folk själva går i den riktning de ska. Hittar de inte, så kan jag visa vägen.

Och jag gör det gärna.

Men så är det någon som vill att jag ska bära den. Och då gör jag inte det. Jag kan visa vägen och se till att de som vill kommer med. Men inte bära ett stort tungt får hela vägen. Det går bara inte. Jag mäktar inte med det.

Problemet är att en fårhund har i sin natur att alla i flocken ska med. Och det är lätt att fårhunden skäller sig hes och springer sig trött när någon är en get och nödvändigtvis ska gå åt ett annat håll. Eller äta konservburkar istället för grönt gräs.

Min nya, smarta devis är: En del folk kan du inte hjälpa. (Lev med det.)

/Maia

2012/11/16

Roligt på jobbet

Vissa dagar är roligare än andra på jobbet. Idag har jag t.ex. upptäckt att en inlämningsuppgift i högskolepedagogik som jag inte fick godkänt på (Vilken smäll, när man är doktor i nordiska språk!) redan låg färdig i en mapp. Medan jag hade skickat ett helt annat dokument till kursledaren. Slarvig må jag vara, men skriva kan jag.

Och sedan har jag gjort klippdockor. På jobbet. Jag ska göra ett experiment på fältarbete på Bornholm nästa vecka och behöver bilder. Så då tar jag fria bilder från Wikimedia Commons och klipper in handritade figurer som jag skannar in.

Jag kan inte låta bli att spara dem. Visst är de söta?
Roligt på jobbet, helt enkelt.

/Maia

2012/10/09

Femtioen timmar. Och lite till.

Inser att jag borde ha jobbat med den där artikeln tidigare. 

Frågan är bara vilka timmar jag skulle ha tagit. Kanske istället för att umgås med familjen och måla hus i helgen?

Eller hur är det nu? Räcker det med över femtioen timmars arbetsvecka? Får man måla hus efter man har gjort femtioen timmar? Eller ska man jobba vidare då eftersom man inte är klar?

Efter en arbetsdag på snart tio effektiva timmar vet jag inte riktigt. Jag tror jag behöver en landningsbana. Kan någon sopa en landningsbana för mig? Eller räcka mig en riktigt bra piassavakvast?

/Maia

PS. I november och december ska jag inte ha några frister. Jag ska läsa och skriva i min egen takt. Nästan hela tiden. Så var inte oroliga, landningsbanan finns där. Sopa, sopa, sopa!

2012/09/11

Dagsbild: Granskning

Fördelen med att ha många muminmuggar är att det går att välja en efter vilket humör jag har eller vilken syssla jag ska hålla på med. Idag granskar jag en text.
Det går långsamt. Jag är en hemul när jag granskar texter, helt klart. Därför visar jag inte författaren alla mina tankar och kommentarer. Smått, smått, smått. Gruskorn på läsarens gräsmatta är det mesta som jag hittar. Grummel och grus och småsaker som man lika gärna kan skutta sig över i läsningen. 
Och så plötsligt stöter jag på ett stenblock, där mitt i texten. Något som måste åtgärdas. Ingen återvändo. Och då är jag plötsligt inte hemul längre, utan då blir jag en mammig mymla som lite bekymrad vill ta hand om och tycker synd och pymmar, när ingen ursäkt egentligen finns. 
Jag önskar lite att jag kunde fortsätta vara hemul, lite torrt, rejält sådär. Muttra: Jahapp, nu får vi göra såhär! Och gå vidare.
Muggen kanske hjälper.
/Maia
PS. Jag har funderat över om detta är orsaken till att jag även skriver så extremt långsamt. Att jag hemullikt återvänder och kollar varje stycke efter grässtrån som sticker upp i rabatten, efter grus som hamnat på min texts gräsmatta.  Jag kanske ska välja en mymlamugg när jag skriver, för att ha lite mer nåd med mina egna formuleringar.


2012/04/25

Sitta av

Jag går på kurs. För att jag ska bli anställningsbar räcker det inte att jag gått forskarutbildning, utan jag behöver också gå på ett antal högskolepedagogiska utbildningar. Först gick jag en. Sedan gick jag en till. Jag har en kvar att gå. Just nu går jag dessutom en utbildning som jag måste ha för att vara forskarhandledare.  

Idag har vi till exempel fått höra om Parisuniversitetet att det grundades på 1100-talet, och att det är därifrån som alla ord som t.ex. fakultet, dekan och liknande kommer. Jaså.

Vid varje tillfälle – ja, varje enskilt tillfälle – brukar vi också komma fram till att det var väldigt vad olika det där med handledning är. Beroende på om man är medicinare eller... ja, nåt annat. Och sedan brukar vi komma fram till att det nog beror på att vi tillhör olika forskningstraditioner. Jahapp. Idag ställde kursledaren den intelligenta frågan: Måste det vara så? Det var något han uppenbarligen funderat över.

Varje gång har vi också gruppdiskussioner där vi ska sammanfatta stora och komplexa saker med typ ett eller fem ord. När vi får fem ord på oss fuskar de flesta och skriver sju. När vi har ett ord på oss skriver man två eller tre. Inga ord räcker. Inga ord uttrycker något relevant.

Idag hade jag inte med mig någonting som jag kunde göra med händerna. Normalt brukar jag sno med mig en stickning, så att jag kan hålla mig lugn medan jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Men idag kröp det myror i hela kroppen på mig. Till sist kom jag på att jag kunde rita med vänster hand för att klara lyssnandet. Jag ritade och ritade och ritade. Till sist blev jag riktigt bra på det. Och ganska blyertsgrå på handen.

Jag vill gärna lära mig något nytt när jag går på en utbildning. Det ligger liksom i sakens natur. Att sitta av sex dagar som på pappret gör mig till en utbildad handledare men som inte gör mig mer kompetent, ja, det gör mig närmast generad. Inte för min egen del, men mer för dem som leder kursen. Pedagogerna.

/Maia

2012/01/15

Att veta vad man gör

Jag har börjat registrera vad jag gör. Så snart jag byter till en annan arbetsuppgift går jag in på SlimTimer och klickar. Och så börjar sekunderna ticka. Tick, tick, tick.


På det viset kan jag se vad jag gör. Och att jag gör något. Det tar en sekund att byta. Snabbt, smart. Klick, tick!

Ibland får jag känslan av att jag inget gör nämligen. När jag arbetar, alltså. Att allt det jag gör är ett ingenting. Men nu kan jag se att jag faktiskt arbetar som en galning. Och så kan jag sluta. Jag öppnar inte fler mejl idag till exempel. Punkt.

Jag kan se att arbetet med Språkkonsultprogrammet tagit ungefär fem timmar denna vecka. Lärarkursen jag ska hålla har tagit över 15 timmar. Och min c-student har tagit cirka fem timmar. Svenskan i Amerika har tagit fyra och en halv timme. Och sedan är det fjorton andra saker som jag sysslat med i varierande omfattning. Och det jag klockar är bara rent arbete. Inga toabesök eller så.

Och så har jag skapat ett dokument där jag skriver in hur mycket jag arbetat under veckan. Och hur mycket mer än heltid jag arbetat. Ett litet sparkapital.

/Maia

PS. Information till allmänheten borde nog ha en egen rubrik, faktiskt, och inte gå in under allmänt kringarbete. Ska lägga till det.

2011/10/11

2011/10/07

I väntans tider

Jag är utan jobbdator. Ja, inte helt utan, för på mitt rum har jag gömt undan en gammal PowerBook G4 som av- och utflyttade kollegan S hade för länge sedan. De är som gamla Amazoner, fungerar som en smäck, kanske inte med sista OSet, men pålitliga rackare är de!

Men egentligen är jag alltså utan dator. Alla mina data finns hemma på en hårddisk. Jag har inte förlorat något alls. Kommer åt det via hemdatorn. Det enda jag behöver är att vår IT-service skaffar fram datorn. Och vi beställde en för en vecka sedan. På morgonen förra fredagen.

Jag vet att jag är gnällig nu, men varför i hela friden skickade IT-service då inte beställningen förrän i tisdags?

Sådär. Nu har jag fått utlopp för det. Nu tar vi och gör fredag.

/Maia

2011/06/10

Till Minnesota

På söndag åker jag och fyra fantastiska kollegor till Minnesota för att spela in folk som talar svenska där. Om du har Facebook kan du följa oss där:

http://www.facebook.com/swedishinamerica

Om du inte har Facebook så finns vår projekthemsida här:

https://sites.google.com/site/svenskaniamerika/home

Där finns också en blogg som du kan följa om du vill veta vad som sker under resan!

/Maia

2011/03/10

Bilprat och kognition

Jag körde största delen av vägen till jobbet ensam idag. Hade glömt hur viktiga de där bilturerna är för min kognitiva process. Jag började med att försöka tänka på den artikel av Krifka som jag just lusläst, men den delen av hjärnan var uppenbart sysselsatt med fullsatt trefilig motorväg och ambulanser och annat. Så då kopplade jag på talet så som jag bara kan göra när jag sitter ensam i en bil. Eller går ensam långa vägar i relativ folktomhet.

Just detta att få tillfälle att återberätta är hemligheten med så mycket av verklig kunskap. Formulerande. Förklarande. Det räcker inte att jag i mitt inre inser att det Krifka gör är att – i ett anfall av tjänstvillighet? – förenkla begreppet FOCUS till den grad att den läsare som inte är insatt i hur informationsstruktur fungerar (läs: de flesta) riskerar att göra förvirrande felslut. Jag måste också kunna förklara varför.

Det kan jag nu. Det tar en stund, men jag kan förklara. Inte här dock.

/Maia