Sitta av

Jag går på kurs. För att jag ska bli anställningsbar räcker det inte att jag gått forskarutbildning, utan jag behöver också gå på ett antal högskolepedagogiska utbildningar. Först gick jag en. Sedan gick jag en till. Jag har en kvar att gå. Just nu går jag dessutom en utbildning som jag måste ha för att vara forskarhandledare.  

Idag har vi till exempel fått höra om Parisuniversitetet att det grundades på 1100-talet, och att det är därifrån som alla ord som t.ex. fakultet, dekan och liknande kommer. Jaså.

Vid varje tillfälle – ja, varje enskilt tillfälle – brukar vi också komma fram till att det var väldigt vad olika det där med handledning är. Beroende på om man är medicinare eller... ja, nåt annat. Och sedan brukar vi komma fram till att det nog beror på att vi tillhör olika forskningstraditioner. Jahapp. Idag ställde kursledaren den intelligenta frågan: Måste det vara så? Det var något han uppenbarligen funderat över.

Varje gång har vi också gruppdiskussioner där vi ska sammanfatta stora och komplexa saker med typ ett eller fem ord. När vi får fem ord på oss fuskar de flesta och skriver sju. När vi har ett ord på oss skriver man två eller tre. Inga ord räcker. Inga ord uttrycker något relevant.

Idag hade jag inte med mig någonting som jag kunde göra med händerna. Normalt brukar jag sno med mig en stickning, så att jag kan hålla mig lugn medan jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Men idag kröp det myror i hela kroppen på mig. Till sist kom jag på att jag kunde rita med vänster hand för att klara lyssnandet. Jag ritade och ritade och ritade. Till sist blev jag riktigt bra på det. Och ganska blyertsgrå på handen.

Jag vill gärna lära mig något nytt när jag går på en utbildning. Det ligger liksom i sakens natur. Att sitta av sex dagar som på pappret gör mig till en utbildad handledare men som inte gör mig mer kompetent, ja, det gör mig närmast generad. Inte för min egen del, men mer för dem som leder kursen. Pedagogerna.

/Maia