Dagen i foton

Jag tänkte att jag skulle dokumentera en dag, lite cool sådär. Men det gick inte. Sista fotot tog jag på min sena lunch. Sedan var det inte tid med mer, och nu är klockan 22.10 på kvällen och jag lyssnar på Michael Silvermans vidunderliga pianospel och har just avslutat dagens arbete.

Till Pollyanna-tankarna som jag får när jag avslutar min arbetsdag vid 22 hör att jag väl ändå måste vara bra mycket piggare nu om jag orkar jobba såhär. De andra tankarna, ja, de får vara. För nu, som det så vackert heter i den nya svenskan. De får vara för nu.

In med linsen, trallalaaa...

...fota blomman, trallalaaaa....

...åka E6, trallalaaaa....

...fina dörren, trallalaaa....

...vattna våren, trallalaaa...

...trippa trappan, trallalaaa....

...boka möten, trallalaaa....

...inte läsa, trallalaaa....

...titta grodan, kvackackaaaa...

...söka pengen, trallalaaaa....

...leta maten, trallalaaa...

...blogga bloggen, trallalaaaaaaa!

Jaha. Ja, eller... godnatt då!

/Maia

PS. Trallalaaaa....!

Dagens gåta

Jag vet att man ska ta hela sushibiten i munnen på en gång. Jag vet. Men hur går det till? Bara en halv bit ger mig problem. Och vilket slöseri med den goda smaken.


/Maia


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ordning

Jag är ju inte världens ordningssammaste. Eller ja, det var förstås dagens understatement. Men ibland på söndagsmorgnarna, tidigt, tidigt, lämnar jag djungeln och går ut i världen som en vanlig människa och då kan det hända att det allt ligger på sin plats när resten av huset vaknar. Jorå s'ru!

Så är det bara.

Det allra roligaste är att de som inte känner min verkliga identitet tror på riktigt att jag faktiskt är denna söndagsmorgonsmänniska med gafflar som snällt ligger mage mot rygg, färgkodade pärmar och vackra Martha Stewart-högar där det ligger underlakan, lakan, örngott och gästhandduk omknutna av ett välkomnande sidanband på gästsängarna och väntar.

/Maia

PS. Men Martha Stewart är kul. Kolla här hur man viker ett formsytt lakan.

Beautiful

/Maia

Komplimanger

Vi är omgivna av alla dessa självklara mirakel varje dag. De finns där och visst, vi värdesätter dem, älskar dem, uppskattar dem. Men talar vi om det för dem tillräckligt ofta?

Bloggen Time Over Matter har ett litet annorlunda förslag för att vi ska komma på tanken att ge varandra lite uppmuntran. De har gjort en liten affisch med komplimanglappar att riva av. Så smart. Och lite tokigt. Men smart.

Och ännu smartare är att jag faktiskt kan ta en komplimang till mig själv också om jag vill. Det är ju inte så särskilt ofta som vi uppmuntrar oss själva och talar om för oss hur otroligt bra eller vackra vi är.

Eftersom deras affisch är på engelska tillverkade jag en på svenska och ber att få bjuda på den. Håll till godo!

Klicka här för att ladda ner en pdf.

Uppmuntran – att faktiskt rakt ut säga som det är – kostar ingenting. Ett billigt nöje. Och den där lilla lappen som du ger bort eller tar till dig själv kanske hamnar som bokmärke, eller på en kylskåpsdörr eller i en ficka och glöms bort. Tills en dag då den dyker upp igen när den behövs kanske ännu mer än den dag då du fick den. 

/Maia  

PS. Har du några fler förslag på bra, kortfattad och rolig uppmuntran som man skulle kunna ha på en sådan här affisch så skriv en kommentar!

PPS. De har en affisch med gratis positiva tankar också. Kul! 

(Hi, Kind Over Matter! I so appreciate your idea with the Free Compliments Poster that I made a Swedish variant. With URL to you. Best, Maia)

Här är den!

Om någon undrade vart den där strumpan egentligen tagit vägen!

/Maia

PS. Jag föredrar snön framför blidvädret!

Ta inte av gipset!

För ungefär femton år sedan ramlade jag och fick sprickor på båda båtbenen, både höger och vänster. Gipsades på båda armarna. Det är ju ganska omöjligt att klara av så efter en vecka fick jag ta bort gipset på höger arm. Vänster arm var fortsatt gipsad.

Fortfarande så länge efteråt får jag ont i höger handled om jag gör tunga lyft/vrid-rörelser. Bara i höger. Inte i vänster. Idag när jag skottade altanerna fick jag återigen plocka fram handledsstödet som jag fick istället för gips den gången. Bra kvalité, men det hjälper inte riktigt.

Så mitt förslag till alla er som trillat dit i halkvintern: Behåll gipset på.

/Maia

Doften av muskler?

När jag kom hem sent, sent idag och tagit mig nerför isbacken med hjälp av mina nyinköpta broddar och plockat undan och flyttat arbetssaker till rätt väska och tömt disken och M strax efter kommit hem och åkt ut igen och hämtat A och kommit tillbaka och hunnit fråga: Ska vi gå på gymmet då? Ja, då tänkte jag först att jag inte orkade.

Men sedan insåg jag att det var om jag inte åkte iväg som jag inte skulle orka. Så mot Sportlife!

Tallyhoo! Klicketiklack på våra små broddade fötter trippade vi. Vi och halva Kållered. Den andra halvan hade uppenbarligen varit där tidigare på dagen.

"Titta på mig då! Titta på mig!!!"

Närmaste ingången till gymmet från damernas omklädningsrum går via utrymmet för de fria vikterna och det är där doften slår emot mig som starkast. Doften av muskler. Eller?

Undrar vad det är som luktar egentligen. Man kan urskilja lukten av gummi, av manssvett och av otvättade plastiga funktionsplagg. Och av något annat. Sportdryck som ångar ut från hud? Hormoner? Luktar hormoner?

Jag tror att en av de saker jag gillar bäst med Friskis & Svettis i Johanneberg är att den där lukten inte finns där. Kan ha med ventilation att göra. Eller inte. Vem vet.

/Maia

Hej då altantaket!

Inte mycket att säga.

/Maia

Stilleben

Det är långt till våren. Men idag ska det bli hällregn på vår vackra vinter, så jag är glad att jag piggade upp oss med lite glada färger och tulpaner i ett stilleben i köksfönstret igår.

Underbara Clara – klok bloggare från Umeå – skrev om hur hon placerade sina muffinsformar så att de syntes hela tiden. Smart drag, faktiskt. Det är kul med roliga muffinsformar, men man ser ganska lite av dem, en kort sekund bara och sen i slasken. Varför inte utnyttja dem som ögonvitaminer?

Vi får väl passa på att ta vår lilla lycka där vi hittar den? Eller vad säger ni?

/Maia

PS. Och så fick jag dessutom använda formarna, för nu halkar U-G och C nedför backen! Jag tar min lycka när den kommer halkande nerför vår isbacke, jag!

Hej då julen!

Julgransljusen lyser fortfarande i den nakna granen och speglas i fönstret. Men julen är borta.

/Maia

Glasveranda, kanske?

Vi har ett altantak som vi kan gå ut till från vardagsrummet. Rakt ut under tak. Det är det tredje taket.

Det första fanns här när vi flyttade in, men det låg inte vid dörren, så när altanen byggdes om gjorde vi ett nytt, större och bättre. Det andra taket tog Gudrun. Tjablang, bara, och taket rycktes loss och flög över huset och långt ner i skogen.

Det tredje taket smällde till i en stormby i höstas och sedan såg det ut såhär. Snön förra året – och antagligen att M tog sig upp för att skotta bort den – hade gjort att taket försvagades.

Och nu, när snön ligger lårdjup i trädgården. Nu är det dags för en definitiv renovering. En av de stora bjälkarna har gett med sig.

Men vi har börjat tala om något mer definitivt. Något som håller för vind och lite snö. Vi har ju byggt den nedre altanen i somras, så nu kan vi göra den övre altanen lite mindre. Tanken är att det ska bli en glasveranda.

Fortfarande bara en tanke, men den där brutna bjälken för oss lite närmare att det ska bli av.

/Maia

Trött på annonserna?

Jag har länge varit så trött på annonserna i Facebook. De är specialgenererade för en kvinna i min ålder. Vill jag ha vitare tänder? Vill jag tappa 5-10 kilo? Vill jag se smalare ut? Vitaminer? Jag har klickat bort allt som har med viktpiller och elände att göra, och klickat för Stötande eller Vilseledande, men de kommer bara tillbaka. Jag har klickat på Övrigt och skrivit Kränkande, med versaler och med gemener och till sist Are you freakin' kidding me???

Nu har jag i alla fall en webbläsare där högerkanten på Facebook är trevligt tom. Det är på riktigt. Och det är underbart!

M har börjat med Facebook och eftersom han naturligtvis aldrig skulle nöja sig med att klicka bort saker eller tänka sig att stå ut så kollade han vad man gör åt saken, och hittade en extension på Apples hemsida som helt enkelt döljer reklamen. Facebook gillar det säkert inte. Men det gör jag.

Gå in på https://extensions.apple.com/ och gå ner till Facebook Ads Blocker. Installera. Klart.

Ja, du måste förstås ha Safari som webbläsare, men det fungerar för mig. Safari är min hemwebbläsare. Jobbsaker gör jag ofta med Chrome. Men Facebook är ju en hemsak, så...

/Maia

PS. I Chrome installerade jag just Facebook Styler, och fick bort annonserna där också. Så skönt.

Tycka synd om eller ta hand om

Hur många gånger går vi inte runt och tycker förfärligt synd om oss själva? Dumt. Och det vet vi, men ändå hamnar vi där.

Tycker om oss själva gör vi dock sällan. Ändå är det bara synd som skiljer det ena från det andra. Så synd.


Kanske dags att fatta att om vi tar hand om kanske vi inte behöver tycka synd om oss.

/Maia

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu är de på väg

Vi har en julkrubba med överlånga figurer som jag köpte på Panduro i Danmark för flera år sedan.  Det finns inget hus med, men Josef och Maria huserar vid pepparkakshuset och herden med sitt får har redan kommit dit, efter att ha varit med änglaskaran under julnatten.

De tre vise männen har långsamt gått från fönster till fönster och börjar nu närma sig När de kommit fram är julen slut.

Vi börjar sällan julpyntandet särskilt tidigt i vår familj. Det mesta kommer fram kvällen före julafton. Så ibland är det med lite saknad som sakerna ska plockas undan. Kanske inte pyntet i första hand, men julljusstaken i köket som gör att det svarta fyrkantiga hålet mot skogen lyser upp lite grand. Och granen. Jag saknar granen när den försvinner. Alla de små lamporna, som en egen liten inomhusstjärnhimmel i hörnet vid pianot.

Hm. Det är verkligen tur att det finns tulpaner i januari.

/Maia