Sista inlägget, sista luckan i julkalendern. Nu är det tipp-tapp och prassel och skinkbiten på vörtbrödet. Nu är det Ala-dabidabi-dabidabi-dabidabi-dapp och Vill du lukta på glöggen, min gosse? Nu är det jul, bevars.
Och vad mer?
Kanske en tanke på Honom som har födelsedag. Och som vi firar med världens största party!
God jul till er alla!
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 24 december 2011. Det håller än.
2012/12/23
Den 23 december 2012: The name of the game
What's the name of the game? Idag, dan före dan, kanske det är läge att vi påminner oss om vad det hela egentligen handlar om. För – med en lätt omskrivning av André Gides ord – man upphör ju att förundras över ett mirakel som finns där hela tiden.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 23 december 2008.
On cesse de s'étonner devant un miracle constant.
/André Gide, Les nouvelles nourritures
Detta blogginlägg publicerades första gången den 23 december 2008.
2012/12/22
Den 22 december 2012: Avslöjad
Sällskapstid. Julen är en tid för att träffas. Ofta i riktigt stora samlingar. Ofta med människor man mer sällan umgås med.
Ibland kan jag gå från sådana där sällskap och tänka att nu pratade jag för mycket. Nu tog jag för stora ord i min mun. Nu tog jag i så att det sprack. Tog plats. Mycket för mycket plats.
Andra gånger faller alla ord platt till marken och jag går hem och tänker: Nu sa jag inte ett ord. Igen. Stum som en fisk.
Tänk om vi den här julen kunde tillåta oss att vara dem vi är i de här sällskapen. Den som pratar kan bidra med att göra andra gladare och få dem att våga delta i diskussionen. Den som är tyst kan bidra med att lyssna och låta andra känna sig värdefulla i värmen av den uppmärksamhet du ger dem.
Det handlar förstås inte om att vi inte ska våga förändras, eller att vi ska låsas fast i en form, bli en stereotyp. Det handlar om att vi faktiskt får lov att vara de övermåttan underbara och mångfacetterade människor som vi är. Utan att behöva be om ursäkt till oss själva hela tiden. För det är väldigt sällan någon annan dömer oss. Mycket oftare är det vi själva som uttalar tysta domar över oss själva i vårt innersta.
/Maia
PS. Det är mer vanligt än man anar att umgås med tanken att man snart ska bli avslöjad. Att folk snart ska komma på en, förstå att man är en bluff. Jag säger såhär: Tänk om den verkliga sanningen om dig avslöjas nu i juldagarna? Och alla – inklusive du själv – förstår att du är en stjärna!
Detta inlägg publicerades första gången den 22 december 2008.
Ibland kan jag gå från sådana där sällskap och tänka att nu pratade jag för mycket. Nu tog jag för stora ord i min mun. Nu tog jag i så att det sprack. Tog plats. Mycket för mycket plats.
Andra gånger faller alla ord platt till marken och jag går hem och tänker: Nu sa jag inte ett ord. Igen. Stum som en fisk.
Tänk om vi den här julen kunde tillåta oss att vara dem vi är i de här sällskapen. Den som pratar kan bidra med att göra andra gladare och få dem att våga delta i diskussionen. Den som är tyst kan bidra med att lyssna och låta andra känna sig värdefulla i värmen av den uppmärksamhet du ger dem.
Vær ikke ét idag, igår,
og noget andet om et år.
Det, som du er, vær fuldt og helt,
og ikke stykkevis og delt.
/Henrik Ibsen (Brand)
Det handlar förstås inte om att vi inte ska våga förändras, eller att vi ska låsas fast i en form, bli en stereotyp. Det handlar om att vi faktiskt får lov att vara de övermåttan underbara och mångfacetterade människor som vi är. Utan att behöva be om ursäkt till oss själva hela tiden. För det är väldigt sällan någon annan dömer oss. Mycket oftare är det vi själva som uttalar tysta domar över oss själva i vårt innersta.
/Maia
PS. Det är mer vanligt än man anar att umgås med tanken att man snart ska bli avslöjad. Att folk snart ska komma på en, förstå att man är en bluff. Jag säger såhär: Tänk om den verkliga sanningen om dig avslöjas nu i juldagarna? Och alla – inklusive du själv – förstår att du är en stjärna!
Detta inlägg publicerades första gången den 22 december 2008.
2012/12/21
Den 21 december 2012: Jullov
Lov. Nu är det väl lov för alla snart ändå?
Jag är så glad att det heter lov på svenska. Ordet är ju bara helt underbart. Vi får lov. Lov att ta fritt från de vardagliga aktiviteterna. Lov att göra något annat. Jag önskar att vi hade lov istället för semester, vi vuxna också. Då kanske det bleve lite mer pulka och Kalle Anka-läsning i pyjamas och raggsockar.
Ordet lov är enligt Svenska Akademiens ordbok besläktat med ljuv, välbehag, förhållande(t) att tycka om något. Jo, jag tackar!
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 22 december 2010.
Jag är så glad att det heter lov på svenska. Ordet är ju bara helt underbart. Vi får lov. Lov att ta fritt från de vardagliga aktiviteterna. Lov att göra något annat. Jag önskar att vi hade lov istället för semester, vi vuxna också. Då kanske det bleve lite mer pulka och Kalle Anka-läsning i pyjamas och raggsockar.
Ordet lov är enligt Svenska Akademiens ordbok besläktat med ljuv, välbehag, förhållande(t) att tycka om något. Jo, jag tackar!
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 22 december 2010.
2012/12/20
Den 20 december 2012: En vit jul
Originalets titel: Julbad
Det finns ett uttryck på engelska, något har gone bad, blivit dåligt. Något bra, fint, nyttigt eller värdefullt har förändrats och bara blivit något annat. Något dåligt. Osten till exempel, eller mjölken. I engelskan använder man uttrycket också för att beskriva situationer. När jag googlar finner jag experiment, hårpermanenter, arresteringar och allt möjligt som gått illa. Och även jular.
Det intressanta är att de verb som används är blev och gick. Det är verb utan agentivt subjekt – om ni ursäktar språkvetarinslaget här – det är liksom ingen i de här meningarna som är ansvariga, ingen som är den som gör så att allt går åt skogen. Man kan bara stå där och säga att det bara bidde så. Hoppsan, liksom.
IQ har en mycket bra reklamfilm som handlar om hur roligt (not) det egentligen är med riktigt fulla människor. Den avslutas med en uppmaning att vi ska låta bli att ge bort alkohol i julklapp. Kanske är det ett riktigt bra förslag. De allra flesta klarar alkohol, men en del gör det inte. Ibland vet vi inte riktigt vem. [Red. Nu ligger en annan film där, men den är like viktig den.]
Tänk om alla de barn vars högsta önskan är en vit jul skulle få sina önskningar infriade? Och att summan av alla Christmases that went bad skulle bli lägre i år.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 20 december 2010.
Det finns ett uttryck på engelska, något har gone bad, blivit dåligt. Något bra, fint, nyttigt eller värdefullt har förändrats och bara blivit något annat. Något dåligt. Osten till exempel, eller mjölken. I engelskan använder man uttrycket också för att beskriva situationer. När jag googlar finner jag experiment, hårpermanenter, arresteringar och allt möjligt som gått illa. Och även jular.
Det intressanta är att de verb som används är blev och gick. Det är verb utan agentivt subjekt – om ni ursäktar språkvetarinslaget här – det är liksom ingen i de här meningarna som är ansvariga, ingen som är den som gör så att allt går åt skogen. Man kan bara stå där och säga att det bara bidde så. Hoppsan, liksom.
IQ har en mycket bra reklamfilm som handlar om hur roligt (not) det egentligen är med riktigt fulla människor. Den avslutas med en uppmaning att vi ska låta bli att ge bort alkohol i julklapp. Kanske är det ett riktigt bra förslag. De allra flesta klarar alkohol, men en del gör det inte. Ibland vet vi inte riktigt vem. [Red. Nu ligger en annan film där, men den är like viktig den.]
Tänk om alla de barn vars högsta önskan är en vit jul skulle få sina önskningar infriade? Och att summan av alla Christmases that went bad skulle bli lägre i år.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 20 december 2010.
2012/12/19
Den 19 december 2012: Perspektiv
Ju äldre jag blir, desto mer tid känns det som jag har. Paradoxalt nog. Det är som att man inte riktigt förstår vad tid är förrän man fått lite perspektiv. Förrän man lärt sig att vägen, den vi går på, kröker en bit bort, och vi kan inte riktigt se vad som ligger bakom kröken.
Samtidigt som tiden flyr och inte kommer tillbaka, så vet jag att en sak är säker: I morgon kommer inte att vara som idag.
En av min pappas käpphästar har alltid varit den självpåhittade sentensen Att förbereda framtiden är att förbereda förändring. I hans arbete som konsult var förändringsbenägenhet en styrka som det var bra att ha
Det kan låta lite rått. Lite kallt. Men så är det egentligen inte. För det är om vi stelnat i våra gamla vanor och inte är villiga att gå vidare som vi kommer att frysa. Kanske till och med frysa ihjäl. Sanningen är nämligen att morgondagen är en ny dag. Med nya möjligheter. En tabula rasa, en tom tavla. Låt oss greppa pennan.
Och unna oss lite perspektiv.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 11 december 2009. Pappa, jag saknar dig!
Samtidigt som tiden flyr och inte kommer tillbaka, så vet jag att en sak är säker: I morgon kommer inte att vara som idag.
En av min pappas käpphästar har alltid varit den självpåhittade sentensen Att förbereda framtiden är att förbereda förändring. I hans arbete som konsult var förändringsbenägenhet en styrka som det var bra att ha
Det kan låta lite rått. Lite kallt. Men så är det egentligen inte. För det är om vi stelnat i våra gamla vanor och inte är villiga att gå vidare som vi kommer att frysa. Kanske till och med frysa ihjäl. Sanningen är nämligen att morgondagen är en ny dag. Med nya möjligheter. En tabula rasa, en tom tavla. Låt oss greppa pennan.
Och unna oss lite perspektiv.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 11 december 2009. Pappa, jag saknar dig!
2012/12/18
Den 18 december 2012: Dra streck
Ibland måste vi släppa taget och helt enkelt låta bli. Det går inte att göra allt. Det är inte nödvändigt, inte ens önskvärt att göra allt vi vill eller har föresatt oss. Eller se till att allt blir som vi tänkt. Och vi har – tro det eller ej – inte heller ansvar för vad andra förväntar sig av oss.
Ibland måste vi dra ett streck och säga: "Hit men inte längre." Och samtidigt riskera att förlora något. Missa ett tillfälle. En möjlighet.
Det intressanta är att när vi låter bli, så lämnar vi utrymme för ett helt annat scenario. Det ligger i själva uttrycket. Låta bli.
Vi liksom väljer att tillåta sakernas tillstånd att bli totalt annorlunda än vi tänkt ut. Och i någon mån tillåter vi oss också en förtröstan att någonstans, längre fram finns en dörr öppen mot helt andra utsikter.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 18 december 2009.
Ibland måste vi dra ett streck och säga: "Hit men inte längre." Och samtidigt riskera att förlora något. Missa ett tillfälle. En möjlighet.
Det intressanta är att när vi låter bli, så lämnar vi utrymme för ett helt annat scenario. Det ligger i själva uttrycket. Låta bli.
Vi liksom väljer att tillåta sakernas tillstånd att bli totalt annorlunda än vi tänkt ut. Och i någon mån tillåter vi oss också en förtröstan att någonstans, längre fram finns en dörr öppen mot helt andra utsikter.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 18 december 2009.
2012/12/17
Den 17 december 2012: Julgranen
I en del av det vi kallar vår skog finns det höga, höga granar. Att gå där på hösten och höra vinden susa i grantopparna är fullkomligt underbart. Alla dessa resliga träd som böjer sig i vinden och knakar bara lite grand. Det är ett ljud som liknar ljudet av vågor som slår mot en strand. Man blir lugn och trygg.
Kommer ni ihåg den där sagan av H.C. Andersen som handlar om en gran. En liten fin gran i den stora skogen. En vacker liten gran, helt perfekt. Men ändå så missnöjd. Det enda den lilla granen kunde tänka var »O, var jeg dog saadant et stort Træ, som de Andre!«
Och granen kunde helt enkelt inte njuta av allt det fina runt omkring den. Inte av solen. Inte av vinden. Inte av alla som uppskattade den lilla granen just som den var och just där den var.
 |
| Gästillustratör: Sara Andréasson |
Den lilla granen i sagan fick sina femton minuter i rampljuset. Och det är väl helt OK, men jag skulle nog hellre susa år ut och år in tillsammans med hundratals andra granar än vara julgran i en liten stund, om jag får de två alternativen.
Idag vill jag att vi funderar ett slag över alla Om jag bara... så skulle jag... som vi omger oss med. Dessa tankar vi umgås med. Sanningen är ju att det i slutet av den där tanken inte finns mer lycka eller tillfredsställelse än i dagen som är idag. Jag är jag, och jag är fantastisk. Idag. Solen lyser på mig, vinden blåser på mig och det finns människor som gillar mig just som jag är. Och det räcker.
/Maia
(Läs Grantræet av H.C. Andersen)
PS. Jo, vi har julgran. Det har vi.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 18 december 2010.
2012/12/16
Den 16 december 2012: Tar igen mig
TAR IGEN MIG
Ibland får jag frågan om hur jag hinner med att sticka, eller virka, eller skriva i den här bloggen varje dag i december. Ofta brukar jag svara att det handlar om prioritering. Jag städar inte säger jag, och skrattar.
Och vi skrattar tillsammans och utbyter blickar. För så tokigt kan det ju inte vara.
Föga anar frågaren att det faktiskt är sant. Det ni.
Men det finns en annan orsak än prioritering till att jag tar mig tid till detta. Jag tar nämligen igen mig när jag virkar eller stickar. Tar igen mig.
Det är ett otroligt bra uttryck. För ibland är det ju faktiskt som om all ork med handakraft blivit tagen ifrån en. Som bortblåst är den. Och att då få lägga maska till maska, ord till ord, samla dem i en vacker hög och veta att något blivit gjort, nästan automatiskt, det är en källa till styrka och återhämtning. Hjärnan vilar medan jag tar tillbaka mig själv. Jag tar igen mig.
Vi ska inte glömma det franska talesättet: Reculer pour mieux sauter. Det betyder ungefär att man måste ta sats för att kunna hoppa långt.
Vi gör det idag. Vi tar igen oss ett tag.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 12 december 2009.
Ibland får jag frågan om hur jag hinner med att sticka, eller virka, eller skriva i den här bloggen varje dag i december. Ofta brukar jag svara att det handlar om prioritering. Jag städar inte säger jag, och skrattar.
Och vi skrattar tillsammans och utbyter blickar. För så tokigt kan det ju inte vara.
Föga anar frågaren att det faktiskt är sant. Det ni.
Men det finns en annan orsak än prioritering till att jag tar mig tid till detta. Jag tar nämligen igen mig när jag virkar eller stickar. Tar igen mig.
Det är ett otroligt bra uttryck. För ibland är det ju faktiskt som om all ork med handakraft blivit tagen ifrån en. Som bortblåst är den. Och att då få lägga maska till maska, ord till ord, samla dem i en vacker hög och veta att något blivit gjort, nästan automatiskt, det är en källa till styrka och återhämtning. Hjärnan vilar medan jag tar tillbaka mig själv. Jag tar igen mig.
Vi ska inte glömma det franska talesättet: Reculer pour mieux sauter. Det betyder ungefär att man måste ta sats för att kunna hoppa långt.
Vi gör det idag. Vi tar igen oss ett tag.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 12 december 2009.
2012/12/15
Den 15 december: Omtanke
Vi har blivit anförtrodda en helt otrolig värld. En blå planet med mäktiga hav, en grön planet med saftiga blad och växter, en planet som är så otroligt in i minsta detalj perfekt för att föda och klä oss.
Och vi vet, alla vet vi, att vi måste ägna den här jorden en smula omtanke. Vi måste tänka om och inse vilken förmån det är att få bo här, leva och andas.
Jag tillhör den politiskt inkorrekta skara som inte är helt övertygad av det som klimatalarmisterna säger. Jag är inte fullkomligt säker på att det som beslutas i Köpenhamn [N.b. december 2009] ens i den bästa av tänkta världar kan påverka vårt klimat.
Men det spelar faktiskt mindre roll, för oavsett vad som är orsak och verkan i det här fallet, så är vi helt enkelt placerade här på jorden med hjärnor och med hjärtan. Vi kan och vi ska ta hand om den här jorden som blivit anförtrodd oss. Och där gör vi egentligen inte ett så särskilt bra jobb idag.
Och därför är jag lite glad för klimatalarmismen, trots allt. För den sätter fokus på en viktig fråga. Omtanken om vår värld. Varje sak vi gör för att ta hand om jorden bättre är som en droppe med rent, kallt, friskt vatten. Och det är dropparna som bildar havet.
/Maia
PS. Hoppas potentaterna i Köpenhamn också tänker på att det är dropparna som gör havet. De har ju ganska stora hinkar som de kan ösa med. Idag har de tre dagar till på sig att fundera.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 15 december 2009.
Och vi vet, alla vet vi, att vi måste ägna den här jorden en smula omtanke. Vi måste tänka om och inse vilken förmån det är att få bo här, leva och andas.
Jag tillhör den politiskt inkorrekta skara som inte är helt övertygad av det som klimatalarmisterna säger. Jag är inte fullkomligt säker på att det som beslutas i Köpenhamn [N.b. december 2009] ens i den bästa av tänkta världar kan påverka vårt klimat.
Men det spelar faktiskt mindre roll, för oavsett vad som är orsak och verkan i det här fallet, så är vi helt enkelt placerade här på jorden med hjärnor och med hjärtan. Vi kan och vi ska ta hand om den här jorden som blivit anförtrodd oss. Och där gör vi egentligen inte ett så särskilt bra jobb idag.
Och därför är jag lite glad för klimatalarmismen, trots allt. För den sätter fokus på en viktig fråga. Omtanken om vår värld. Varje sak vi gör för att ta hand om jorden bättre är som en droppe med rent, kallt, friskt vatten. Och det är dropparna som bildar havet.
/Maia
PS. Hoppas potentaterna i Köpenhamn också tänker på att det är dropparna som gör havet. De har ju ganska stora hinkar som de kan ösa med. Idag har de tre dagar till på sig att fundera.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 15 december 2009.
2012/12/14
Den 14 december 2012: Gåvan
Alltmedan julen närmar sig samlar sig gåvorna under sängar och i garderober. Samtidigt som det är lurigt att hitta alla de där sakerna, är det ju så otroligt roligt att få lov att ge något litet till alla dem man älskar. Och roligt att få ta emot en gåva.
Det som är det sköna och lite lustiga med gåvor är att en gåva är något som jag helt enkelt bara får. Bara sådär. Helt utan att jag har förtjänat det. Som att ha musiköra. Eller sinne för matematik.
Eller som att ha en god vän. Vilken gåva!
/Maia
PS. Just idag förtio fjorton [!] år sedan fick vi hjälp att packa upp en underbar gåva här i familjen. Några minuter efter midnatt kom Agnes.
Bild: PublicDomainPictures.net
Detta blogginlägg publicerades första gången den 14 december 2008.
Det som är det sköna och lite lustiga med gåvor är att en gåva är något som jag helt enkelt bara får. Bara sådär. Helt utan att jag har förtjänat det. Som att ha musiköra. Eller sinne för matematik.
Eller som att ha en god vän. Vilken gåva!
Remember, the greatest gift is not found in a store nor under a tree, but in the hearts of true friends.
/Cindy Lew
PS. Just idag för
Bild: PublicDomainPictures.net
Detta blogginlägg publicerades första gången den 14 december 2008.
2012/12/13
Den 13 december 2012: The Scientist
[Dagens soundtrack är The Scientist med Coldplay. Lyssna gärna medan du läser.]
Jag forskar.
Jag är forskare.
På dagarna letar jag alltså efter saker som inte syns och efter sånt som inte finns. Det är ett väldigt konstigt yrke i andras ögon om man inte jobbar på någon nobelprisfakultet utan forskar om de mjuka sakerna. Som jag, som undersöker språk.
Och vet ni vad det läskigaste är? Jo, att för varje dag som går, så inser jag att jag ingenting vet. För varje dag, för varje vecka, för varje sak jag upptäcker så vet jag att det är så oändligt mycket mer som jag inte förstår, som jag aldrig någonsin kommer att greppa.
Men det är som det ska vara.
För det där med kunskap är som en cirkel. Ju mer du vet, desto större blir cirkeln som omfattar din kunskap. Men desto större blir också ytan ut mot det okända, mot det du inte vet. När du har lite kunskap är ytan mot det okända ganska liten, och ju mer du lär dig, desto mer inser du att du aldrig kan veta allt.
Det ger perspektiv.
Nobody said it was easy.
/Maia
PS. Tack, min älskade M, som lär mig hur det egentligen är.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 13 december 2011.
Jag forskar.
Jag är forskare.
På dagarna letar jag alltså efter saker som inte syns och efter sånt som inte finns. Det är ett väldigt konstigt yrke i andras ögon om man inte jobbar på någon nobelprisfakultet utan forskar om de mjuka sakerna. Som jag, som undersöker språk.
Och vet ni vad det läskigaste är? Jo, att för varje dag som går, så inser jag att jag ingenting vet. För varje dag, för varje vecka, för varje sak jag upptäcker så vet jag att det är så oändligt mycket mer som jag inte förstår, som jag aldrig någonsin kommer att greppa.
Men det är som det ska vara.
För det där med kunskap är som en cirkel. Ju mer du vet, desto större blir cirkeln som omfattar din kunskap. Men desto större blir också ytan ut mot det okända, mot det du inte vet. När du har lite kunskap är ytan mot det okända ganska liten, och ju mer du lär dig, desto mer inser du att du aldrig kan veta allt.
Det ger perspektiv.
Nobody said it was easy.
/Maia
PS. Tack, min älskade M, som lär mig hur det egentligen är.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 13 december 2011.
2012/12/12
Den 12 december 2012: Extra allt
Extra allt. Är det inte så vi har det i stort sett varje dag? Lördagsgodiset smittade av sig till fredagskvällen och blev ett välbehövligt fredagsmys som i sin tur smittade av sig till skoleftermiddagen, förskoleförmiddagen och till fikabordet på arbetsplatsen. Vi unnade oss och festade till det och så blev det plötsligt fredag hela veckan. Hur nu det gick till.
Inte konstigt att julen blir en enda lång räcka av extra allt. Det är ju knappt att man hinner med allt i december. Mer jul, allihopa! Alla har vi våra små speciella saker som vi inte kan vara utan på jul. Det kan vara maträtter eller kakor eller gotter eller tv-program eller klappar eller traditioner eller ditten eller datten eller det ena eller det andra. Och allt ska vi hinna med. Och alla människor ska vi träffa och allra helst på julafton.
Så det är inte konstigt att det vi önskar oss mest av allt är julefrid. En sparsmakad stilla jul. En där vi istället för extra allt väljer det vi tycker är viktigast. Lite grand av det där som är viktigast.
Jag önskar oss att vi mitt i julen kan välja den där friden. Lite grand av den där friden som är det viktigaste. Allt det andra är inte alls viktigt.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 8 december 2008.
Inte konstigt att julen blir en enda lång räcka av extra allt. Det är ju knappt att man hinner med allt i december. Mer jul, allihopa! Alla har vi våra små speciella saker som vi inte kan vara utan på jul. Det kan vara maträtter eller kakor eller gotter eller tv-program eller klappar eller traditioner eller ditten eller datten eller det ena eller det andra. Och allt ska vi hinna med. Och alla människor ska vi träffa och allra helst på julafton.
Så det är inte konstigt att det vi önskar oss mest av allt är julefrid. En sparsmakad stilla jul. En där vi istället för extra allt väljer det vi tycker är viktigast. Lite grand av det där som är viktigast.
Jag önskar oss att vi mitt i julen kan välja den där friden. Lite grand av den där friden som är det viktigaste. Allt det andra är inte alls viktigt.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 8 december 2008.
2012/12/11
Den 11 december 2012: Lilla listans dag
Idag, den 11 december, utropar jag Lilla listans dag. Ni vet hur det är. I början av december – ja, till och med tidigare – så börjar man göra alla dessa långa listor på allt som ska hinnas till jul. Alla sakerna, måstena, hinnorna.
Kanske gör du en riktig papperslista, som ligger i din rockficka och där saker prickas av. Kanske gör du en mental lista, en sådan där vag en som ligger och stressar och pressar på och ropar: Vad var det nu igen? Var det inte något mer jag skulle köpa idag? Dessa listor är båda två av den fruktade arten Stora listan. Rovlistorna, de som har sinnesfriden som föredragen föda. Men idag, ser ni, är det Lilla listans dag.
Det är ganska lagom att fira denna dag den elfte december. Det är lite mitt emellan. Tredje ljuset har ännu inte blivit bortglömt. En del saker är fixade och andra inte.
Men hur gör man då? Jo, man tar den stora listan och så gör man lite olika markeringar. Kanske en glad liten gubbe för de saker som du själv blir gladast av och njuter bäst av på jul. Kanske ett hjärta för de saker som du gärna vill göra för att andra ska bli glada. Och så en svart tuschstreck över resten. Sedan sorterar man så att man prioriterar de saker som har både glad gubbe och hjärta. Sedan tar man gubbarna och hjärtanen i den ordning som passar ens sinnelag. Ibland måste man vara lite vardagsklok och sätta sig själv först.
Får man göra så? Absolut. Vi är ju inte byggda som hinduiska gudar, med fyra, sex eller åtta armar. Så idag: Låt oss ta tio minuter och dra ner på kraven. Så kan vi blir färdiga, utan att vara helt färdiga.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 11 december 2011.
Kanske gör du en riktig papperslista, som ligger i din rockficka och där saker prickas av. Kanske gör du en mental lista, en sådan där vag en som ligger och stressar och pressar på och ropar: Vad var det nu igen? Var det inte något mer jag skulle köpa idag? Dessa listor är båda två av den fruktade arten Stora listan. Rovlistorna, de som har sinnesfriden som föredragen föda. Men idag, ser ni, är det Lilla listans dag.
Det är ganska lagom att fira denna dag den elfte december. Det är lite mitt emellan. Tredje ljuset har ännu inte blivit bortglömt. En del saker är fixade och andra inte.
Men hur gör man då? Jo, man tar den stora listan och så gör man lite olika markeringar. Kanske en glad liten gubbe för de saker som du själv blir gladast av och njuter bäst av på jul. Kanske ett hjärta för de saker som du gärna vill göra för att andra ska bli glada. Och så en svart tuschstreck över resten. Sedan sorterar man så att man prioriterar de saker som har både glad gubbe och hjärta. Sedan tar man gubbarna och hjärtanen i den ordning som passar ens sinnelag. Ibland måste man vara lite vardagsklok och sätta sig själv först.
 |
| Gästillustratör: Agnes Andréasson |
Får man göra så? Absolut. Vi är ju inte byggda som hinduiska gudar, med fyra, sex eller åtta armar. Så idag: Låt oss ta tio minuter och dra ner på kraven. Så kan vi blir färdiga, utan att vara helt färdiga.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 11 december 2011.
2012/12/10
Den 10 december 2012: Gå med glädjen
Har du tänkt på att uttrycket fatta beslut innehåller verbet fatta? Idag används ordet oftast i betydelsen 'förstå', men det rymmer också innebörden 'gripa, ta tag i', och det är också därifrån som verbets ursprung kommer.
Ofta när vi ställs mellan två alternativ, när vi måste göra val, fatta beslut, ja, då gör vi inte det. Vi griper inte tag i saken. Istället står vi stilla. Vi blir orörliga, som förstenade, och väntar på att vi ska fatta beslutet i den andra bemärkelsen. Vi vill så väldigt gärna förstå och förnufta oss innan vi handlar.
Och visst är det bra att förstå och fatta informerade beslut. Men samtidigt är det oftast där vi fastnar.
En god vän till mig, som inte längre är med oss här på jorden, brukade säga: Du vet inte vartåt hjulen pekar förrän du startar bilen och börjar köra iväg. Det är en väldigt konkret och praktiskt förankrad iakttagelse. Och även i överförd bemärkelse, när det gäller beslut, är det först när du är i rörelse som du kan se vad som är rätt riktning.
Så när du står där och vacklar, och inte vet vad du ska göra eller vad du ska välja, gå då med glädjen! Börja röra dig mot det beslut där du känner glädje, känner dig hemma. För då vet du snart om du är på rätt väg.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 10 december 2011.
Ofta när vi ställs mellan två alternativ, när vi måste göra val, fatta beslut, ja, då gör vi inte det. Vi griper inte tag i saken. Istället står vi stilla. Vi blir orörliga, som förstenade, och väntar på att vi ska fatta beslutet i den andra bemärkelsen. Vi vill så väldigt gärna förstå och förnufta oss innan vi handlar.
En god vän till mig, som inte längre är med oss här på jorden, brukade säga: Du vet inte vartåt hjulen pekar förrän du startar bilen och börjar köra iväg. Det är en väldigt konkret och praktiskt förankrad iakttagelse. Och även i överförd bemärkelse, när det gäller beslut, är det först när du är i rörelse som du kan se vad som är rätt riktning.
Så när du står där och vacklar, och inte vet vad du ska göra eller vad du ska välja, gå då med glädjen! Börja röra dig mot det beslut där du känner glädje, känner dig hemma. För då vet du snart om du är på rätt väg.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 10 december 2011.
2012/12/09
Den 9 december 2012: Soul cake
SOUL CAKE
Jag kan inte neka till det. Jag är förtjust i julklappar. Kanske allra mest i paketen, de vackra, vackra paketen som ligger under granen och lovar så mycket. Egentligen är jag inte riktigt lika intresserad av om de håller sina sköna löften. Bara detta att de finns där i en hög är så trevligt.
Snart, snart ska vi börja fundera på julklapparna på allvar. Göra lista. Kanske till och med börja köpa. Samla en hög. Smussla och planera med de andra sammansvurna över saffransbullar och pepparkakor.
En skiva som går rundgång på min dator är Stings If On A Winter's Night. En av sångerna är alldeles toksprättig och heter Soul Cake. Om du inte har Spotify kan du lyssna på den här.
Dessa själakakor bakades till Allhelgona och så gick traktens barn runt och sjöng för en kaka, och som tack var det meningen att de skulle be för avlidna släktingar, som därmed skulle skonas från skärselden [Wikipedia]. Jag tror i och för sig inte att det var av sitt hjärtas godhet som barnen gick runt. Snarare var det för att de gärna ville ha en kaka. De kanske inte hade någon hemma.
Jag blev så glad när jag hörde lokalnyheterna i morse. Här i mitt i centrala Göteborg, i entrén till Hotell Gothia kan man nämligen lämna en julklapp till barn som kanske inte ens kan fira jul i sitt eget hem. Ibland för att de och deras mammor är för rädda för att vara hemma. Ibland för att de inte har något hem.
Så enkelt. En själakaka. Eller två, eller tre. I vackert inslaget paket. Vad säger ni? En ny jultradition?
/Maia
PS. Insamlingen pågår till den14 december. (2012 till den 16 december!)
Detta blogginlägg publicerades första gången den 4 december 2009.
Jag kan inte neka till det. Jag är förtjust i julklappar. Kanske allra mest i paketen, de vackra, vackra paketen som ligger under granen och lovar så mycket. Egentligen är jag inte riktigt lika intresserad av om de håller sina sköna löften. Bara detta att de finns där i en hög är så trevligt.
Snart, snart ska vi börja fundera på julklapparna på allvar. Göra lista. Kanske till och med börja köpa. Samla en hög. Smussla och planera med de andra sammansvurna över saffransbullar och pepparkakor.
En skiva som går rundgång på min dator är Stings If On A Winter's Night. En av sångerna är alldeles toksprättig och heter Soul Cake. Om du inte har Spotify kan du lyssna på den här.
Dessa själakakor bakades till Allhelgona och så gick traktens barn runt och sjöng för en kaka, och som tack var det meningen att de skulle be för avlidna släktingar, som därmed skulle skonas från skärselden [Wikipedia]. Jag tror i och för sig inte att det var av sitt hjärtas godhet som barnen gick runt. Snarare var det för att de gärna ville ha en kaka. De kanske inte hade någon hemma.
Jag blev så glad när jag hörde lokalnyheterna i morse. Här i mitt i centrala Göteborg, i entrén till Hotell Gothia kan man nämligen lämna en julklapp till barn som kanske inte ens kan fira jul i sitt eget hem. Ibland för att de och deras mammor är för rädda för att vara hemma. Ibland för att de inte har något hem.
Så enkelt. En själakaka. Eller två, eller tre. I vackert inslaget paket. Vad säger ni? En ny jultradition?
/Maia
PS. Insamlingen pågår till den
Detta blogginlägg publicerades första gången den 4 december 2009.
2012/12/08
Den 8 december 2012: Önskningar
Lördagar i december löper stor risk att bli julklappsinhandlardagar. Lördagar på stan, med lista och fotriktiga skor. Och uthållighet och påhittighet som ledord.
Har du själv skrivit önskelista? En sådan där härlig önskelista med siffor, där de första sakerna får större bokstäver och där de senare får lite mindre, och där du till sist, efter viss tvekan och för säkerhets skull, skriver några saker som du egentligen inte önskar dig, men vet att du troligen kommer att få.
Och så kanske du skriver på baksidan av listan, med osynligt bläck (som bara syns när någon håller listan mot sitt varma hjärta) om dina drömmar? Dina önskedrömmar. För på längtan kan ju det hela bero.
/Maia
Image: FreeDigitalPhotos.net
Detta blogginlägg publicerades första gången den 6 december 2008.
Har du själv skrivit önskelista? En sådan där härlig önskelista med siffor, där de första sakerna får större bokstäver och där de senare får lite mindre, och där du till sist, efter viss tvekan och för säkerhets skull, skriver några saker som du egentligen inte önskar dig, men vet att du troligen kommer att få.
Och så kanske du skriver på baksidan av listan, med osynligt bläck (som bara syns när någon håller listan mot sitt varma hjärta) om dina drömmar? Dina önskedrömmar. För på längtan kan ju det hela bero.
Vad ger du mig i julklapp i år, min vän?
- Lite drömmar, drömmar i det blå.
Men nånting blir det ändå som jag får, min vän?
- Allt du vill ska du hjärteligen få
Kanske ger du mej av drömmar en ring, min vän?
- Kanske ger jag dej av drömmar en ring.
Fastän drömmar är väl faktiskt ingenting, min vän?
- Nej, drömmar är ju nästan ingenting.
Vad ska man då egentligen tro, min vän?
- Drömmar kan man leva på och tro:
Ur oro kan det skimra och gro, min vän,
på längtan kan det hela bero.
/Nils Ferlin
/Maia
Image: FreeDigitalPhotos.net
Detta blogginlägg publicerades första gången den 6 december 2008.
2012/12/07
Den 7 december 2012: Glasänglar
GLASÄNGLAR
Det allra första året då M och jag hade julgran köpte vi tre glasänglar. Jag minns inte var, men sedan dess har de varje lillejulafton packats fram ur sitt silkepapper, hushållspapper, ibland dasspapper och nu silkespapper igen, och så har vi försiktigt hängt dem längst upp, på var sin av de långa grenarna överst i granen.
De är sköra, glasänglarna. De har små tunna delar som sticker ut och jag är fascinerad över hur de klarat sig under alla dessa år. Trots sin sirlighet och genomlysta skönhet så återuppstår de varje jul, just när vi behöver dem.
Finns änglar? Den frågan kanske vi ger olika svar på. Beroende på vad vi talar om. Beroende på vad vi tror. Men det som vi alla kan vara överens om är att det faktiskt finns människor i vår omgivning som är våra levande änglar i människohamn. Det är de där personerna som alltid kommer till vår räddning. De som finns där hela tiden, även om de inte alltid syns. Dem vi går till när det gäller.
- - -
Men vi ska komma ihåg, att också de änglarna är av glas. Med tunna, fina detaljer som lätt kan brytas av. Alltför ofta tror vi att änglar i människohamn är inkarnationer av Stålmannen. De klarar sig alltid, tänker vi. Och så är de istället sköra mitt i sin stora styrka. Glasänglar av kött och blod.
/Maia
PS. Tala med någon av dina änglar idag. Tala. Slå en signal. Gå till dem. Hör av dig. Ge uppmuntran till dem som lyfter och bär dig.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 7 december 2009.
Det allra första året då M och jag hade julgran köpte vi tre glasänglar. Jag minns inte var, men sedan dess har de varje lillejulafton packats fram ur sitt silkepapper, hushållspapper, ibland dasspapper och nu silkespapper igen, och så har vi försiktigt hängt dem längst upp, på var sin av de långa grenarna överst i granen.
De är sköra, glasänglarna. De har små tunna delar som sticker ut och jag är fascinerad över hur de klarat sig under alla dessa år. Trots sin sirlighet och genomlysta skönhet så återuppstår de varje jul, just när vi behöver dem.
Finns änglar? Den frågan kanske vi ger olika svar på. Beroende på vad vi talar om. Beroende på vad vi tror. Men det som vi alla kan vara överens om är att det faktiskt finns människor i vår omgivning som är våra levande änglar i människohamn. Det är de där personerna som alltid kommer till vår räddning. De som finns där hela tiden, även om de inte alltid syns. Dem vi går till när det gäller.
- - -
Men vi ska komma ihåg, att också de änglarna är av glas. Med tunna, fina detaljer som lätt kan brytas av. Alltför ofta tror vi att änglar i människohamn är inkarnationer av Stålmannen. De klarar sig alltid, tänker vi. Och så är de istället sköra mitt i sin stora styrka. Glasänglar av kött och blod.
/Maia
PS. Tala med någon av dina änglar idag. Tala. Slå en signal. Gå till dem. Hör av dig. Ge uppmuntran till dem som lyfter och bär dig.
Detta blogginlägg publicerades första gången den 7 december 2009.
2012/12/06
Den 6 december 2012: Kaffe, någon?
Runt om i staden lyser det vänligt i fönster i decembermörkret. På alla caféer, på alla arbetsplatser och vid alla köksbord sitter vi och fikar med varandra. Och småpratar.
För några veckor sedan meddelade media att den allvetande forskningen kommit fram till något som vi som sitter där runt borden redan visste. Nämligen att vi blir mer välvilligt inställda till våra medmänniskor om vi har en mugg med varm dryck i handen.
Att lycka är att fika med en vän.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 8 december 2008.
För några veckor sedan meddelade media att den allvetande forskningen kommit fram till något som vi som sitter där runt borden redan visste. Nämligen att vi blir mer välvilligt inställda till våra medmänniskor om vi har en mugg med varm dryck i handen.
Att lycka är att fika med en vän.
/Maia
Detta blogginlägg publicerades första gången den 8 december 2008.
2012/12/05
Den 5 december 2012: Du är.
Jag ska ta och säga dig ett sanningens ord.
Konstigt nog blir vi väldigt rädda när vi hör den frasen. Sanningen, den känns som ett hot. Och fruktan griper tag om oss med kalla händer, fruktan att bli avslöjad.
Ändå är det detta som är sanningen, tro det eller ej:
För det första: Alla andra är inte duktigare än du. Alla andra hinner inte mycket mer än du. Alla andra är inte mer lyckade eller lyckliga. Var och en bär sin egen börda.
För det andra: Du är perfekt sådan du är. Du är alldeles tillräcklig, utsökt och underbar. I dig bor möjligheterna.
Du är.
/Maia Detta inlägg publicerades för första gången den 5 december 2011.
2012/12/04
Den 4 december 2012: De där julkorten
Idag är det torsdag måndag. En utmärkt dag att köpa julfrimärken. Och julkort. Vi skickar alltså fortfarande julkort. Ibland blir det hemmagjorda egendomliga kort. Ibland blir det köpta. Med eller utan kuvert. Men vi skickar dem. Och de senaste åren har vi skickat dem i tid också.
Det går inte att sluta skicka julkort, tycker jag. För varje år kommer det vackra kort där En God Jul och ett Gott Nytt År tillönskas oss från Fam. Svensson och flera andra Fam. som skriver sina hälsningar med riktigt tydlig piktur och skickar dem i riktigt god tid före jul. Jag blir så glad när jag får de där korten och så glad när jag får göra dem glada.
En dag slutar de där korten komma, och då är det kanske en ny och annan tid.
Det går dessutom att skicka alldeles riktiga julkort hemifrån soffan utan att ens behöva gå ut och köpa frimärken eller kort. På http://www.posten.se/sv/Privat/Skicka%20en%20hälsning/skicka-riktiga-vykort/Sidor/Home.aspx kan man välja mellan olika vackra kort eller till och med designa sina egna. Ända fram till klockan 12.00 den 22 december kan man skicka kort via nätet. Och på Läkare utan gränser kan man skicka e-julkort som på samma gång är en julgåva till någon som verkligen behöver en god jul.
/Maia
Bild: Norsk juleskik, Adolph Tidemand
Detta blogginlägg publicerades första gången den 4 december 2008.
Det går inte att sluta skicka julkort, tycker jag. För varje år kommer det vackra kort där En God Jul och ett Gott Nytt År tillönskas oss från Fam. Svensson och flera andra Fam. som skriver sina hälsningar med riktigt tydlig piktur och skickar dem i riktigt god tid före jul. Jag blir så glad när jag får de där korten och så glad när jag får göra dem glada.
En dag slutar de där korten komma, och då är det kanske en ny och annan tid.
Det går dessutom att skicka alldeles riktiga julkort hemifrån soffan utan att ens behöva gå ut och köpa frimärken eller kort. På http://www.posten.se/sv/Privat/Skicka%20en%20hälsning/skicka-riktiga-vykort/Sidor/Home.aspx kan man välja mellan olika vackra kort eller till och med designa sina egna. Ända fram till klockan 12.00 den 22 december kan man skicka kort via nätet. Och på Läkare utan gränser kan man skicka e-julkort som på samma gång är en julgåva till någon som verkligen behöver en god jul.
/Maia
Bild: Norsk juleskik, Adolph Tidemand
Detta blogginlägg publicerades första gången den 4 december 2008.
2012/12/03
Den 3 december 2012: Trots allt
Plötsligt när jag går med böjt huvud och tittar ner mot marken som bara är grå, grå, grå, grå och inget finns som lyser upp, så är den där. En vattenpuss som rymmer hela himlen.
Det är då jag plötsligt förmår lyfta blicken och se.
/Maia
People are often unreasonable, irrational, and self-centered. Forgive them anyway.
If you are kind, people may accuse you of selfish, ulterior motives. Be kind anyway.
If you are successful, you will win some unfaithful friends and some genuine enemies. Succeed anyway.
If you are honest and sincere people may deceive you. Be honest and sincere anyway.
What you spend years creating, others could destroy overnight. Create anyway.
If you find serenity and happiness, some may be jealous. Be happy anyway.
The good you do today, will often be forgotten. Do good anyway.
Give the best you have, and it will never be enough. Give your best anyway.
In the final analysis, it is between you and God. It was never between you and them anyway.
Detta inlägg publicerades för första gången den 3 december 2011./credited to Mother Teresa
2012/12/02
Den 2 december 2012: Inslagen i väven
INSLAGEN I VÄVEN.
Jag läste en gång en artikel om en konstnär som arbetade med luddet från torktumlaren. Det som nöts av våra tumlande kläder och samlas i lager på filtret. Detta tog den här konstnären och ställde ut det i genomskinliga plaströr. I dem kunde man liksom se årstidernas växlingar i färgerna på luddet.
Lite som en trasmatta.
Och det är ju ändå inslagen i väven som är själva livet. Årstiderna som växlar, vinterjackan som plockas fram till sist och dagsljuset som kommer och går, som ett årets långa andetag, in och ut.
Och grått är en vacker färg, som ger en lugn och samlad bakgrund till det röda, varma.
/Maia Detta inlägg publicerades för första gången den 2 december 2009.
Jag läste en gång en artikel om en konstnär som arbetade med luddet från torktumlaren. Det som nöts av våra tumlande kläder och samlas i lager på filtret. Detta tog den här konstnären och ställde ut det i genomskinliga plaströr. I dem kunde man liksom se årstidernas växlingar i färgerna på luddet.
Lite som en trasmatta.
Och det är ju ändå inslagen i väven som är själva livet. Årstiderna som växlar, vinterjackan som plockas fram till sist och dagsljuset som kommer och går, som ett årets långa andetag, in och ut.
Och grått är en vacker färg, som ger en lugn och samlad bakgrund till det röda, varma.
/Maia Detta inlägg publicerades för första gången den 2 december 2009.
2012/12/01
Den 1 december 2012 – Pärlband
Det är den första december. Många barn öppnar den första luckan i julkalendern och många vuxna går till jobbet en ökande stress inför månaden som kommer. Det är julklappar som ska köpas, mat som ska planeras och lagas, avslutningar som ska bevistas, julfester och glöggpartyn som ska anordnas och avnjutas. Samtidigt som det vanliga livet ska fortsätta i samma takt som vanligt. Vi har till och med skapat oss ett ord för det: Julstress. Det är nästan en oxymoron, men har blivit en självuppfyllande profetia.
Istället för julstress önskar jag oss en ny profetia, ett pärlband med 24 dagar. Vi kan bara sätta en pärla på tråden i taget och när den 24e dagen kommer är det jul.
Låt den här dagen bli en dag när vi tar fram våra pärlor, de som ska träs på den här decembertråden. Vad är det som ska göras i december? Vad är viktigt? Vad är oviktigt? Hur vill jag känna mig när julafton kommer? Låt oss bara ta fram 24 pärlor.
Glad advent!
/Maia
Image: FreeDigitalPhotos.net
Inlägget publicerades första gången den 1 december 2008.
Istället för julstress önskar jag oss en ny profetia, ett pärlband med 24 dagar. Vi kan bara sätta en pärla på tråden i taget och när den 24e dagen kommer är det jul.
Låt den här dagen bli en dag när vi tar fram våra pärlor, de som ska träs på den här decembertråden. Vad är det som ska göras i december? Vad är viktigt? Vad är oviktigt? Hur vill jag känna mig när julafton kommer? Låt oss bara ta fram 24 pärlor.
Glad advent!
/Maia
Image: FreeDigitalPhotos.net
Inlägget publicerades första gången den 1 december 2008.
Endast mamma är vaken
Det är den första december och jag vaknar klockan strax efter fem. Ingen sömn i sikte. Så är det nästan varje helg, lördag och söndag. Så jag går upp. Hänger en tvätt och sätter mig och stickar lite. Tittar lite på ett tv-program som jag missat i veckan. Spanar lite genom fönstret på månen och tänker på att jag inte ska göra någon julkalender i år.
Första gången sedan 2008.
Det tar lite tid att göra de där inläggen. Och det känns ibland som att allting är sagt. Det finns liksom en gräns för hur klok man får vara.
Men samtidigt finns det saker som kan tåla att sägas igen.
Så jag kommer att lägga in repriser här i den tillbakalutade bloggen under månaden, till inlägg från de fyra år då jag kalendrat. I nästa inlägg kommer det första.
/Maia
Första gången sedan 2008.
Det tar lite tid att göra de där inläggen. Och det känns ibland som att allting är sagt. Det finns liksom en gräns för hur klok man får vara.
Men samtidigt finns det saker som kan tåla att sägas igen.
Så jag kommer att lägga in repriser här i den tillbakalutade bloggen under månaden, till inlägg från de fyra år då jag kalendrat. I nästa inlägg kommer det första.
/Maia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)