Några saker idag har gjort mig trött och irriterad. Några samtal. Jag inser att jag ibland måste sluta hjälpa folk. Jag är nämligen inte den där trevliga typen som curlar och gullar och lyfter och bär fram till den önskade slutdestinationen. Jag är mer en fårhund som samlar flocken och gläfser så att folk själva går i den riktning de ska. Hittar de inte, så kan jag visa vägen.
Och jag gör det gärna.
Men så är det någon som vill att jag ska bära den. Och då gör jag inte det. Jag kan visa vägen och se till att de som vill kommer med. Men inte bära ett stort tungt får hela vägen. Det går bara inte. Jag mäktar inte med det.
Problemet är att en fårhund har i sin natur att alla i flocken ska med. Och det är lätt att fårhunden skäller sig hes och springer sig trött när någon är en get och nödvändigtvis ska gå åt ett annat håll. Eller äta konservburkar istället för grönt gräs.
Min nya, smarta devis är:
En del folk kan du inte hjälpa. (Lev med det.)
/Maia
