Jag var med om en häftig sak igår. Mer än vanligt novembertrött gick jag in till en studentgrupp för att informera om en resa. Tänkte i mitt stilla sinne att det kanske skulle kännas stressigt för dem att åka bort i februari och att det inte skulle bli så enkelt att inspirera dem att åka med.
Genast när jag kom in förstod jag att jag haft fel. Jag hade gått in i en sal, trodde jag, men det var istället så att jag öppnat dörren till ett hav av uppmuntran. Jag, som skulle uppmuntra dem att åka med, gick istället från salen nästan hög av tanken på att få åka på resa med den här studentgruppen.
Så enkelt det är.
Jag tänker mycket på detta med uppmuntran. Det är något med det.
/Maia
PS. Ermutigung av Wolf Biermann, med Lena Granhagen.
