WordPress?

Jag är extremt sugen på att gå över till WordPress. Samma namn, fast med wordpress.com, alltså. SÅ mycket lättare att få bilderna bra.
/m

Summer is nigh...

Sommaren är snart här, eller hur? I morse låg vi tillbakalutade på soffan och tittade på Vikings och sedan på YouTube-filmer om hur man odlar paprika. Och sedan ritade jag på min platta. Måste älska att kunna rita på plattan och så blir det lika bra, ja, bättre än när jag ritar för hand.

/Maia

PS. Om någon undrar så har jag en iPad Pro. Den största. Och använder appen Notability.

Ta inte i så du spricker!

Jag satt just och tittade på mitt Facebookflöde och så kom det upp en Snobbenbild. Lille Karl, en julgran och texten Be the best you can be.

Det kan ju kännas lite jobbigt att alltid behöva vara bäst liksom. Att alltid behöva sträcka sig för att göra lite till. Lite mer. Vara bäst.

Hela. Tiden.

För ibland räcker inte ens det. Ibland så är vi inte bäst. Inte ens näst bäst. Utan helt enkelt ganska rejält obäst.

Det är då som det är vettigt att titta på lille Karl och hans julgran.

Hela berättelsen om den där julgranen handlar om att den kanske inte är så lyckad i julgransrejset. Rätt skruttig som julgran betraktad. Men den är ändå the best it can be.

Grejen är att det är allt vi kan göra. Vi kan vara de bästa vi är. Om vi försöker vara mer eller något annat så kan det mycket väl vara så att vi till sist tar i... så vi spricker.

---

Och det är väl när allt kommer omkring inte så lyckat, eller vad säger ni?

Så, vi kan förbereda och fixa och dona och ordna och försöka och greja och lägga tid och tänka ut och  slå knut på oss själva och det kan ändå i slutänden vara så att det hela blir obäst.

Så är det bara. Vi får leva med det.  Hellre det än att spricka. Tycker jag i alla fall.

Och julen då? Ja, den är ju som Linus beskriver den. Kolla på videon här. Den har varit med förut och den kan gott få vara med igen. Luta dig tillbaka och titta.

/Maia

Vem blir utmattad?

Jag läst några ord i förbigående på Facebook i morse. Det var en artikel som handlade om att Utmattning drabbar dem som är starka och omtänksamma.

Okej, tänkte jag. Så att. Den som inte blir utbränd är helt enkelt... en psykopat?

Nej, kanske inte, men ibland undrar man.

/Maia

Exercis

Jag ska försöka skicka iväg en ansökan om att bli befordrad till docent. Och jag har bestämt mig för att det ska ske innan jag går på semester.

Men det är som att försöka marschera i lervälling. Förutom att jag behöver åtta olika mappar för de olika delarna i ansökan så har jag ännu inte fyllt i saker som hänt sedan november förra året. Och dessutom blir jag så irriterad på att behöva lista allt jag gjort. Alltså allt. Inte bara att jag arbetat på olika ställen, men varje liten sak.

Den här typen av exercis är inte precis uppbyggande för mig.

/Maia

Överlevnad genom giffar

Jag rättar en större tentahög än vanligt. Och behöver några giffar för att klara mig. Doktorn är en bra person för sådant. Han har många ansikten. Och många uttryck.

Först är jag mest...


Men så kommer de där svaren där jag först...



Och sen antingen...



...eller...



...och ibland...





Men, om någon får för sig att säga något ont om mina studenter...



...så...




Och till sist är man ju klar. Och de har klarat sig hyfsat! Och då...



/Maia

PS. Och sammanräkningen. När den första med 79 p av 80 dyker upp...

via GIPHY

Troll

Idag blev jag lite trött på småtrollen. Jag vet att jag inte borde, men det är så frestande. Tur att det inte handlar om något så infekterat som politik, sex, religion eller... garn. Utan bara grammatik.

Jaja.

/Maia


- using BlogPress from my iPhone

Tala någon till rätta

Jag fascineras över hur vi på Facebook (och andra platser med kommentarsfält) liksom tror att vi kan tala varandra till rätta i infekterade trådar. Som om det handlade om ett slags trevligt kaffebord, där normala samtalsregler gäller.

Det är som om vi tror att om jag bara skriver ett nytt inlägg där jag talar om hur det är, så kommer alla att le, ta sig lite lätt för pannan och säga: Jamen, så är det ju! och: Hur kunde jag ha tänkt så fel!

Och så lugnar sig alla och vi kan fortsätta lägga ut bilder på kattungar och stickade vantar.

Men Facebook är inte ett kaffebord. Där gäller inte normala samtalsregler.

(Istället är det uppenbarligen en port till vår inre tvååring. Det där stället där vi bara lägger oss ner skriker och sparkar om någon inte håller med just oss. Och den här inre tvååringen har uppenbarligen ett snabbspår förbi sunt förnuft och hyfs och hövlighet, rakt ut på kommentatorsfältet där den helt utan urskillning kan dela ut slag och kängor och otidigheter.)

Ändå sitter jag där och tänker att om jag bara förklarar så förstår de nog att de ska sluta tjafsa på varandra.

Och nu talar jag alltså inte om politik. Eller miljö. Eller andra starka frågor. Jag talar om garn. Tro det eller ej. Garn.

/Maia

1 december 2016: Uppmuntran

Jag var med om en häftig sak igår. Mer än vanligt novembertrött gick jag in till en studentgrupp för att informera om en resa. Tänkte i mitt stilla sinne att det kanske skulle kännas stressigt för dem att åka bort i februari och att det inte skulle bli så enkelt att inspirera dem att åka med.

Genast när jag kom in förstod jag att jag haft fel. Jag hade gått in i en sal, trodde jag, men det var istället så att jag öppnat dörren till ett hav av uppmuntran. Jag, som skulle uppmuntra dem att åka med, gick istället från salen nästan hög av tanken på att få åka på resa med den här studentgruppen.

Så enkelt det är.

Jag tänker mycket på detta med uppmuntran. Det är något med det.

/Maia

PS. Ermutigung av Wolf Biermann, med Lena Granhagen.

Måndag i Edinburgh

Vi gick till kungliga Botaniska trädgården på måndagen. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska vänta sig när det gäller botaniska trädgårdar. I Rom var det inte så särskilt kul, i Tromsø var det fantastiskt, men kanske mest för att Jenny var med och tolkade alpblommor åt mig. Ja, tolkade.

I Edinburgh var det en hit. Till och med på hösten. På något sätt visste jag det redan när jag såg grinden, med metallblommorna. Och innanför den satt en vakt i ett hus som såg ut som parkvakten Alberts i Godnatt allesamman av Nick Butterworth.


Det var hyfsat fint väder och solen sken igenom höstlöven.


Även om allt inte är i blomning så är det intressant att titta på hur hösten berör naturen. Fröställningar kan vara nog så intressanta som kronblad. Det fanns mycket stenpartier och annat som jag gillar. Mycket av nån slags tillbakalutad ögonfröjd, lite stillsam sådär.


Vi satt en lång stund och läste (alla) och stickade (jag) i solen och njöt av stillheten och det klara vädret. Sedan gick vi till växthusen och tittade på de tropiska växterna. Och även här var det lite extra bra. Jag är inte så förtjust i växthus egentligen, men de hade ordnat växterna på ett sätt som verkade vackrare, skönare än de växthus jag besökt på sistone. Svårt att förklara varför, men det var som att komma in i ett hem som är lugnt och fint möblerat. Välkomnande.


En fantastisk sak med resan är att M tar oss dit vi ska. Vet vart vi ska gå och så. Så till exempel tar han mig till Ginger Twist Studio, där jag får köpa garn av Blue Faced Leicester. Min favoritull! Och från en affär som jag hört så mycket om i podcaster att jag verkligen ville se den. Den var verkligen ett hål i väggen. Så. Liten. Men gullig och trevlig och proppad med fint garn.


Och så var vi inne på Blackwell, eftersom A behövde köpa tre böcker till av Terry Pratchett.


På kvällen blev det nudlar och, ja, då hade vi fått i oss alla nationalrätterna utom haggisen. Fish and chips, curry, pizza och nudlar. Eller är inte det nationalrätterna?



/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Lördag i Edinburgh

Så vi började veckan här med ett museum. På National Gallery fanns allt och lite till. Monet till exempel. En höstack. Men jag är inte så förtjust i hans höstackar måste jag erkänna. Den här tavlan däremot. Målad när han var ungefär 24 år, skepp i natten, månsken, en fyr. En fantastisk bild helt enkelt.


Och så fanns det lite skräckromantik. I en valvöppning hängde två tavlor av den italienske 1600-talskonstnären Salvator Rosa. Han gillade att måla rövare och eremiter i skogen, stod det på en skylt. Okej. Detta var dock tydligen ingetdera, utan en målning där han ville visa naturen i sin storhet.


Jag är galet förtjust i ofärdiga tavlor och skisser. Här är det troligen den italienske målaren Antonio Allegri som inte har blivit klar med en tavla som ska föreställa dygden. Det är alltid lika intressant att se hur måleriet går till. Linjerna. Jag skulle ha trott att man började med huvudfiguren och målade resten som en slags inramning, men om man vill att huvudmotivet ska framträda är det förstås såhär man gör.

Och ibland är det de små detaljerna som fångar blicken. Som ögat i vecket på en flickas blus. Det finns fåglar på resten av tyget, men här har ett ensamt öga tittat fram på ett lite obehagligt sätt och jag undrar som betraktare om det är avsiktligt eller inte.


Det fanns en underbar utställning av Arthur Melvilles verk. Han var en av sin tids största på vattenfärg och vi köpte en katalog, eftersom det inte var tillåtet att fotografera. Det borde man göra oftare. Då får man hela utställningen med sig hem.


På eftermiddagen gick vi upp i New Town och tittade i Waterstones bokhandel. A handlade böcker och M och jag handlade bok. To the Lighthouse till Litterära salongen.





Efter det var vi hyfsat hungriga och gick till Gurkha, en indisk restaurang i Old Town. Så. God. Mat. Och så mycket mat. Gå dit om du är i Edinburgh.


/Maia

Så prepp för Edinburgh då...

Vi ska åka till Edinburgh på höstlovet. Inte till solen. Men till Scotland. Det ska bli fantastiskt och egendomligt och roligt och jag hoppas att det bara är första gången. Men för att förbereda oss behöver vi ju preppa. Med film tänkte jag.

Så jag kollade in vad det fanns för filmer som var lämpliga. Här kommer en lista på några som kom upp i en sökning, och som verkar intressanta.

Whatculture.com

Whatculture.com presenterar nio filmer som är utspelar sig i Scotland.

Bäst av alla, enligt dem, är Local Hero, en klassiker om en amerikansk affärsman som kommer till en by i Scotland för att se till att byborna säljer till ett oljebolag. Sett den. Sett den igen. Och kan tänka mig att se den ytterligare en gång.

Tvåan på listan är Trainspotting. Den har jag inte sett, men jag har en känsla av att man kanske ändå borde. Den känner ju alla till så den behöver inte beskrivas. Trean är Pixars Brave. Den handlar om en liten skotsk prinsessa som hellre vill skjuta pilbåge. För att förenkla saken ganska brutalt. Den kan jag också se igen.

Hitchcocks De 39 stegen är nummer fyra och utspelar sig till viss del i högländerna. Inte sett. Men den kan få vara med på min lista. Samma sak gäller nummer sex Bond-filmen Skyfall. Inte minst eftersom Judy Marvellous Dench är med. Då kan jag tåla de explosioner och helikopterjakter som jag räknar med ingår. Nummer sju (Ja, jag skippade en!) är L'illusioniste som verkar vara en galet intressant tecknad fransk film som bygger på ett filmmanus som Jacques Tati skrev till sin dotter. Taget! Den kommer före Hitchcock.

Och så är Braveheart nummer nio och nummer nio är nån kärlektshistoria med Anne Hathaway, One Day. Dem kan man säkert se... Jag är inte överförtjust i Braveheart, trots att jag känner folk som ser massor av symbolism i den. Jag har lite svårt för alltför explicit och naturtroget våld. Bond-filmer är förutsägbara och våldet är utan anknytning till verkligheten. Men Braveheart är svår. Och när det gäller One Day så har jag aldrig fastnat för den på NetFlix. Men det kan bero på deras märkliga presentationstexter. De är ett ämne för en B-uppsats!

De här filmerna finns förstås med på andra listor också, men det var intressant att nio av tio filmer verkade intressanta.

Theculturetrip.com

Theculturetrip.com ger några ytterligare att fundera på. Maggie Smith är ju alltid intressant och för The Prime of Miss Jean Brodie från 1969 fick hon en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen handlar om en lärarinna på en privatskola. Och sedan är det ju Breaking the Waves från 1996, av Lars von Trier. Skakigt dogmafilmat, men den kan jag tänka mig att se igen.

Telegraph.co.uk

The Telegraph listar 20 filmer och där finns Ratcatcher från 1999 som handlar om en liten pojkes uppväxt i Glasgow. Den fick BAFTA-priset för bästa nykomling. Ae fond kiss från 2004 är ett kärleksdrama som handlar om en irländsk katolsk flicka och en muslim från Pakistan som träffas i Scotland och... ja, blir kära. Låter lite piggare än One Day så om det ska blir nån kärleksfilm på listan satsar jag kanske på denna.

Washingtonpost.com

Washingtonpost.com kallar sin sida om skotska filmer för "Forget 'Braveheart'" vilket ju är lite tilltalande. Där står det bland annat om The Sunshine on Leith som tydligen handlar om två brittiska soldater som återvänder till Edinburgh. Feel-good finns med i beskrivningen så kanske det är något att plocka med på listan?

Så nu är det bara att luta sig tillbaka och välja.

/Maia

Nordiska museet

Säger bara att hit kan jag gå igen.














/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Lärare till lärare

Jag har haft lärarstudenterna igen. Och det är fortfarande väldigt kul. Det är en väldigt rolig studentgrupp, som jag alltid blir så förtjust i. De är fantastiska!

Och visst är det hög närvaro på lektionerna på min delkurs. 

Men en del kommer inte om det inte är examinerande inslag. Varje år är det några som inte kommer. På min delkurs och kanske i ännu högre grad på de efterföljande delkurserna. De här studenterna dyker alltså inte upp, om det inte är obligatoriskt. 

Detta får mig att undra.

För grejen är ju liksom den att de här studenterna som inte kommer, de ska också bli lärare. Tanken är ju faktiskt att dessa studenter sedan ska ägna hela sitt yrkesliv åt att vara i klassrum, där elever förhoppningsvis ska närvara och vara aktiva. 

Och ändå tycks en del av dem inte inse att vi som just nu står där och undervisar är just lärare, och att vi har förberett lektioner, föreläsningar och seminarier som är tänkta att hjälpa dem i deras inlärning.

Saken är ju den att vi har ägnat många, många år åt att lära oss våra ämnen. Och vi ägnar stora delar av våra tjänster åt att forska i samma ämnen. Och det betyder att våra studenter – under en begränsad tid i sina liv – har fri tillgång till ett gäng entusiaster som alla ligger längst framme i de ämnen som studenterna själva sedan – alldeles ensamma – ska undervisa i. 

Alla läroböcker och artiklar är nämligen lite efter. De är en stelnad beskrivning av hur allt låg till, vid tiden för deras tryckning. 

Men lärarna, de som lektion efter lektion, föreläsning efter föreläsning, seminarium efter seminarium står där och undervisar, diskuterar, problematiserar och lyssnar, de – ja, vi! – vi är faktiskt i framkanten på vad som sker i våra ämnen.

Och då kommer en del av studenterna inte, för att det inte är obligatoriskt.

Ungefär som om vi har lagt in för mycket lektioner. Som om vi lagt in icke-obligatoriska tillfällen som liksom inte behövs.

Nej, mina vänner. Vi har lagt in dem just för att de behövs. Ni behöver dem för att klara kursen. Annars hade vi kunnat ge en läskurs. Det finns sådana också.

/Maia

PS. Kära fina studenter! Ni förstår ju att jag inte alls menar att man inte kan få vara borta om man behöver det. Det får man! Nej, det jag skriver handlar om det systematiska uteblivandet, att inte komma om det inte är obligatoriskt. Visst är det intressant att en del gör så? Varför är det så?

På återbesök hos /de/ och /dem/

Jag fick ett mejl.

Jag fick ett mejl från en man som funderade över hur det blir med de dom som motsvarar engelskans those och sedan nämnde han att det var för de som han undrade över. Lite kortfattat. Och jag kanske inte förstod honom riktigt. Men jag tror det var detta han frågade efter och jag svarade såhär:

Jag tror nu att du menar sammanhang som dessa:

It's for those that were born or raised in Australia

Du har alltså tittat på mitt klipp, så du kanske kommer ihåg att jag pratade om att det ska vara dem efter prepositioner. Prepositioner ”styr” objektsform, som det så vackert heter. Såhär:

Jag spelade en skiva för dem.

Jag tittade på dem.

Precis samma sak gäller för for those that som finns i den engelska meningen ovan:

Det är för dem som är födda eller uppvuxna i Australien.

Nu skriver du för de, så jag gissar att du studsar när jag skriver för dem här. :) Grejen är att det är två principer som bråkar med varandra i just den här konstruktionen. Kolla på bisatsen [som ___ är födda eller uppvuxna i Australien]. 

Här saknas subjektet, dvs. de personer som är födda och uppvuxna i Australien, inte sant. Och om du skulle skriva det som en huvudsats skulle du använda de och inte dem (* betyder ogrammatisk):

De är födda eller uppvuxna i Australien.

*Dem är födda eller uppvuxna i Australien 

Så prepositionen säger: Skriv dem!

Men som-satsen säger: Hallå, det är ju mitt subjekt som fattas, och de är subjektsformen!

Idag är språkvården lite mer generös än förr och säger att det är OK att skriva ...för de som är… Inte minst för att så många faktiskt skriver så. Och med en orsak. 

Men om man ska tala om regler så är det egentligen regeln att prepositioner ”styr” objektsform (dem) det som gäller också här.

/Maia

Det där med kommentarer

Det intressanta när en av ens YouTube-klipp blir lite mer spridda är att man får klart för sig hur väl man klarar av dumma kommentarer. Eller inte.

Va!?! Gillar du inte min film???

Min filmsnutt om de/dem/de lades helt oväntat upp på Nyheter 24 i förrgår och filmen pangade upp till 6000 klickningar såhär långt. Och så får den kommentarer om att jag skriver något om hen. Till exempel. Och visst fick jag massa tummen upp, men också ett par tummen ner.

Väldigt nyttigt tycker jag. Det är ingen perfekt film, inte. Och jag behöver fortfarande öva på att ta kritik. Öva, öva, ö-öva-a!

/Maia

Eftersom att vi tvesovlar med subjunktioner

Jag är en varm förespråkare av ordet eftersom. Det är en subjunktion dvs. ett ord som används som bisatsinledare och det talar om att bisatsen som kommer efteråt innehåller en förklaring eller en orsak till det som den överordnade satsen säger. En subjunktion med kausal betydelse. Jämför med engelskans cause, 'orsak'. Det kan se ut typ såhär:

Vi är kanonglada att remixa @JiNilsson , eftersom hon är bäst. [källa]

Eftersom-bisatser kan ersättas med adverbet därför och svarar på frågeadverbet Varför?

Frågan är varför någon över huvud taget skulle behöva förespråka ett sådant ord? Svaret på det är tvådelat.

Då, då, då

En orsak att förespråka eftersom är att vi är många som märkt att skribenter idag – kanske mest unga? – tenderar att använda adverbet då istället för eftersom. Det är alldeles okej att göra det. Det är fullkomligt grammatiskt att använda då i meningar som denna:

Arne gick hem då han var sjuk.

Arne?

Problemet är bara att då har mer än en betydelse. Det kan signalera orsak, men det kan också signalera tid. Meningen ovan kan alltså betyda till exempel följande saker:

Arne gick hem eftersom han var sjuk ung. 'orsaken till att A gick hem var att han var sjuk'

Arne gick hem när han var sjuk ung. 'A hade för vana att gå hem om han var sjuk'  

När vi istället använder eftersom och när blir meningen mer entydig. Det är det ena skälet till att jag gärna förespråkar eftersom.

När jag frågar mina studenter varför de skriver då menar de att det är mer skriftspråkligt och att eftersom hör till talspråket. Och då undrar jag verkligen var de fått en sådan uppfattning från.

Kanske – och detta är verkligen en språkspaning – hänger denna missfarelse ihop med det andra skälet till att eftersom behöver få lite uppmärksamhet.

Dubbelsubjunktionen eftersom att

Ingen har väl undgått att eftersom ofta följs av ett att i talspråk? Återigen bland unga talare... (O, tempora, o mores!)

Jag valde Helix eftersom att jag tycker om hur man pluggar här. [källa]

Och sedan skriver vi ju som vi talar. I alla fall tills läraren säger till.

Och när läraren säger till så kanske den inte riktigt kan förklara vad problemet är med eftersom att. Utan de säger: Skriv inte så! Det är talspråkligt! Och ungdomarna tänker: Jaha! Och skriver lydigt och uppfinningsrikt då istället. Vem vet.

Det blir liksom för mycket...

Vad är det som händer då? Jo, i uttrycket eftersom att tvesovlar vi med dubbla subjunktioner. Både eftersom och att. Att är den neutralaste av alla subjunktioner. Den används tillsammans med t.ex. prepositioner,  och ibland adverb, för att markera förhållandet mellan bisats och överordnad sats:

Arne gick hem för att han var sjuk.

Arne gick hem därför att han var sjuk. 

Arne gick hem utan att han var sjuk. 

Arne gick hem på grund av att han var sjuk. 

I alla de här fallen använder vi ett att för att signalera att det som kommer efter är en underordnad sats, en bisats. För de ord som står före att är inte subjunktioner. De kan inte vara bisatsinledare. de signalerar inte underordning. Vi behöver att för att tala om att 'här kommer det en underordnad sats'.

Grejen är bara den att det där fixar ju eftersom alldeles utmärkt på egen hand.

För. Det. Är. Ju. En. Subjunktion.


Grejen är att vi troligen inte kan göra så mycket åt det här. Om ett par generationer kommer eftersom att att vara helt okej. Även i skriftspråk. Tillsammans med en massa annat som vi retar oss på. Lång näsa åt den tidigare generationen. Precis som när vår generation bestämde att det var okej att skriva ska istället för skall också i formella texter.

Men det är inte okej ännu. Än så länge är eftersom en subjunktion och vi kan som lärare behöva förklara varför.

Vad kommer eftersom från?

Ordet eftersom har två tydliga delar som vi fortfarande kan urskilja, nämligen efter (preposition) och som (relativ subjunktion eller relativt pronomen, beroende på vad man tycker). Det var inte mer än hundra år sedan som SAOB skrev att det var helt OK att särskriva ordet, se exemplet nedan, även om sammanskrivning enligt SAOB:s artikel var det mer vanliga och påbjudet sedan 1700-talet: 

Jag vill .. inskränka mig till tvenne (anekdoter), – efter som jag har ordet. WINGÅRD Minnen 2: 88 (1846). [källa]

Så från början har vi en preposition och en subjunktion som börjar jobba tillsammans för att inleda bisatser. Ungefär som för att idag. Efter ett tag börjar vi uppfatta de här bisatsinledande efter och som som ett enda ord och prepositionen smälter in i och blir ett med subjunktionen. 

Och idag händer det något liknande. De unga tycks ha en språkkänsla som säger att det inte räcker med eftersom för att signalera bisats. Det behövs ett att också. Och så småningom kommer eftersom troligen att sluta vara subjunktion och blir ett adverb, som därför. Vem vet. Om verben kan och ske kan bli ett kanske så finns det knappast några gränser.

Men – som sagt – inte ännu. Fortfarande behöver vi eftersom (utan att) för tydlighetens skull. Och vi behöver kunna förklara varför. För tydlighetens skull. Och för att vi inte tvesovlar med subjunktioner. 

Tvesovla två gånger i en bloggpost. Se där ett roligt ord som vi skulle kunna använda mer.

/Maia

PS. När jag skrivit detta kollade jag på nätet och hittade den eminenta Siv Strömquists språkspalt om eftersom att från 2009. Läs gärna den också!

Jag mötte Lassie eller... jag träffade upp Lassie?

Sedan ganska länge har uttrycket möta upp använts i svenskan. Svensk ordbok, som listar inte bara lexikonord utan också konstruktioner skriver att vi haft det i språket sedan 1901, men då som ett partikelverb som inte tar objekt, som i exempel (1) från Korp:

(1) 

Ett 30-tal sångare från olika delar av Åboland mötte upp och trivdes så bra att man beslöt fortsätta även följande säsong. [Åbo underrättelser, 2012, i Korp]

Lite längre fram lånar vi in det engelska bruket av meet up + PP, se (2), men märkligt nog oftast utan prepositionen med, så att vi på svenska får möta upp + OBJ: möta upp mig, möta upp oss, möta upp en vän, se (3).

(2) 

Människorna vallfärdar till sin hembygd för att möta upp med släkt och vänner från svunna tider. [Bloggmix 2007, Korp] 

Mötte upp med Saras gamle vän John för han fyllde 21 denna vackra vårdag. [Bloggmix 2007, Korp]

(3)  

Sen en snabbis till Axessakuten och efter det en fika med Jea som kom och mötte upp mig. [Bloggmix 1998, Korp] 

Så om du befinner dig på Way Out West i sommar , kom och möt upp oss! [Bloggmix 2003, Korp] 

[S]en åkte jag och Elin ner på stan och mötte upp hennes vän som nyss ploppat ur sig en liten flicka. [Bloggmiz 2005, Korp]

 Sökningen på möta upp med eller utan objekt (i alla former) gav  21.000 träffar ungefär, medan möta upp med gav bara cirka 500.

Vad är då skillnaden på (1) å ena sidan och (2–3) å andra? Jo, i (1) är det en enda aktant som uttrycks, den eller de som möter upp. Det kan snarast förklaras som att 'SUBJ kom till PLATS'.

I (2) och (3) finns det två aktanter uttryckta, och de har en slags ömsesidig, reciprok relation; det är såväl subjektsreferenten som objektsreferenten som möter upp. Man kan uttrycka samma sak med  ett verb som mötas eller träffas,  verb som har reciprok betydelse:

Reciprok betydelse. Verben med reciprok betydelse konstrueras med subjekt som betecknar flera olika referenter som interagerar med varandra. [Svenska Akademiens grammatik 1999, Verb §49]

Dessa verb med reciprok betydelse är intransitiva, dvs. de tar inte objekt. Båda aktanterna uttrycks med subjektet, som måste stå i plural. Genom att använda möta upp + objekt kan vi uttrycka samma interaktion med ett transitivt verb.

I Korp kan vi se med trenddiagram att möta upp utan preposition ser ut såhär. Det finns belägg redan på 30-talet.

Möta upp med dyker upp senare och blir starkare och starkare i bruket, verkar det:

Det intressanta är att jag idag plötsligt stötte på verbet träffa tillsammans med partikeln upp. Det var en gammal elev som på Facebook skrev att hon skulle träffa upp OBJ.

Verbet träffa är redan transitivt: NGN träffar NGN. Jag hade aldrig sett detta förut, 60-talist som jag är, men jag var ju tvungen att kolla i Korp. Och minsann 676 träffar! Trenddiagrammet ser ut såhär:

Så dagens språkspaning blir att vi framtiden kanske inte längre träffar någon på stan, utan vi kanske träffar upp någon.

Ähm.

/Maia

Vårmorgon

På riktigt. Gräslöken. Påskliljorna. Rabarbern. Vitsipporna.
















/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Rättvis rättning

När jag rättar tentor tar jag en sida i taget. Först alla sidan ett, sedan alla sidan två.

Jag märker att det blir rättvisare så, eftersom jag då inte kan sitta med en tenta där en student gjort bra ifrån sig på vissa frågor och vara lite extra överseende med småfel bara för att den skrivit så bra på de andra frågorna.

Och tvärtom, döma hårdare för att det gick dåligt på förra sidan.





Ändå visar det sig att de som kan de kan. Och de som inte kan, de kan inte.

Så är det bara.

/Maia

- using BlogPress from my iPhone