På Københavns Hovedbanegård sitter jag och väntar och läser på en bänk. Bredvid mig på väggen finns en mynttelefon, en sådan där som knappt någon har bruk för längre.
Plötsligt hör jag någon ta upp luren, säga några ord och lägga på. Det upprepas. Och upprepas. En svag lukt av intorkad urin sprider sig.
Gång på gång tar han upp luren. Säger några ord på danska. Eller på engelska. Meddelar saker och lägger på. Säger namn och låter initierad och lägger på. Skrattar och väntar en stund och tar sedan luren igen och säger ett par ord och lägger på. Jag försöker att inte titta.
Om han inte luktat kiss, om han inte talat i en uppenbart tyst lur utan att lyssna efter svar, så hade han verkat helt normal.
Förutom urinlukten är det som en installation. Ljudet av hans röst är autentisk. Den stämmer med telefonen, låter som en man som väntat på ett samtal vid telefonen, tar upp luren och ger ett meddelande. Ett hemligt meddelande. Viktigt.
Det kändes som om han gjorde en föreställning bara för mig, men han står kvar och fortsätter när jag går. En stund till i alla fall.
Märkligt.
/Maia
- posted using BlogPress from my iPhone on the delayed train from Copenhagen.
