Ja, tyvärr kan jag inte hjälpa det. Jag fastnade i Språkbankens korpusar. Det är bara för kul, alltså. Den första ofobin som dök upp var – inte helt oväntat – xenofobi i korpusen DN 1987. Då noggrannt förklarat: Främlingshat (xenofobi).
I Press 95 kommer homofobi och klaustrofobi i korpusen. Med det inte sagt att de inte fanns i svenskan innan. Men det året fanns de med 7 gånger, tillsammans. De följande åren samsas dessa ord med något enstaka agorafobi och nosofobi ('onormal rädsla att bli sjuk').
I SvD år 2000 pratas det dessutom om anglofobi, kemofobi, teknofobi och... lite otippat: brofobi.
Det är inte förrän 2001–2002 som det riktigt smäller till. Förutom mer eller mindre etablerade fobier som kronofobi ('tidsskräck'), antropofobi ('människoskräck'), kynofobi ('hundskräck') och gerontofobi ('åldringsskräck') kan vi lida av predikofobi och dessutom av islamofobi. Predikningar brukar ju bilda sammansättningar med -o som i predikoturer, men inte Islam, va?
Och året därpå kör det igång. 2003 är det dags för (ta-daa) idyllofobi och västofobi. Ah! Jag älskar vårt kreativa språk. Jag älskar sammansättningar. Jag lider idag en smula av puckofobi... (Pucko slutar behändigt och fint på -o) och dessutom en smula av rättnofobi.
Min lutnofobi har dock blivit bättre, så jag avslutar här.
/Maia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar