Flygplatsdag

Idag har jag haft en flygplatsdag. Och flygplansdag. Det tog mig mer än 24 timmar att ta mig från säng till säng. Och som vanligt söker jag svaren på livets djupaste frågor. (Det kanske inte är så bra att resa så mycket ensam?)

För det första så är det det här med toaletter. På Landvetter fick jag för mig att det fanns ett mönster i hur man placerar dam- och herrtoaletter i förhållande till varandra. Damer till vänster och herrar till höger. Visst är det så? Djup insikt som höll fram till Schiphol. där var det nämligen tvärtom.

Så då började jag istället fördjupa mig i min egenhet att alltid söka svaret på frågan Varför? och alltid söka mönster. Jag menar, hur dum får man vara? Det finns ju inget mönster i hur man placerar damtoaletter i förhållande till herrtoaletter. Eller hur?

Ja, det är dumt. Tänkte jag och gick på toaletten. Men när jag kom ut märkte jag att kallt och varmt vatten var på fel sida i Holland. Så det kanske gäller toaletterna också. Holland kan ju vara ett tvärtomland rakt igenom. Lite antipoder, fast i Europa.

Idiotiskt, ja. Så jag går över till det här med att köa. Idag har jag köat och nu ska vi titta lite på de olika köerna.

Först så har vi ju den klassiska incheckningskön. Den hoppade jag över eftersom jag checkade in på Internet och skrev ut mina egna boardingcard. Annars är det en ganska OK kö eftersom jag ofta har M och A som står och stöttar mig och kramas och pussas och påminner mig om att vicka på fötterna i planet.

Säkerhetskön är mystisk, för där finns ju alltid den där känslan av att man ska bli avslöjad i slutändan. Jag blir alltid förvånad när jag klarar mig. En gång tjöt det faktiskt för att jag hade små tryckknappar i min kofta. Lite samma känsla är det i Starbuck's-kön – jodå! – eftersom man där gör en beställning, köar sig fram till betalningen och sedan köar för att få sin dryck. I den sista kön är jag så förvirrad att jag bit för bit övergår till att oroa mig för att jag inte ska få rätt kaffe eller att de ska glömma att göra just mitt kaffe eller vad som helst. Undrar varför det alltid ska vara så. Fånigt.

Sedan kommer ju boardingkön. Då blir jag alltid lycklig när flygvärdinnan delar upp de som ska in och säger: "Vi börjar med rad 40–60" eller något sådant. För det värsta av allt är ju den kö som kommer sedan: flygplanskön. Den in i planet i gången, med allt väntande på folk som ska knöla in gigantiska väskor i överskåpen, är helfånig och den ut ur planet ännu värre.

(Här måste jag bara inflika att flygplanen inrikes här har de största bagagehyllor jag sett. Det gick att trycka in riktiga resväskor. Tre gick på före mig och en flygvärdinna ropade efter dem att "de där väskorna går inte in, laidies, det SER jag". Men de gick in, "halleluja, thank You, Jesus!" sa damerna.)

Jaha, ja. Sedan har vi dagens klara vinnare i Värsta Kö-tävlingen. Kön in till USA. Det är femhundra köer. Alla går i snigelfart. Jag har dåligt med tid och försöker välja en kort kö. Och en som inte är full med folk som jag tror kan ta lång tid. T.ex. damer i heltäckande kläder och slöja. Eller ett gäng med tonåriga och lite vilda japanska gossar med mycket gel i håret.

Först i min kö står en jude med kalott. Det tar tio minuter för honom att komma igenom. Och trots att jag pratar med en nederländsk familj hoppar jag upp och ner de sista 20 minuterna. Och så kommer frågorna. Denna gång en ny: "Who pays you for that?" (för att hålla föredrag alltså). Det kan man ju undra, men jag svarar som det är: att jag i stort sett betalar för att hålla föredraget. Och sedan en tullkille som flera gånger undrar varför jag inte har någon sprit med mig. Sista gången säger han mitt namn och tittar mig djupt i ögonen.

Men hotellet är bra. Så nu, efter 27 timmar, är jag tillbaka i sängen, lutar mig tillbaka och somnar.

/Maia