Jag är så glad att jag har ett Dankort. I Danmark är denna lilla plastfyrkant nyckeln till i stort sett alla butiker. VISA och andra format som fungerar överallt i andra länder är inte alls lika gångbara. Tar ni kontokort? "Ja." VISA? "Kun Dankort."
Men jag fick ju till sist mitt kort. Genom att jag fick damen på folkeregistret att ringa personligen och fråga vad det var för problem och varför jag inte kunde få något danskt bankkonto utan att vifta med ett litet blått eller grönt papper: sykesikringsbevis.
Mitt CPR-nummer är ju inte kopplat till min danska adress och detta har skapat massa problem. Folkeregistret säger att det är så det ska vara, eftersom jag inte kan vara folkbokförd i två länder samtidigt. Och då får jag inget litet papper att visa vid alla diskar.
Som t.ex. disken i Statsbiblioteket.
I Danmark kan man få lånekort genom genom att man anmäler sig på nätet med sitt CPR-nummer. Utom om det inte är länkat till en adress i Danmark. För då kommer det ett felmeddelande och då ska jag gå till lånedisken i Statsbiblioteket (ja, med t). Och vid lånedisken ber de om mitt CPR-nummer. Jag börjar läsa upp det och blir avbruten:
"Nej, jeg må se dit sykesikringsbevis!"
>Som jag ju inte har. Jag förklarar att jag är anställd under ett år på Århus universitet och att jag pendlar mellan Sverige och Danmark och att jag är "grænsegangere" eftersom det är ett ord som en del kan och lystrar till. "Nej, det går ikke."
Jag tar fram pappret från folkeregistret där det intygas med stämpel och allt att jag har danskt personnummer. Jag berättar att jag har danskt bankkonto. Jag visar mitt anställningsbevis, med adress, arbetsgivare och längd på anställningen.
"Nu ska du bare høre her..."
Säger damen. Det finns ingenting som gör mig så uppgiven som när danska kvinnor bakom en disk tar mig på handen och säger att "nu ska du bare høre". Och damen berättade att om jag kunde få någon på institutet att skicka ett mejl med en massa upplysningar om mig så skulle jag få något som heter ett midlertidigt lånekort. Vilka upplysningar de ville ha? Ja, det var bara och enbart dem som jag just visat fram för dem. Istället för att se originaldokumenten ville de ha ett mejl med samma upplysningar. Från "någon på institutet".
Så jag ber MF ordna detta. Skickar ett mejl som hon bara kan vidarebefordra. Två veckor senare skickar jag en påminnelse till henne eftersom jag skrivit redan i det första mejlet att det är bråttom. Dagen efter träffar jag henne och i torsdags kväll, dagen före jag ska åka hem för julen, skickar hon mejlet. På fredagen får jag svar från Statsbiblioteket:
"I forlængelse av vedhæftede e-mail fra [MF]: Da vi her på Statsbiblioteket kan se, at du har fået tildelt et dansk cpr-nummer, bedes du henvende dig i informationen på Statsbiblioteket for at lade dig registrere."
Morgan säger att det är som i det gamla Sovjet. Inget tar slut. Jag ränner runt, runt, runt i cirklar. Undrar om det finns någon som kan ringa och skrämma dem lite...
Jag är hemma och ska åka och handla mat till julen. Plocka undan lite och sedan luta mig tillbaka framför brasan och klippa en liten film.
God jul!
/Maia
PS. Mannen som sänt mejlet visade sig vara en tillbakalutad typ och förstod mitt svar. Nu har jag ett midlertidigt laanerkort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar