Äntligen fattar jag!

Äntligen fattar jag varför jag hatälskar fotboll på TV.

Jag måste börja med en bekännelse: Det var jag som tjatade mig till att vi skulle skaffa platt-TV:n sist det var megajättefotbollssommar. Jag började i god tid och lade in antydningar och suckar och menade att barnen skulle komma oftare och titta med oss om vi hade en. Och hittade på Den Smarta Lösningen med placeringen i Billybokhyllan. Och målade hyllan vit. Och så köpte vi den.

För det är jättekul att titta på fotboll. Så kul att jag får ta med mig virkningen till Agnes fotbollsmatcher för att inte förvandlas till ett minst sagt högljutt fan. Och det är otroligt roligt att kolla på fotboll på TV också. Såväl hemma som borta. Vid ett tillfälle när vi var i Frankrike spelade Sverige en viktig match mot Danmark samtidigt som fransmännen spelade mot... var det Italien? Då var jag glad att Sveriges match bara kom som en liten ruta i ett hörn ibland. Annars hade jag fått krupp.

Det var också en intressant upplevelse att sitta med ett jättegäng LFG-are på en krog i Konstanz vid Bodensjön och kolla på storskärm när Zidane sabbade hela Frankrikes goda cred och hela sin egen långvariga image som good guy genom att skalla motståndaren – som förolämpade honom och hans mamma och vem vet vad – i bröstet. Då gick jag hem inan matchen var slut.

Det är speciellt med fotboll.

Ändå avskyr jag fotbollssäsongen. För den börjar ju före matcherna. Gärna flera veckor innan. Och håller på efter matcherna. Det ska nämlingen pratas och tyckmyckas i TV på bästa sändningstid, just när man istället kunde sända småtrevliga brittiska sommardeckare. Och vad pratar de om? Jo, just ingenting. De pratar helt enkelt OM. Bara om. "OM det nu blir på detta viset... vad händer då? Jaha. Och OM det blir på detta viset då? Hur blir det DÅ?" Upp flyga orden, tanken stilla står.

Stephan Mendel-Enk skriver om intervjuerna som de stackars spelarna får stå ut med och hur deras fullkomligt innehållstomma standardsvar ser ut i en krönika på G-P:s hemsida:

Om reportrarna inför viktiga matcher istället började fråga landslagsherrarna om deras favoritfärger skulle de få svar som: Svårt att säga. Finns mycket fint.

Men visst rör det sig om något på blåskalan?
Det vet man aldrig.

Och på löpsedlarna skulle det stå: Linderoths chockavslöjande ”Jag klär mig i enbart i LAVENDEL”.

Och plötsligt fattar jag hur min hatkärlek uppstår. Jag skulle gärna forska på det. Men nu gör jag inte det. Så nu får jag nöja mig med att få nervsammanbrott på alla dessa sportreportrar och deras kavajer och deras fjolårsfrisyrer. Som talar om hur det kommer att gå med just dagens unika och banbrytande laguppställning. Minsann. Och som efteråt förklarar för oss varför det inte blev så. Jag travesterar Claes Eriksson: "Ja, det skulle man vilja se in i de hjärnorna!"

Att arbeta med svensk och dansk ordföljd är dock, trots allt, mer tillbakalutat.

/Maia

PS. Jyllandsposten berättar idag att en 80-årig dement kvinna gav sig av på cykel vid sextiden på aftonen. Hon återfanns tolv timmar senare fortfarande cyklande miltals från vårdhemmet där hon bodde. Pigg gumma ändå.