Down under

Jaha. Nu är man Down Under som det så vackert heter. I Sydney. Ja, jag har ju inte sett något särskilt storstilat av Sydney ännu, eftersom University of Sydney ligger i en del av staden som heter Newtown och det är inte alls centralt.

Istället verkar det vara en mer skum del av staden. Jag bor på ett studenthem under konferensen som jag är på, och i informationen på rummet blev gästerna informerade om att aldrig, aldrig, aldrig lämna några värdesaker på rummet. Basta!

Problemet är då förstås att ett anslag som står uppsatt utanför rummet säger att man aldrig, aldrig, aldrig ska bära på sig några större summor pengar ute heller, på grund av rånrisken.

Vad är då det bästa funderar man... Att gömma pengarna under en buske i trädgården?

Den australiensiska engelskan är också ett kapitel för sig. Jag tyckte nog att jag sett tillräckligt många avsnitt av Flying doctors för att kunna förstå dem. G'ddaaajjj majjt och allt det där. Men icke.

I kafferummet träffade jag på en kille som hasplade ur sig nåt obegripligt. Och eftersom det visade sig att det bara var nån slags hälsningsfras han yttrade så var det faktum att jag inte fattade ännu mer pinsamt. I den vidare konversationen körde jag samma system som min farfar gjorde när han började höra dåligt; jag log och nickade.

Och imorse hörde jag en man säga: I'm going to Canberra to die!

Givetvis var det today han menade, men jag hörde to die och studsade.

/Maia
som på tisdag lutar sig tillbaka i flygstolen och åker hem!