Ja, nu sitter jag här och åker på den sista resan till Frederikshavn från Århus i
togets stillezone. Jag har varit tillbaka här på konferens, ungefär en och en halv vecka efter jag avslutade min postdoc. Och hela tiden fram tills idag har varit ett enda rännande. Hit och dit och fram och tillbaka och tre dagar i Uppsala förra veckan, dop i Norge i helgen (vilket var underbart) och så onsdag till fredag tillbaka i Århus.
Men nu sitter jag här i alla fall och åker i stillezone och som av en tanke åker jag med ryggen i färdriktningen och jag tittar alltså mot Århus. Det var en märklig känsla att komma tillbaka utan att ha ett hem där. Flera gånger upptäckte jag att tanken "Jag bor inte här, jag bor inte här" for runt och runt i mitt huvud.
Igår höll jag föredrag på en nordistisk konferens här. Det var första gången som jag i Danmark på svensk-dansk-skandinaviska presenterade vad jag gjort under det här året. Jag har förstås talat en massa på projektmöten, men till dem kommer ju bara projektmedlemmar. Så någonstans inom mig tänkte jag att detta kanske kunde vara ett bra tillfälle för andra från Nordisk institut att se vad jag sysslar med.
Särskilt hoppades jag att en viss forskare (låt oss kalla honom det) skulle komma. Innan jag kom till Århus hade jag fått veta att han blivit glad att institutet fått mig som postdoc, och det gjorde att jag kanske trodde att han var intresserad av mitt projekt. Och det borde han vara, för jag arbetar med sådant som han faktiskt har saker att säga om.
Nu på konferensen hade jag det tredje föredraget i en sektion och forskaren satt med under de två första föredragen, men när jag skulle tala gick han sin väg. Han gick till den andra salen och lyssnade på KRC, som är minimalist och neurolingvist. Jag hade själv gärna lyssnat på K, som jag respekterar mycket och som är en intressant talare, men någon hade förstås lagt oss i parallella sessioner. Och det lustiga är att forskaren faktiskt inte alls gick dit för att lyssna – utan för att klaga och kritisera.
Detta är egentligen ganska typiskt Danmark. Det är så oerhört viktigt att positionera sig och gå och visa för K att han är på fel plats och att man inte gillar eller respekterar den forskning han arbetar med. Något som K naturligtvis redan vet och har hört till leda. Att stötta en postdoc genom att en enda gång på ett helt år intressera sig för vad hon gör är inte lika viktigt som detta mycket centrala positionerande.
Så jag lutar mig tillbaka och ser Århus försvinna i fjärran. Jag kommer tillbaka. Det gör jag. Projektmötena och mina kollegor som jag arbetat med har varit underbara och fantastiska och skall inte blandas samman med positionerandet jag beskrev ovan. Jag har lärt mig mycket under det här året och jag har fått en annan självinsikt och ett driv som jag inte hade förut. De professionella kontakter jag fått genom NORMS-nätverket har varit och är ovärderliga och det är inte något jag lämnar, utan det fortsätter i en ny NORMS-samarbetsgrupp i Göteborg.
Men jag lutar mig tillbaka som sagt. Och det känns lite som om jag faktiskt reser från den här DSB stillezonen till en annan stillezone. Det är inte bråttom längre. Jag har fyra år på mig.
/Maia
PS. Förslag på stavningar när jag skriver föredrag: Substantiv-sikt? Nej, det ska vara substantiviskt! Substantiv-ilska? Nej, det ska vara substantiviska!!
PPS. Jag vet att jag sticker ut hakan nu. Kaxigheten har tydligen ökat under året också.
