Jag gick på den smala gatan. Det var så nära mellan husen att ljuset från det ena köket lätt lyste upp det andra. Så nära att husen skyddade varandra och samtidigt visste alla varandras hemligheter.
Den rätta nyckeln var märkt med en liten brandgul remsa. Så bra. Så enkelt att se vilken som skulle passa i låset. Därinne var det tomt och varmt och snart doftade det också. En självklar doft av kaffe. Grädden stod på bordet och smörgåsarna var bredda.
Jag satte mig i träsoffan och virkade medan jag lyssnade på alla klockorna som tickade i synkoper i tystnaden. Huset väntade på sina invånare.
/Maia
2 kommentarer:
Jag vet inte någon som skriver så vackert som du gör Maia. Jag vill bara läsa mer och mer.
Sätter mig o väntar på fortsättningen...
Det låter som en bok..är det början till en kanske..jag ser det framför mig.....
Skicka en kommentar