Ibland tycker jag att jag är lika envis som en gammal get. Men snögubben som A byggde är värre. Envist, envist vägrar den ge sig. Långsamt lutade den sig bakåt och hade blicken fäst på stjärnorna. Och nu står den där med huvudet säkert lutat mot marken som en modell för oss andra som så ofta ger upp. Jag kanske böjer mig, säger han, men jag tappar aldrig huvudet!
/Maia
1 kommentar:
Jag älskar den där snögubben. Precis som jag känner mig emellanåt. Man får vila huvudet och kroppen mot marken ett tag. Sen kanske man orkar resa sig. Lite smält och naggad i kanterna. Eller rent av i flytande form. Då får man frysa om sig i en ny/annan form som är lite starkare. Isigare, lite hårdare men samtidigt blöt och förhoppningsvis i en kärleksfull skepnad. Hpoppas jag.
/
Gunilla - fredagssvammel
Skicka en kommentar