Tänk om...

I avdelningen för viktiga inlägg kommer nu ytterligare en höjdpunkt. När jag var hos frissan i höstas så sa jag som vanligt: "Jag skulle gärna vilja att det gick att bara krama fram lite volym, såhär." Och så kramade jag lite i håret där bak.

Frisören – som var en ny bekantskap – verkade vara som alla andra, men när jag gick därifrån såg jag ut såhär:

Döm om min förvåning när hon visade mig hur jag såg ut. Och sedan dess har jag varje dag kramat fram lockar. Jag har klippt mig igen hos en annan frisör och det kvarstår.

Jag som alltid varit hemligt (nja, så hemligt var det kanske inte) avundsjuk på min lockige bror och min lockiga syster hade alltså dolda lockar. Det enda som behövdes var en frisör som tänkte: "Jag gör väl som hon säger då..."

I min stora egocentricitet går jag nu omkring och funderar på hur det hade varit om jag alltid haft lockigt hår. Ni vet, folk med lockigt hår är generellt vackrare, mer populära och får bättre platser i kön. Det är väl allmänt känt? Hur hade mitt liv varit? Hade jag varit en rockstjärna? En nobelpristagare? Progamledare på TV4 med egen pratshow?

Svaret är enkelt: Jag kunde aldrig haft det bättre än jag har det idag. Inte ens med lockigt hår. Möjligen hade jag haft färre dåliga hårdagar. För jag gillar det här lätt lockiga rufset.

/Maia