En av mina vuxna döttrar sa en gång att hon i sociala sammanhang ibland helst ville sitta i en fåtölj och titta på hur alla hennes vänner hade kul med varandra. Jag känner igen det där. Kan relatera.
- - -
Facebook och ett annat forum som jag hänger på har emellertid blivit en slags sociala torg som öppnat och uppdaterat mitt bristfälliga sociala liv. Där blir jag den där andra personen. Glad och snabb i repliken. Dit går jag ivrigt och träffar de gamla vännerna som tidigare tonats ut av mitt ickeringande, ickefestande, ickekontaktande. Och vi blir nära igen.
När jag återfår kontakten med underbara väninnan G och chattar med henne börjar jag ibland faktiskt gråta av glädje, av bara den där känslan att vi är så lika och att allt är så fruktansvärt lätt med henne. Och gamla goda kompisen M som skriver och säger att han saknar att mitt bloggande när stressen gjort att jag inte hinner eller kan. Så värdefullt det är att ha i alla fall de elektroniska stigarna upptrampade mellan vänner.
Och varför är de stigarna inte så väl sedda, förresten? De leder ofta till verkliga möten, till att vi trampar upp de fysiska stigarna.
Kanske är det så att jag inte är tillbakadragen utan bara tillbakalutad. Men tillgänglig. Tillgänglig är jag.
/Maia
