En av mina vuxna döttrar sa en gång att hon i sociala sammanhang ibland helst ville sitta i en fåtölj och titta på hur alla hennes vänner hade kul med varandra. Jag känner igen det där. Kan relatera.
- - -
Facebook och ett annat forum som jag hänger på har emellertid blivit en slags sociala torg som öppnat och uppdaterat mitt bristfälliga sociala liv. Där blir jag den där andra personen. Glad och snabb i repliken. Dit går jag ivrigt och träffar de gamla vännerna som tidigare tonats ut av mitt ickeringande, ickefestande, ickekontaktande. Och vi blir nära igen.
När jag återfår kontakten med underbara väninnan G och chattar med henne börjar jag ibland faktiskt gråta av glädje, av bara den där känslan att vi är så lika och att allt är så fruktansvärt lätt med henne. Och gamla goda kompisen M som skriver och säger att han saknar att mitt bloggande när stressen gjort att jag inte hinner eller kan. Så värdefullt det är att ha i alla fall de elektroniska stigarna upptrampade mellan vänner.
Och varför är de stigarna inte så väl sedda, förresten? De leder ofta till verkliga möten, till att vi trampar upp de fysiska stigarna.
Kanske är det så att jag inte är tillbakadragen utan bara tillbakalutad. Men tillgänglig. Tillgänglig är jag.
/Maia
8 kommentarer:
Och vad bra att du skrev nu till slut. Jag har också väntat och längtat. Tänkt att en dag så kommer det nog. Ett nytt meddelande i bloggen.
Linafin. Kram!
Maia, min Maia. Vet du hur bra du är? Jag ler, så jag får kramp i kinderna. Och så gråter jag en skvätt, för att din klokhet går rätt in i hjärtat. Som alltid. Jag väntar fortfarande på att du ska ge ut din bok med kloka, livgivande, läkande och fnitterskapande ord o meningar.
Nu ska jag ynka mig själv här, lite, ensam på Holma, utan make, utan döttrar, med klädkammaren fylld av kattbebispip och magen fylld av ostnachos. Hur de nu kom dit. Nachosen alltså. Inte kattbebisarna.
Kram
/
G
Haha, söta Gunilla, man kanske inte alltid vet hur kattbebisarna kom till heller! Om man inte har en väldigt snäll huskatt som måste föras till älskaren i korg. När kommer bilderna på missarna med de fina namnen? Och på Nova, numer stor flicka?
(Men... ostnachos vet man ju tyvärr egentligen alltid hur de hamnade i munnen. :-P )
Jag har också längtat efter dig i din blogg, kära kloka Maia.
Vilken fin bild!
Bluegoose, så bra att det inte låter fullt så förnumstigt som jag tycker själv...
Ligeia, Jag är en smurf!
Upptrampade elektroniska stigar... Jag tycker så mycket om dina ord. Tack för att du säger dem högt emellanåt.
Skicka en kommentar