Faran ligger i betraktarens öga?

I natt greps fyra personer på Röda Sten för förberedelse till terrorbrott. Med internationella insatsstyrkan och allt.  Vi vet inte vad det gäller. Vi vet inte vad som ligger bakom eller vad som var planerat. Men vi vet en sak. När insatsstyrkan kom till Röda Sten, där Göteborgs Internationella Konstbiennal höll på att invigas, så var det människor som reagerade med att inte reagera, utan betrakta.

Sofia Djerf som är informatör vid Göteborgs internationella konstbiennal citeras i GP: "Folk trodde först det var ett performance, sedan förstod de att det var allvar".

Åskådare.

Det som är mest otäckt med detta är att en del överlevare från tragedin på Sommarøya sa något mycket liknande. De trodde först det var en övning, eller ja, ett performance.

Har det gått så långt att vi i mötet med verkligheten tror att det är något vi ska betrakta? Ett skådespel? Är vi så vana tittare att vi glömmer till och med våra nedärvda instinkter? Vad är det som gör att vi inte längre flyr faran utan istället betraktar den? Vi kanske till och med drar fram mobilerna för att filma vad som står på?

Och så är det inte något som står på. Utan det är en katastrof som händer. Något vi borde fly från eller i alla fall ta på allvar. 

Detta funderar jag på.

/Maia