Det är mycket nu. Jag hör mig själv säga samma sak till mina barn som jag själv hört min medelåldriga pappa säga till mig. Det är ett eko från en tid som inte finns, in i en verklighet där det faktiskt är mycket nu. Det är det ena med det andra och på något sätt ska det gå.
Jag funderar på en verklighet där jag skulle säga Det är lite nu. Och nöjer mig med att le lite snett och tänka att jag trots allt väljer att ge mina barn och min familj den riktiga tiden, den som ändå finns, mitt i allt detta förbirusande myckna strävandet.
/Maia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar