Äntligen fattar jag!

Äntligen fattar jag varför jag hatälskar fotboll på TV.

Jag måste börja med en bekännelse: Det var jag som tjatade mig till att vi skulle skaffa platt-TV:n sist det var megajättefotbollssommar. Jag började i god tid och lade in antydningar och suckar och menade att barnen skulle komma oftare och titta med oss om vi hade en. Och hittade på Den Smarta Lösningen med placeringen i Billybokhyllan. Och målade hyllan vit. Och så köpte vi den.

För det är jättekul att titta på fotboll. Så kul att jag får ta med mig virkningen till Agnes fotbollsmatcher för att inte förvandlas till ett minst sagt högljutt fan. Och det är otroligt roligt att kolla på fotboll på TV också. Såväl hemma som borta. Vid ett tillfälle när vi var i Frankrike spelade Sverige en viktig match mot Danmark samtidigt som fransmännen spelade mot... var det Italien? Då var jag glad att Sveriges match bara kom som en liten ruta i ett hörn ibland. Annars hade jag fått krupp.

Det var också en intressant upplevelse att sitta med ett jättegäng LFG-are på en krog i Konstanz vid Bodensjön och kolla på storskärm när Zidane sabbade hela Frankrikes goda cred och hela sin egen långvariga image som good guy genom att skalla motståndaren – som förolämpade honom och hans mamma och vem vet vad – i bröstet. Då gick jag hem inan matchen var slut.

Det är speciellt med fotboll.

Ändå avskyr jag fotbollssäsongen. För den börjar ju före matcherna. Gärna flera veckor innan. Och håller på efter matcherna. Det ska nämlingen pratas och tyckmyckas i TV på bästa sändningstid, just när man istället kunde sända småtrevliga brittiska sommardeckare. Och vad pratar de om? Jo, just ingenting. De pratar helt enkelt OM. Bara om. "OM det nu blir på detta viset... vad händer då? Jaha. Och OM det blir på detta viset då? Hur blir det DÅ?" Upp flyga orden, tanken stilla står.

Stephan Mendel-Enk skriver om intervjuerna som de stackars spelarna får stå ut med och hur deras fullkomligt innehållstomma standardsvar ser ut i en krönika på G-P:s hemsida:

Om reportrarna inför viktiga matcher istället började fråga landslagsherrarna om deras favoritfärger skulle de få svar som: Svårt att säga. Finns mycket fint.

Men visst rör det sig om något på blåskalan?
Det vet man aldrig.

Och på löpsedlarna skulle det stå: Linderoths chockavslöjande ”Jag klär mig i enbart i LAVENDEL”.

Och plötsligt fattar jag hur min hatkärlek uppstår. Jag skulle gärna forska på det. Men nu gör jag inte det. Så nu får jag nöja mig med att få nervsammanbrott på alla dessa sportreportrar och deras kavajer och deras fjolårsfrisyrer. Som talar om hur det kommer att gå med just dagens unika och banbrytande laguppställning. Minsann. Och som efteråt förklarar för oss varför det inte blev så. Jag travesterar Claes Eriksson: "Ja, det skulle man vilja se in i de hjärnorna!"

Att arbeta med svensk och dansk ordföljd är dock, trots allt, mer tillbakalutat.

/Maia

PS. Jyllandsposten berättar idag att en 80-årig dement kvinna gav sig av på cykel vid sextiden på aftonen. Hon återfanns tolv timmar senare fortfarande cyklande miltals från vårdhemmet där hon bodde. Pigg gumma ändå.

Skafferiet

Jag har till sist bestämt mig för att lägga ut lite recept med bilder och näringsvärde. Det kommer inte att bli en hel kokbok, inte, men lite enkla saker för att komma ihåg hur jag gjorde och varför det blev så gott.


Idag finns det första receptet, en lunchomelett, där. Det är ju så enkelt med omelett. Och så finns sidan med länkar till mina favorit-LCHF-recept (se där ett vackert sammansatt ord...) runt om på nätet. Båda sidorna är förstås under uppbyggnad och kommer väl att vara så så länge jag ids fylla på.

Det blir ju lite mer tillbakalutat om man kan hitta recepten lätt...

/Maia

Fett regerar

Det är nu snart tre år sedan jag slutde vara livrädd för allt vad fett heter och det har inte alltid varit en enkel sak. Men nu börjar det röra på sig. Läkaren Annika Dahlqvist fick i början av året rätt att säga till sina diabetespatienter att äta mer fett och mindre kolhydrater och därmed få dem medicinfria. Det hela utlöste ett massivt mediaintresse. Och nu börjar folk lämna light-produkterna på hyllorna, skriver Karin Ahlborg i Aftonbladet.

Vad är det då som gör att vi blir fetare och fetare i västvärlden? Vad är det som gör att våra barn blir överviktiga? Det handlar inte bara om att man ska röra mer på sig. Det handlar om att i stort sett allt vi köper innehåller socker. Och nu talar jag inte bara om O'boy och frukostflingor. Ta skinkan som du har på den fettfria brödskivan skrapad med lättmargarin. Den innehåller socker. Kolla innehållsförteckningen. Bacon innehåller oftast socker. Alla korvar innehåller socker.

Vad händer om vi äter socker då? Ja, till exempel det här: Forskaren professor Charlotte Erlandsson-Albertsson, gjorde ett experiment där hon lät en grupp kvinnor äta en frukost med mycket socker och en annan en frukost med lite. Frukostarna innehöll lika mycket energi. Båda grupperna skulle äta tills de var mätta.

Och vad hände? Jo, gruppen med sockerfrukosten åt och åt och åt. Och det är inte den enda forskningen som visar samma sak. Socker är inte bara en smaksättare. Det höjer aptiten. Det får oss att äta mer. Jag måste göra ett direkt citat:

Att vi mår så bra av sötma hör ihop med att opiater frisätts när vi äter sött. Dessa kroppsegna morfinliknande ämnen förmedlar inte bara eufori utan också smärtlindring. Att aptiten stimuleras beror på att hungerpeptider frigörs, bl a grelin. Grelin är en potent hungersignal som förutom att den ökar hungern också leder till en ökning av kroppsvikten.

Läs gärna hela artikeln i Forskning och medicin här.

Fler och fler läkare och andra börjar slå larm om att livsmedelsverkets kostråd är fel. Vi ska inte jaga fettet, utan sockret. Framför allt det raffinerade tillsatta sockret. Allmänläkaren Andreas Eenfeldt i Karlstad skriver om detta i sin blogg och på sina hemsidor, här är en. Detta är värt att fundera på.

Strunta i lighttrenden och bli mätt. Skippa sockret och må bra.

/Maia

(Nu sticker jag ut hakan. Jag vet. Man det kan inte hjälpas. Man kan inte bara luta sig tillbaka hela tiden. Här är en länk till ytterligare en favoritsajt.)

Fru Gårman som Barbie i sann feministisk anda?

Dagens i-landsproblem är att Vägverket i sann pseudofeministisk anda har beslutat att göra en skylt till övergångsställena med en kvinna på. Ganska nyss diskuterades att ett gäng kvinnliga soldater gått till EU-domstolen och begärt att man skulle skära av snoppen på Lejonet i riksvapnet och jag måste säga att jag tycker att vi börjar fokusera på lite fel saker här.

Riksvapnet, ja. Ursäkta min lite drastiska formulering ovan, men det är just kastrering det handlar om. Riksvapnet visar ett hanlejon som står upp och en miniscule snoppstump sticker ut på därför lämpligt ställe. Den är troligen mindre än Poseidons, och då vet ni vad jag menar. Nu är det ju så att det inte bara är snoppen som är ett tecken på att ett lejon är en hanne. Det finns ju den där härliga stora manen också. Men konstigt nog har ingen feminist begärt att riksvapnet ska visa ett lejon utan man. Det ska bara visa ett manligt lejon utan snopp. Egendomlig modellbild.

Och Herr Gårman-skylten då? Jo, den ska alternera med en "Fru Gårman"-skylt. Man har helt glömt att Herr Gårman är en ordlek med meningen "Här går man" och dessutom presenterar man ett förslag som gör att jag tror att det är första april och inte första maj som är i antågande. Damen i fråga ser ut som en veritabel femtiotals-Barbie, med getingmidja och hårsvall och svajande kjol och hela kitet. Mycket egendomlig modellbild av en kvinna.

Hur ska man ställa sig till detta? Ska man luta sig tillbaka och skratta sitt allra största skratt, eller ska man krypa ihop i fosterställning och stöna?

/Maia

För alla Scrubs-älskare

Detta är inget riktigt inlägg. Bara en riktigt söt video med Scrubs-killarna. Luta dig tillbaka och njut. Gå sedan ut i solen!

/Maia

En kortis: Tänk utanför lådan...

Jyllandsposten idag länkar till ept.dk som nämner att våra datorer är lika stora miljöbovar som flyget. Det handlar alltså om strömförbrukning och dess relation till koldioxidutsläpp.

På 70-talet när det var energikris släckte vi lampor och sänkte temperaturen. Vi tog på en tröja. Idag när våra elektriska apparater hjälper till att värma rummen, så kanske vi kan få behålla våra datorer om vi har på termostaten på elementet.

Det räcker nog inte att tänka på stora utsläpp om vi ska förbättra miljön. Vi måste tänka på det stora och det lilla. Vi kan inte spotta i havet längre. Det har vi inte kunnat på 40 år. Hur kommer det sig att vi bara har lutat oss tillbaka i soffan, klickat bort nyheterna på fjärrkontrollen och glömt det?!

/Maia

Med ögon känsliga för grönt

Solen bryter plötsligt igenom molnen och lyser häftigt in genom fönstret på tåget. I ett nu kommer jag på att det faktiskt snart blir vår och sedan sommar. Detta kommer alltid som en sådan överraskning för mig varje vår. Plötsligt luktar det vår på kvällen. Jord och varm asfalt, lite beroende på var man råkar befinna sig. Ljuset kommer och solen, ja, den kastar sig in och värmer häftigt och överrumplande.

Det fanns en trubadur som hette Barbro Hörberg på 70-talet. Hon skrev ganska många underfundiga visor. Och hon skrev också en underbar sång som aldrig har lämnat mig och som kommer tillbaka till mig varje vår och varje sommar. Den heter Med ögon känsliga för grönt. Här är texten:

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och händer känsliga för allt som är skönt.

Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.

Det regnade och bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu
Text: Barbro Hörberg (Musik: Nils Hansén)

Jag tror att vi människor är skapade med ögon känsliga för grönt. När jag åker här på tåget och solen kommer åt att värma ser jag att gräset börjat sticka upp i backarna och att åkrarna är överdammade med en tunn slöja av ljusgrön säd. De tidigaste buskarna har små, små skira blad och det bygger upp mig och ger mig ett stort lugn och samtidigt en så pirrande förväntan på insidan. Det blir sommar. Det blir sol på huden, kaffekoppen på trappan, schersminen som doftar, gräsmattan som fylls med familj och vänner, grävtag i jorden och simtag i sjön. Och regnet som smattrar och kvällarna som är milda.

Jag vill bara ut och stå tillbakalutad mot en trävägg som tagit åt sig solvärmen och blunda och låtsas att den redan är här. Sommaren.

/Maia

PS. Man kan lyssna på sången på YouTube med en ung sångerska som heter Jannike Andersen. Jag vill dock varna för en riktigt dålig video. Jannike Andersen sjunger och det bara sitter som en smäck. Och sedan har någon gjort en video med datoranimerade fantasykärlekspar som jamsar omkring i ett slumpartat hopklipp. Om du går dit och tittar, så lova mig att du blundar och lyssnar på Jannikes underbara röst och den fantastiska texten.