Idag blir det ett ganska spilttrat inlägg. Lite smågodis. I Danmark kommer det ett stort antal reklamaviser i brevinkastet och i Göteborg finns G-P. Här kommer alltså några pressklipp med tillbakalutade funderingar.
Förra veckans G-P: Bomb var sexleksak. Ja... hm... hellre det än tvärtom, eller hur?
– Det är sällan det man misstänker vara en bomb verkligen är en bomb, säger Göteborgspolisens presstalesman Jan Strannegård. Men det är ännu mer sällan de innehåller sexleksaker.
Och nu kommer några klipp från Nyhedsavisen (den tryckta upplagan):
Forældre skal lære at være stille. Det är alltså inte barnen utan föräldrarna som i första hand ska se till att det finns lugn och ro och att barnen vänjer sig vid stillhet. Vi ska lære at dyrke (='syssla med') stilhed og roen. For stilhed smitter. Bra sagt. Det kunde man sitta i stillhet och ro och brodera på en väggbonad.
Nyhedsavisen vill också att männen ska ge igen i gräl med sina kvinnor. De menar att kvinnor kommer med en hel lista med fel och att männen är helt oförberedda. Samla på er en egen lista, killar, skriver tidningen: Skyd igen med en liste over kvindernes mange fejl og løs konflikten.
Tidningen består förstås också med en lista med fel som de menar att kvinnor ofta gör – lige til at klippe ud (!). Här är ett par almindelige fejl hos kvinder som psykoterapeuten Martin Østergaard består med:
1. Du (kvinnan, alltså) går til angreb i stedet for at fortælle at du er ked af det ('är ledsen').
För mig är detta snarare typiskt manligt. Kvinnor gör väl oftare tvärtom, gråter i stället för att bli arga...
2. Du undlader at forføre mig seksuelt.
('Du låter bli att förföra mig sexuellt.')
Dags för att införa bombhot som det i G-P i den danska vardagen, kanske?
3. Du glemmer at rose og anerkende ('bekräfta') mig.
Återigen inte ett typiskt kvinnligt fel. Detta är mer ett allmänmänskligt fel. Vi glömmer att den vi lever samman med också behöver veta att han/hon är fantastisk. Fortfarande. Men ändå. Den klassiska sketchen visar ju en man – och inte en kvinna – som säger: "Hon vet att jag älskar henne; det sa jag ju när jag friade."
Svenska Metro presenterar en annan dansk nyhet. Silikonbröst har visat sig vara ett problem i krematorierna. Precis som ägg i skal gör i mikrovågsugnar, exploderar de när "kroppen går till 'sista resan'". Och krematorieugnarna blir, som mikron, täckt med innehållet. Usch.
Till sist, Nyhedsavisen igen: Prins Henrik er for tyk – frygter for sit helbred. Så prinsgemålen, dronningens make, har alltså ätit för mycket av den goda danska maten och fruktar nu att hans hälsa ska ta skada. Smart som han är så gör han något åt saken. Men vad? Ja det kan man undra.
Går han med i viktväktarna? Nej. Skaffar han en dietist? Nix. Han åker ner till Italien och söker hjälp hos en fransk hälsoguru. Her får han serveret diætmad, nyder en lang række behandlinger og spiller bridge med sine danske venner, som i solidaritet med prinsen er taget ned på opholdet.
Så kan jag också tänka mig att lösa situationen. Jag åker med alla mina kompisar till ett eller annat slott i de italienska alperna och blir serverad lämplig mat och får behandlingar, medan jag nemt taber mig som det så vackert heter på danska.
Nu måste jag istället rusa till jobbet. Inte lika tillbakalutat, eller hur?
/Maia
2008/01/24
2008/01/06
Den ovilliga pendlaren
Nu är den ovilliga pendlaren på väg till Danmark igen. Hon sitter på en tre och trekvartstimmars Stenabåt tillsammans med folk som är på väg till helt anda begivenheter än hon själv.
Grabbgänget med cd-spelaren t.ex. som inte fick dricka sin medhavda öl i caféet. En av killarna har en hockeyhjälm i papp på sig och markerar därmed sin ställning som... ja, antingen är det flockledare han är eller också är det clown. Eller en kombination. Han hörs mest och märks mest och de andra följer honom när de drar iväg för att handla.
Här finns också de två som sitter tätt tillsammans och tittar lika mycket in i varandras ögon som de spanar vaksamt på omkringvarande. Bredvid mig har en mormor parkerat. Hon är av den typen som tittar en i ögonen och säger "Hej!" Barnbarnen har just fått varsin tjuga att växla till enkronor. "Vilken bra apparat, som det kommer pengar ur", skojar mormor, men barnbarnen förstår inte skämtet.
En stor indisk eller pakistansk familj sitter och ligger till vänster. Föräldrarna ligger. Försöker sova. De fyra pojkarna spelar Nintendo (Ja, Nintendo med n. Jag har lärt mig stava nu!) eller drar ut långa tuggummibitar ur runda plastdosor i gult, grönt och rosarött och stoppar in i munnen. Jag tror
att det är danska som de blandar med sin hindi eller vad det nu kan vara.
Ovilligheten släpper lite grand när jag läser om Holmberg (1999) och använder mitt härliga Skim-program och antecknar och skriver ner ifrågasättningar i LaTeX.
Nu börjar en spelapparat dinga jättehögt och det verkar som om det är en signal till personalen att här är det en högvinst på G. Fler och fler samlas kring apparaten och den glatt pladdrande vinnaren, en del med fingrarna i öronen, men det dröjer innan personalen kommer. Vi är bara 76 på resan har kaffekillen berättat, så de är inte så många som arbetar. En som ville vara sjuk fick vara det, sa han. "Inte så att man inte FÅR vara sjuk annars... men ändå...." Och sedan måste han ju förklara att man förstås inte får arbeta i cafét om man arbetar fast man är sjuk. Trassligt det där.
Gruppen runt spelapparaten skingras så smått när inget händer och killen som vunnit går på jakt efter personal medan mormodern passar maskinen. Han återkommer med en mycket lång man med ett bälte fyllt med walkie-talkie, ficklampa och säkert fyra fem andra intressanta attiraljer. Denne skriver på ett papper och skruvar på något på maskinen och vinnaren går glad iväg för att inhösta 2.400 kronor. "Den här vill jag spela på", säger genast ett av barnbarnen. "Den här är tur!"
Hockeyhjälmen återkommer nu och spelar på en annan automat medan två av undersåtarna tittar på. Ingen vinst där och han drar vidare. De andra går ett halvt steg efter honom, som prinsgemåler, en på var sida. De har nu likadana stickade luvor på huvudet. Gruppdynamiken är intakt.
Den sovande indiska mamman ser ut att snart vilja vända sig på rygg och kommer då otvivelaktigt att hamna på golvet. Vad är gängse sed och hövlighet i sådana fall? Knackar man lätt på ryggen och väcker damen i fråga: "Ursäkta mig, men vinkeln på din kropp indikerar att du förefaller löpa risk att trilla i golvet." Nej, det ordnar sig. Hon känner instinktivt att något saknas under henne, vrider sig med slutna ögon och kurar snart ihop sig tätt intill soffryggen igen.
Den ovilliga pendlaren har vant sig vid ett mer tillbakalutat liv, hemma och med tillgång till make, barn, brasa, julklappsfådda Norrgaveltofflor och Wii. Hon rynkar ögonbrynen, fortsätter med arbetet och har en diffus känsla av att slagträningen med först vänster (Mii: Gwendolyn) och sedan höger (Mii: Mam) faktiskt påverkat överarmsmusklerna.
/Maia
Epilog: På Lyntåget till Århus sitter den ovilliga pendlaren med ryggen i färdriktningen och skriver i tom hvilevagn. Hon reser sig och kikar in i Klass 1. Ingen där, utom lokföraren som sitter för öppen dörr. Kikar åt andra hållet över vestibulen mot resten av Klass 2. Ingen så långt ögat kan nå. "Det var ikke mange her", säger hon till konduktören Per Isaksen, som bär en elegant armkedja i silver och har prydligt skägg om hakan. "Nej..." Den ovilliga pendlaren breder ut sig. Njuter av att ha privat vagn. Åtminstone fram til Sindal 13.56, och i Hjørring 14.07 anländer massorna.
Grabbgänget med cd-spelaren t.ex. som inte fick dricka sin medhavda öl i caféet. En av killarna har en hockeyhjälm i papp på sig och markerar därmed sin ställning som... ja, antingen är det flockledare han är eller också är det clown. Eller en kombination. Han hörs mest och märks mest och de andra följer honom när de drar iväg för att handla.
Här finns också de två som sitter tätt tillsammans och tittar lika mycket in i varandras ögon som de spanar vaksamt på omkringvarande. Bredvid mig har en mormor parkerat. Hon är av den typen som tittar en i ögonen och säger "Hej!" Barnbarnen har just fått varsin tjuga att växla till enkronor. "Vilken bra apparat, som det kommer pengar ur", skojar mormor, men barnbarnen förstår inte skämtet.
En stor indisk eller pakistansk familj sitter och ligger till vänster. Föräldrarna ligger. Försöker sova. De fyra pojkarna spelar Nintendo (Ja, Nintendo med n. Jag har lärt mig stava nu!) eller drar ut långa tuggummibitar ur runda plastdosor i gult, grönt och rosarött och stoppar in i munnen. Jag tror
att det är danska som de blandar med sin hindi eller vad det nu kan vara.Ovilligheten släpper lite grand när jag läser om Holmberg (1999) och använder mitt härliga Skim-program och antecknar och skriver ner ifrågasättningar i LaTeX.
Nu börjar en spelapparat dinga jättehögt och det verkar som om det är en signal till personalen att här är det en högvinst på G. Fler och fler samlas kring apparaten och den glatt pladdrande vinnaren, en del med fingrarna i öronen, men det dröjer innan personalen kommer. Vi är bara 76 på resan har kaffekillen berättat, så de är inte så många som arbetar. En som ville vara sjuk fick vara det, sa han. "Inte så att man inte FÅR vara sjuk annars... men ändå...." Och sedan måste han ju förklara att man förstås inte får arbeta i cafét om man arbetar fast man är sjuk. Trassligt det där.
Gruppen runt spelapparaten skingras så smått när inget händer och killen som vunnit går på jakt efter personal medan mormodern passar maskinen. Han återkommer med en mycket lång man med ett bälte fyllt med walkie-talkie, ficklampa och säkert fyra fem andra intressanta attiraljer. Denne skriver på ett papper och skruvar på något på maskinen och vinnaren går glad iväg för att inhösta 2.400 kronor. "Den här vill jag spela på", säger genast ett av barnbarnen. "Den här är tur!"
Hockeyhjälmen återkommer nu och spelar på en annan automat medan två av undersåtarna tittar på. Ingen vinst där och han drar vidare. De andra går ett halvt steg efter honom, som prinsgemåler, en på var sida. De har nu likadana stickade luvor på huvudet. Gruppdynamiken är intakt.
Den sovande indiska mamman ser ut att snart vilja vända sig på rygg och kommer då otvivelaktigt att hamna på golvet. Vad är gängse sed och hövlighet i sådana fall? Knackar man lätt på ryggen och väcker damen i fråga: "Ursäkta mig, men vinkeln på din kropp indikerar att du förefaller löpa risk att trilla i golvet." Nej, det ordnar sig. Hon känner instinktivt att något saknas under henne, vrider sig med slutna ögon och kurar snart ihop sig tätt intill soffryggen igen.
Den ovilliga pendlaren har vant sig vid ett mer tillbakalutat liv, hemma och med tillgång till make, barn, brasa, julklappsfådda Norrgaveltofflor och Wii. Hon rynkar ögonbrynen, fortsätter med arbetet och har en diffus känsla av att slagträningen med först vänster (Mii: Gwendolyn) och sedan höger (Mii: Mam) faktiskt påverkat överarmsmusklerna.
/Maia
Epilog: På Lyntåget till Århus sitter den ovilliga pendlaren med ryggen i färdriktningen och skriver i tom hvilevagn. Hon reser sig och kikar in i Klass 1. Ingen där, utom lokföraren som sitter för öppen dörr. Kikar åt andra hållet över vestibulen mot resten av Klass 2. Ingen så långt ögat kan nå. "Det var ikke mange her", säger hon till konduktören Per Isaksen, som bär en elegant armkedja i silver och har prydligt skägg om hakan. "Nej..." Den ovilliga pendlaren breder ut sig. Njuter av att ha privat vagn. Åtminstone fram til Sindal 13.56, och i Hjørring 14.07 anländer massorna.
2007/12/27
We Wii
Julen har varit ganska TV-lös. Julafton innehåller ju alltid ett moment med Kalle Anka förstås, men för övrigt. Nästan ingen TV. På juldagen packades nämligen familjens julspel upp och då blockerades TV:n. Ett Nitendo Wii. A uttryckte något i stil med att hon aldrig trott att något liknande skulle komma inom väggarna i det här huset.
Nåja.
Det här är inte ett Nitendo vilket som helst utan ett TV-spel där man använder handkontrollerna som tennisrack, boxhandskar, golfklubbor, baseballrack och bowlingklot (dock utan att släppa den...). Spelet var monterat och installerat och utfunderat klockan 11 ungefär. Då dåsade jag till i soffan. Klockan tre när jag kvicknade till spelades det fortfarande. (Ja, ja, ja, vi var uppe till tre natten till julafton. Bland annat för att vi inte hittade ett presentkort på iTunes Music Store som systersonen skulle ha. Och så vaknade vi ju klockan sex när A stod med en handkontroll till Wii-spelet i dörren: "Vad. Är. Det. Här!?" Så jag hade all rätt att slumra till på soffan dagen efter.)
Det som väckte mig var den första spelrelaterade skadan. Fadern hade haft lite för litet avstånd till dottern när han skulle smälla iväg en baseball. Båda var lika uppskakade av det hela, men det var inte så illa som det verkade och hon hämtade sig snabbt. Snabbare än han gjorde faktiskt.
Jag minns att vi faktiskt åt mat en stund.
Wii-spelet avslutades inte förrän klockan 20. Då hade D och C också varit hemma ett tag och kört en stund. Men mest var det M och A som spelade. A fick hämta vattenflaskan medan hon körde boxning med handkontroller i båda händerna. M lade ett par vedträn framför henne så att hon inte skulle smäcka till TV-skärmen.
Igår efter middagen var det M och P som spelade golf. (L satt och vred på sitt ansikte och skapade en tvilling i PhotoBooth, så det var verkligen gadget time på Hultet.) Men det var fantastiskt roligt att se P och M spela. De vred och vände på banan, beräknade och gjorde testslag. Jag minns när M och jag hade jättekul med ett enkelt golfspel på en av våra första Macar, men det här är roligare. Och mer fysiskt.
För rörligt är det allt. Jag har upptäckt att jag är bättre på tennis med vänster hand och att det går lika bra med vänster som höger hand i bowling.
Det kanske inte är helt tillbakalutat, men det är...vansinnigt kul. Så är det bara. Jag är fast, har flera egna Mii och kan tänka mig att slå lite vänsterhandstennis innan jag somnar.
/Maia
Nåja.
Det här är inte ett Nitendo vilket som helst utan ett TV-spel där man använder handkontrollerna som tennisrack, boxhandskar, golfklubbor, baseballrack och bowlingklot (dock utan att släppa den...). Spelet var monterat och installerat och utfunderat klockan 11 ungefär. Då dåsade jag till i soffan. Klockan tre när jag kvicknade till spelades det fortfarande. (Ja, ja, ja, vi var uppe till tre natten till julafton. Bland annat för att vi inte hittade ett presentkort på iTunes Music Store som systersonen skulle ha. Och så vaknade vi ju klockan sex när A stod med en handkontroll till Wii-spelet i dörren: "Vad. Är. Det. Här!?" Så jag hade all rätt att slumra till på soffan dagen efter.)
Det som väckte mig var den första spelrelaterade skadan. Fadern hade haft lite för litet avstånd till dottern när han skulle smälla iväg en baseball. Båda var lika uppskakade av det hela, men det var inte så illa som det verkade och hon hämtade sig snabbt. Snabbare än han gjorde faktiskt.
Jag minns att vi faktiskt åt mat en stund.
Wii-spelet avslutades inte förrän klockan 20. Då hade D och C också varit hemma ett tag och kört en stund. Men mest var det M och A som spelade. A fick hämta vattenflaskan medan hon körde boxning med handkontroller i båda händerna. M lade ett par vedträn framför henne så att hon inte skulle smäcka till TV-skärmen.
Igår efter middagen var det M och P som spelade golf. (L satt och vred på sitt ansikte och skapade en tvilling i PhotoBooth, så det var verkligen gadget time på Hultet.) Men det var fantastiskt roligt att se P och M spela. De vred och vände på banan, beräknade och gjorde testslag. Jag minns när M och jag hade jättekul med ett enkelt golfspel på en av våra första Macar, men det här är roligare. Och mer fysiskt.
För rörligt är det allt. Jag har upptäckt att jag är bättre på tennis med vänster hand och att det går lika bra med vänster som höger hand i bowling.
Det kanske inte är helt tillbakalutat, men det är...vansinnigt kul. Så är det bara. Jag är fast, har flera egna Mii och kan tänka mig att slå lite vänsterhandstennis innan jag somnar.
/Maia
2007/12/23
Facebook iss
Facebook är faktiskt kul. Mest av allt gillar jag uppdateringarna av status. Själv använder jag det till att meddela min omvärld var jag är. I Århus eller hemma. Men alla ni andra som inte är tråkiga som jag. Tack för alla roliga snuttar.
D slår in julklappar.
S är hos mamma och lagar jul-mat.
P is in Koh Samui.
A maten är klar men städningen då? Promenad går före städning eller hur?
S3 eldade såklart stor brasa på lördagkvällen. dessutom luktar det vörtbröd i hela torpet.
O önskar alla en god jul.
S2 is har noll koll på fb!...
K tycker att det är skönt att 2007 snart är över!
M2 is celebrating Christmas holidays in Habo.
S4 är arg på den söndriga diskmaskinen.
M3 is börjar få julångest...
M is olympiskt guld i sömnbrist.
A1 is preparing for Christmas.
Igår t.ex. hoppades S1 på snö. Hej, S, du fick din snö! Den kom i natt och regnar just nu bort. Men den kom. S2 skriver att hon har "noll koll på fb". Vem har inte det? Den klubben är iaf jag med i. K skriver att det är "skönt att 2007 snart är över". Jo, det har varit ett tufft år... Jag har faktiskt hört att 2008 ska bli bättre. Ett riktigt jubelår.
Jag har fått följa Mikaels trötthet och längtan till Sveriges framsida. En dag var alla förkylda i olika delar av landet. För inte kunde M3 i norr ha smittat O i söder.
Och jag, jag är "home 4 Xmas". Tillbakalutad. D:s har varit här och ätit en helt normal middag. P och J är i KossaMu. De vet inte vad som väntar dem imorgon. Då är det klippt.
/Maia
D slår in julklappar.
S är hos mamma och lagar jul-mat.
P is in Koh Samui.
A maten är klar men städningen då? Promenad går före städning eller hur?
S3 eldade såklart stor brasa på lördagkvällen. dessutom luktar det vörtbröd i hela torpet.
O önskar alla en god jul.
S2 is har noll koll på fb!...
K tycker att det är skönt att 2007 snart är över!
M2 is celebrating Christmas holidays in Habo.
S4 är arg på den söndriga diskmaskinen.
M3 is börjar få julångest...
M is olympiskt guld i sömnbrist.
A1 is preparing for Christmas.
Igår t.ex. hoppades S1 på snö. Hej, S, du fick din snö! Den kom i natt och regnar just nu bort. Men den kom. S2 skriver att hon har "noll koll på fb". Vem har inte det? Den klubben är iaf jag med i. K skriver att det är "skönt att 2007 snart är över". Jo, det har varit ett tufft år... Jag har faktiskt hört att 2008 ska bli bättre. Ett riktigt jubelår.
Jag har fått följa Mikaels trötthet och längtan till Sveriges framsida. En dag var alla förkylda i olika delar av landet. För inte kunde M3 i norr ha smittat O i söder.
Och jag, jag är "home 4 Xmas". Tillbakalutad. D:s har varit här och ätit en helt normal middag. P och J är i KossaMu. De vet inte vad som väntar dem imorgon. Då är det klippt.
/Maia
2007/12/22
Den sista sovjetstaten...eller?
Jag är så glad att jag har ett Dankort. I Danmark är denna lilla plastfyrkant nyckeln till i stort sett alla butiker. VISA och andra format som fungerar överallt i andra länder är inte alls lika gångbara. Tar ni kontokort? "Ja." VISA? "Kun Dankort."
Men jag fick ju till sist mitt kort. Genom att jag fick damen på folkeregistret att ringa personligen och fråga vad det var för problem och varför jag inte kunde få något danskt bankkonto utan att vifta med ett litet blått eller grönt papper: sykesikringsbevis.
Mitt CPR-nummer är ju inte kopplat till min danska adress och detta har skapat massa problem. Folkeregistret säger att det är så det ska vara, eftersom jag inte kan vara folkbokförd i två länder samtidigt. Och då får jag inget litet papper att visa vid alla diskar.
Som t.ex. disken i Statsbiblioteket.
I Danmark kan man få lånekort genom genom att man anmäler sig på nätet med sitt CPR-nummer. Utom om det inte är länkat till en adress i Danmark. För då kommer det ett felmeddelande och då ska jag gå till lånedisken i Statsbiblioteket (ja, med t). Och vid lånedisken ber de om mitt CPR-nummer. Jag börjar läsa upp det och blir avbruten:
"Nej, jeg må se dit sykesikringsbevis!"
>Som jag ju inte har. Jag förklarar att jag är anställd under ett år på Århus universitet och att jag pendlar mellan Sverige och Danmark och att jag är "grænsegangere" eftersom det är ett ord som en del kan och lystrar till. "Nej, det går ikke."
Jag tar fram pappret från folkeregistret där det intygas med stämpel och allt att jag har danskt personnummer. Jag berättar att jag har danskt bankkonto. Jag visar mitt anställningsbevis, med adress, arbetsgivare och längd på anställningen.
"Nu ska du bare høre her..."
Säger damen. Det finns ingenting som gör mig så uppgiven som när danska kvinnor bakom en disk tar mig på handen och säger att "nu ska du bare høre". Och damen berättade att om jag kunde få någon på institutet att skicka ett mejl med en massa upplysningar om mig så skulle jag få något som heter ett midlertidigt lånekort. Vilka upplysningar de ville ha? Ja, det var bara och enbart dem som jag just visat fram för dem. Istället för att se originaldokumenten ville de ha ett mejl med samma upplysningar. Från "någon på institutet".
Så jag ber MF ordna detta. Skickar ett mejl som hon bara kan vidarebefordra. Två veckor senare skickar jag en påminnelse till henne eftersom jag skrivit redan i det första mejlet att det är bråttom. Dagen efter träffar jag henne och i torsdags kväll, dagen före jag ska åka hem för julen, skickar hon mejlet. På fredagen får jag svar från Statsbiblioteket:
"I forlængelse av vedhæftede e-mail fra [MF]: Da vi her på Statsbiblioteket kan se, at du har fået tildelt et dansk cpr-nummer, bedes du henvende dig i informationen på Statsbiblioteket for at lade dig registrere."
Morgan säger att det är som i det gamla Sovjet. Inget tar slut. Jag ränner runt, runt, runt i cirklar. Undrar om det finns någon som kan ringa och skrämma dem lite...
Jag är hemma och ska åka och handla mat till julen. Plocka undan lite och sedan luta mig tillbaka framför brasan och klippa en liten film.
God jul!
/Maia
PS. Mannen som sänt mejlet visade sig vara en tillbakalutad typ och förstod mitt svar. Nu har jag ett midlertidigt laanerkort.
Men jag fick ju till sist mitt kort. Genom att jag fick damen på folkeregistret att ringa personligen och fråga vad det var för problem och varför jag inte kunde få något danskt bankkonto utan att vifta med ett litet blått eller grönt papper: sykesikringsbevis.
Mitt CPR-nummer är ju inte kopplat till min danska adress och detta har skapat massa problem. Folkeregistret säger att det är så det ska vara, eftersom jag inte kan vara folkbokförd i två länder samtidigt. Och då får jag inget litet papper att visa vid alla diskar.
Som t.ex. disken i Statsbiblioteket.
I Danmark kan man få lånekort genom genom att man anmäler sig på nätet med sitt CPR-nummer. Utom om det inte är länkat till en adress i Danmark. För då kommer det ett felmeddelande och då ska jag gå till lånedisken i Statsbiblioteket (ja, med t). Och vid lånedisken ber de om mitt CPR-nummer. Jag börjar läsa upp det och blir avbruten:
"Nej, jeg må se dit sykesikringsbevis!"
>Som jag ju inte har. Jag förklarar att jag är anställd under ett år på Århus universitet och att jag pendlar mellan Sverige och Danmark och att jag är "grænsegangere" eftersom det är ett ord som en del kan och lystrar till. "Nej, det går ikke."
Jag tar fram pappret från folkeregistret där det intygas med stämpel och allt att jag har danskt personnummer. Jag berättar att jag har danskt bankkonto. Jag visar mitt anställningsbevis, med adress, arbetsgivare och längd på anställningen.
"Nu ska du bare høre her..."
Säger damen. Det finns ingenting som gör mig så uppgiven som när danska kvinnor bakom en disk tar mig på handen och säger att "nu ska du bare høre". Och damen berättade att om jag kunde få någon på institutet att skicka ett mejl med en massa upplysningar om mig så skulle jag få något som heter ett midlertidigt lånekort. Vilka upplysningar de ville ha? Ja, det var bara och enbart dem som jag just visat fram för dem. Istället för att se originaldokumenten ville de ha ett mejl med samma upplysningar. Från "någon på institutet".
Så jag ber MF ordna detta. Skickar ett mejl som hon bara kan vidarebefordra. Två veckor senare skickar jag en påminnelse till henne eftersom jag skrivit redan i det första mejlet att det är bråttom. Dagen efter träffar jag henne och i torsdags kväll, dagen före jag ska åka hem för julen, skickar hon mejlet. På fredagen får jag svar från Statsbiblioteket:
"I forlængelse av vedhæftede e-mail fra [MF]: Da vi her på Statsbiblioteket kan se, at du har fået tildelt et dansk cpr-nummer, bedes du henvende dig i informationen på Statsbiblioteket for at lade dig registrere."
Morgan säger att det är som i det gamla Sovjet. Inget tar slut. Jag ränner runt, runt, runt i cirklar. Undrar om det finns någon som kan ringa och skrämma dem lite...
Jag är hemma och ska åka och handla mat till julen. Plocka undan lite och sedan luta mig tillbaka framför brasan och klippa en liten film.
God jul!
/Maia
PS. Mannen som sänt mejlet visade sig vara en tillbakalutad typ och förstod mitt svar. Nu har jag ett midlertidigt laanerkort.
2007/11/24
Gungeligung, gungeligung
[Detta inlägg är tillägnat praktpersonalen på Stena Carisma som definitivt har sjöben och som alltid – oavsett våghöjd – är professionell.]
Om man nu ska vara på en färja på Kattegatt två gånger varannan vecka i ett år får man väl vänja sig vid att det gungar. Antar jag. Just nu sitter jag på en Stena Carisma som gungar mer än jag varit med om förut. Direkt när vi kom utanför hamnen i Frederikshavn smällde det till så att en hel massa glas inne på VIP-avdelningen rök i golvet. Gungeligung.
Mitt emot min annars så lugna plats sitter dessutom en sexton galna danskar som är ute på firmafest över helgen. Deras firma fyller hundra år och de ska över till det svenska systerbolaget och fira till på söndag.
Och det här är grabbar som uppskattar att det gungar. De skapat sitt eget gung genom att ladda med öl redan innan och den yngste av killarna började klistra på ett gäng tjejer/damer/kvinnor i 30-årsåldern redan på terminalen. "Min kompis vill veta om vad ni ska göra i Göteborg!" sa han. När vi alla kommit in i båten visade det sig att "hans kompis" var intresserad av alla. Inklusive den där konstiga tjejen/kvinnan/damen som satt och läste pdf:er på en dator.
Och när det gungar sjunger de glatt tillsammans: "Vi seeeejjjjjleeeeerr! Vi seeeejjjjjleeeeerr!".
Konstigt nog har säkerhetsinformationen inte sänts på TV-apparaterna. Är inte det märkligt? Istället står det "VAR GOD SITT NER. PLEASE BE SEATED." omväxlande med röd och blå bakgrund. Och stressade värdar går runt och bjuder på pastiller och delar ut påsar medan kaptenen säger att vi har kurs mot Rörö istället för Göteborg, men att det ordnar sig om ett tag... Ja, det får vi hoppas för om det inte ordnar sig kör vi in i halva Rörö och då vet ingen var säkerhetsvästarna är eller hur man bäst firar sig ner i den "strumpa" som leder ner till livbåten.
Och det glada grabbgänget trotsar såväl sina invändiga balansproblem som de utvändiga och vandrar runt så mycket de kan. Ov, hvor er det sjov at seeeejjjjjjleee!
Eftersom vi inte får lov att gå runt här är de flesta av oss tillbakalutade. Och grabbarna som går omkring trots förbudet ser också rätt lutade ut. Framåt, bakåt, åt sidan och över varandra, säkerhetsvakterna och borden.
/Maia
(som kom hem på kvällen och publicerade dagen efter)
Om man nu ska vara på en färja på Kattegatt två gånger varannan vecka i ett år får man väl vänja sig vid att det gungar. Antar jag. Just nu sitter jag på en Stena Carisma som gungar mer än jag varit med om förut. Direkt när vi kom utanför hamnen i Frederikshavn smällde det till så att en hel massa glas inne på VIP-avdelningen rök i golvet. Gungeligung.
Mitt emot min annars så lugna plats sitter dessutom en sexton galna danskar som är ute på firmafest över helgen. Deras firma fyller hundra år och de ska över till det svenska systerbolaget och fira till på söndag.
Och det här är grabbar som uppskattar att det gungar. De skapat sitt eget gung genom att ladda med öl redan innan och den yngste av killarna började klistra på ett gäng tjejer/damer/kvinnor i 30-årsåldern redan på terminalen. "Min kompis vill veta om vad ni ska göra i Göteborg!" sa han. När vi alla kommit in i båten visade det sig att "hans kompis" var intresserad av alla. Inklusive den där konstiga tjejen/kvinnan/damen som satt och läste pdf:er på en dator.
Och när det gungar sjunger de glatt tillsammans: "Vi seeeejjjjjleeeeerr! Vi seeeejjjjjleeeeerr!".
Konstigt nog har säkerhetsinformationen inte sänts på TV-apparaterna. Är inte det märkligt? Istället står det "VAR GOD SITT NER. PLEASE BE SEATED." omväxlande med röd och blå bakgrund. Och stressade värdar går runt och bjuder på pastiller och delar ut påsar medan kaptenen säger att vi har kurs mot Rörö istället för Göteborg, men att det ordnar sig om ett tag... Ja, det får vi hoppas för om det inte ordnar sig kör vi in i halva Rörö och då vet ingen var säkerhetsvästarna är eller hur man bäst firar sig ner i den "strumpa" som leder ner till livbåten.
Och det glada grabbgänget trotsar såväl sina invändiga balansproblem som de utvändiga och vandrar runt så mycket de kan. Ov, hvor er det sjov at seeeejjjjjjleee!
Eftersom vi inte får lov att gå runt här är de flesta av oss tillbakalutade. Och grabbarna som går omkring trots förbudet ser också rätt lutade ut. Framåt, bakåt, åt sidan och över varandra, säkerhetsvakterna och borden.
/Maia
(som kom hem på kvällen och publicerade dagen efter)
Papperslöst? Ja, tack!
Det är många som inte gillar att läsa på skärmen och som istället skriver ut alla artiklar och liknande som de vill läsa. Men tillhör du den lilla skara som samlar artiklar i din dator och läser dem på skärmen, och om du dessutom är lycklig Mac-användare, så kommer här ett utmärkt tips som hjälper dig att göra anteckningar och markeringar på ett smidigt sätt.
Jag reser mellan Göteborg och Århus under det här året, så det har blivit mer och mer viktigt för mig att kunna läsa pdf-er, stryka under, göra överstrykningar med färgpenna och skriva kommentarer, direkt på skärmen. Risken att en papperskopia som jag håller på att läsa, eller behöver referera till ligger kvar på skrivbordet på andra sidan Kattegatt är överhängande.
Går det att anteckna i en pdf:fil?
Det flesta av artiklarna är pdf:er och det borde inte gå att anteckna i dem. Pdf-formatet är ju som bekant att likna vid en bild av texten och det är bara särskilda program som klarar att redigera i denna filtyp. Ett exempel på program som kan göra ändringar i pdf-filer är Adobe Professional, som är mycket dyrt att få licens till och som dessutom är lite för handlingskraftigt för den som bara vill läsa göra markeringar.
Har du en Mac? Då är svaret Skim!
För Mac-användare finns ett utmärkt alternativ som dessutom är gratis. Jag är så glad över att ha hittat det att jag bara måste dela med mig. Programmet heter Skim och kan hämtas hem på:
http://skim-app.sourceforge.net/index.html
Skim är ett litet program som öppnar pdf:er nästan lika snabbt som Förhandsvisning och som har ett trevligt Mac:igt utseende, vilket innebär att du lätt känner igen dig. Du kan göra överstrykningar i vilken färg du vill, lägga till kommentarer, nycklar, frågor och en hel del andra texttyper, alla med sina egna symboler. Du kan söka bland det du strykt under eller bland dina kommentarer, eller – förstås – i texten. Och mycket mer.
Detta är ett smart hjälpmedel för den som vill dra ner på mängden papper.
Gör texten större
Ett annat bra tips för den som vill läsa på skärmen är: Glöm inte att det går att göra texten större. Då blir det – åtminstone för mig – mer lättläst.
I Förhandsvisning gör man det i Innehåll. Välj först Kontinuerlig som visningsalternativ och sedan Ändra storlek automatiskt. Dra sedan ut fönstret till fullskärmsläge. I Skim: Menyn PDF > PDF display > Continuous och sedan i samma meny Automatically resize. (Allt detta kan också göras med ctrl + musklick på texten.)
Ett tillbakalutat tips från Mac-coachen
/Maia
Jag reser mellan Göteborg och Århus under det här året, så det har blivit mer och mer viktigt för mig att kunna läsa pdf-er, stryka under, göra överstrykningar med färgpenna och skriva kommentarer, direkt på skärmen. Risken att en papperskopia som jag håller på att läsa, eller behöver referera till ligger kvar på skrivbordet på andra sidan Kattegatt är överhängande.
Går det att anteckna i en pdf:fil?
Det flesta av artiklarna är pdf:er och det borde inte gå att anteckna i dem. Pdf-formatet är ju som bekant att likna vid en bild av texten och det är bara särskilda program som klarar att redigera i denna filtyp. Ett exempel på program som kan göra ändringar i pdf-filer är Adobe Professional, som är mycket dyrt att få licens till och som dessutom är lite för handlingskraftigt för den som bara vill läsa göra markeringar.
Har du en Mac? Då är svaret Skim!
För Mac-användare finns ett utmärkt alternativ som dessutom är gratis. Jag är så glad över att ha hittat det att jag bara måste dela med mig. Programmet heter Skim och kan hämtas hem på:
http://skim-app.sourceforge.net/index.html
Skim är ett litet program som öppnar pdf:er nästan lika snabbt som Förhandsvisning och som har ett trevligt Mac:igt utseende, vilket innebär att du lätt känner igen dig. Du kan göra överstrykningar i vilken färg du vill, lägga till kommentarer, nycklar, frågor och en hel del andra texttyper, alla med sina egna symboler. Du kan söka bland det du strykt under eller bland dina kommentarer, eller – förstås – i texten. Och mycket mer.
Detta är ett smart hjälpmedel för den som vill dra ner på mängden papper.
Gör texten större
Ett annat bra tips för den som vill läsa på skärmen är: Glöm inte att det går att göra texten större. Då blir det – åtminstone för mig – mer lättläst.
I Förhandsvisning gör man det i Innehåll. Välj först Kontinuerlig som visningsalternativ och sedan Ändra storlek automatiskt. Dra sedan ut fönstret till fullskärmsläge. I Skim: Menyn PDF > PDF display > Continuous och sedan i samma meny Automatically resize. (Allt detta kan också göras med ctrl + musklick på texten.)
Ett tillbakalutat tips från Mac-coachen
/Maia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)