Giardina

Giardina är den andra rosen jag köpte på kruka igår. (Den andra är The Generous Gardener)

Giardina är en tehybrid, som också är en klättrare, climber, och även en rambler vilket är lite mer kryptiskt, men verkar betyda att den strosar omkring lite som den vill och inte bildar en enhetlig buske, vilket var vad jag trodde när jag läste på lappen som hängde på den.

Jag får helt enkelt fatta lite nya beslut om var jag vill placera denna skönhet.

Giardina är en dubbelfylld ros och den blommar tydligen ivrigt under lång tid.

/Maia

The Generous Gardener

I vårt hus har under sommaren en generös trädgårdsmästare varit inhyst. Förklädd till läkarstudent. Hon har gått ut på kvällen och rivit, grävt och rensat fram ett antal rabatter i trädgården. Trädgården har gått från kaos till lite mer av ett kosmos.

Detta kommer aldrig att bli en visningsträdgård, men nog ska vi kunna hålla undan lite bättre nu när hon arbetat mycket. För att stadfästa detta skaffade jag igår två rosenbuskar på kruka. 

Här presenteras den första The Generous Gardener, en Austinros.

Rosorna ser ut som små pioner både när de är utslagna, som här ovan, och när de är i knopp, se nedan.

Den har långa sirliga blomstänglar som kastar sig ut från plantan och jag är väldigt nyfiken på hur den ska växa när den blir lite större. Jag erkänner gärna att jag ingenting kan om rosor. Och jag köpte de båda rosorna på utseende och blomningstid på Blomsterlandet på Backaplan. Starka och friska ser de ut att vara. De ska blomma länge båda två. Både Trädgårdsmästaren och Giardina.
/Maia

PS. På David Austens hemsida står det att The Generous Gardener är en hyllning till The National Garden Scheme, där engelsmän visar upp sina trädgårdar för allmänheten och ger de pengar som de får i inträde till välgörenhet. Ni har säkert sett på TV hur olika vanliga engelska tanter och farbröder kämpar med att få vara med i den gula boken? 

I mitten, men ändå inte

Jag är hemma hos min syster och det är födelsedag. Ljuden från alla i vardagsrummet hörs ut i köket. På kylen sitter foton, lappar och diverse scheman. Och bland dem ett kort på vår pappa.

Det är från nån sommar på hemmet där han bodde.


Fotot är taget lite uppifrån och pappa står i mitten i den där fantastiska prisbelönta trädgården de har där på hemmet.

Alla andra tittar på någon eller är i kontakt med någon. De är i grupper eller par. Eller på väg.

Pappa står ensam i mitten. Han och en stol. Fast var för sig och inte tillsammans. Pappa ser ut som om han funderar över något. Något viktigt. Något väsentligt. Som hur, vart, varifrån och varför. Kanske framför allt varför.

Min lilla pappa.

/Maia

Hemligheter

Det man gör när man är hemma.


Hjälper till med golv.


Beundrar grundligt arbete.


Läser en god bok. Så god att jag måste lägga den ifrån mig för att inte sluka den hel.

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Regn

Vi kommer inte tillbaka till Sverige bruna som små pepparkakor. Det valde vi bort i och medtaget vi valde bort strandlivet de sista dagarna här. Vi valde Ubud och därmed blir det färre soltimmar.

Och mer regn. Det var ganska mycket moln därnere också, men inte som här.


Men när solen tittar fram på den här höjden en liten stund, som igår när vi var ute på cykling, som avslutades i Elefantparken, ja, då tar den. Precis lagom. Man blir inte brännskadad, men är lite brun på kvällen, helt enkelt.

Jag är mycket nöjd med att inte cykla i strålande ekvatorsol. Tro det eller ej.


Näst sista morgonen. Näst sista frukosten här. Jag har lite hemlängtan.

/Maia
- using BlogPress from my iPad

Bali: Avocadojuice

Jag säger bara det.


/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Gatan till risfälten och bästa restaurangen

Från centrala Ubud gick vi J. Kajeng hela vägen upp till risfälten. Regnet strilade lite och vägen var full av roliga cementplattor med folks namn och reklam för olika företag. Kanske kunde man sponsra gatan och få sitt namn i en cementplatta. Eller en hälsning.

Och så plötsligt längre upp var det istället en slags balinesisk(?)-indonesisk-engelsk ordbok på vägen, med ett ord eller uttryck på varje cementplatta. Väldigt kul och oväntat.

Väl uppe vid risfälten var det som en dröm av gröna fält och kokospalmer. Det började hällregna efter en stund, men vi satt ett tag under ett litet tak och sjöng Raindrops keep fallin' on my head till nöje för de spanska turisterna under samma tak.


På väg ner stannade vi på en liten restaurang som vi lagt märke till när vi gick uppåt.

Bali Yoga. Den såg så fin ut att både M och jag varandra oberoende tänkt att där kunde vi äta middag på nervägen.


Det var helt tomt när vi kom ner, så vi blev fundersamma, och det var extremt billigt också. 30-40 spänn för de flesta rätterna. Lite varningsklocka.

Men när maten kom var den helt enkelt underbar. Kycklingen var perfekt, riset aromatiskt och med en liten hög friterad lök på (inte att jämföra med något som svenska och danska gatukök serverar). En liten inlagd sallad med vitlök och chili (?) och något annat med frisk, lite parfymerad smak serverades i ett blad och var ett perfekt tillbehör.

Väl hemkomma till Tepi Sawah läste jag på nätet om restaurangen att kockarna/ägarna är välkända och mycket duktiga. Vilken tur man kan ha!

Om du är i Ubud: Gå dit och ät dig mätt för en billig peng! (Servitrisen var inte särskilt duktig på engelska, men det fungerade förstås bra ändå. Det gör ju det!)

/Maia
- using BlogPress from my iPhone