Idag satt jag och höll handen på en trasig cyklist tills ambulansen kom. Hon hade tänkt att bilisten skulle stanna, och hon hade ju företräde. Bilisten, den unge mannen, han tänkte nog inte alls när han svängde över cykelbanan. Hon hade ett brott på underbenet, det kunde jag se. Och hon kan ha haft en fraktur på bäckenet, för där gjorde det rejält ont och en liten kille som med sin mamma och lillasyster sett det hela sa att hon landade på den när hon flög genom luften.
Det gör så ont. Får jag svära? sa hon.
Absolut! sa jag. Det verkade vara helt på sin plats.
Hon hade
hjälm. Det var bra. Annars hade hon inte legat där och varit tapper. För tapper var hon och ringde maken och sonen och allt. Och så kom det två ambulanser och de tog hand om den chockade killen som kört bilen också.
Jag har haft ont i en tå i över tre veckor nu. Gnällt en del, det medger jag. Men att hålla handen på en trasig cyklist ger perspektiv.
Inte så att man ska strunta i att man har ont. Man ska inte ignorera småsaker bara för att andra har det värre. Men med lite perspektiv blir jag påmind om att vi inte ska låta småsakerna hindra oss. Det finns större och värre saker, som är verkliga hinder. En ond tå är inget hinder.
/Maia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar