Eftersom att vi tvesovlar med subjunktioner

Jag är en varm förespråkare av ordet eftersom. Det är en subjunktion dvs. ett ord som används som bisatsinledare och det talar om att bisatsen som kommer efteråt innehåller en förklaring eller en orsak till det som den överordnade satsen säger. En subjunktion med kausal betydelse. Jämför med engelskans cause, 'orsak'. Det kan se ut typ såhär:

Vi är kanonglada att remixa @JiNilsson , eftersom hon är bäst. [källa]

Eftersom-bisatser kan ersättas med adverbet därför och svarar på frågeadverbet Varför?

Frågan är varför någon över huvud taget skulle behöva förespråka ett sådant ord? Svaret på det är tvådelat.

Då, då, då

En orsak att förespråka eftersom är att vi är många som märkt att skribenter idag – kanske mest unga? – tenderar att använda adverbet då istället för eftersom. Det är alldeles okej att göra det. Det är fullkomligt grammatiskt att använda då i meningar som denna:

Arne gick hem då han var sjuk.

Arne?

Problemet är bara att då har mer än en betydelse. Det kan signalera orsak, men det kan också signalera tid. Meningen ovan kan alltså betyda till exempel följande saker:

Arne gick hem eftersom han var sjuk ung. 'orsaken till att A gick hem var att han var sjuk'

Arne gick hem när han var sjuk ung. 'A hade för vana att gå hem om han var sjuk'  

När vi istället använder eftersom och när blir meningen mer entydig. Det är det ena skälet till att jag gärna förespråkar eftersom.

När jag frågar mina studenter varför de skriver då menar de att det är mer skriftspråkligt och att eftersom hör till talspråket. Och då undrar jag verkligen var de fått en sådan uppfattning från.

Kanske – och detta är verkligen en språkspaning – hänger denna missfarelse ihop med det andra skälet till att eftersom behöver få lite uppmärksamhet.

Dubbelsubjunktionen eftersom att

Ingen har väl undgått att eftersom ofta följs av ett att i talspråk? Återigen bland unga talare... (O, tempora, o mores!)

Jag valde Helix eftersom att jag tycker om hur man pluggar här. [källa]

Och sedan skriver vi ju som vi talar. I alla fall tills läraren säger till.

Och när läraren säger till så kanske den inte riktigt kan förklara vad problemet är med eftersom att. Utan de säger: Skriv inte så! Det är talspråkligt! Och ungdomarna tänker: Jaha! Och skriver lydigt och uppfinningsrikt då istället. Vem vet.

Det blir liksom för mycket...

Vad är det som händer då? Jo, i uttrycket eftersom att tvesovlar vi med dubbla subjunktioner. Både eftersom och att. Att är den neutralaste av alla subjunktioner. Den används tillsammans med t.ex. prepositioner,  och ibland adverb, för att markera förhållandet mellan bisats och överordnad sats:

Arne gick hem för att han var sjuk.

Arne gick hem därför att han var sjuk. 

Arne gick hem utan att han var sjuk. 

Arne gick hem på grund av att han var sjuk. 

I alla de här fallen använder vi ett att för att signalera att det som kommer efter är en underordnad sats, en bisats. För de ord som står före att är inte subjunktioner. De kan inte vara bisatsinledare. de signalerar inte underordning. Vi behöver att för att tala om att 'här kommer det en underordnad sats'.

Grejen är bara den att det där fixar ju eftersom alldeles utmärkt på egen hand.

För. Det. Är. Ju. En. Subjunktion.


Grejen är att vi troligen inte kan göra så mycket åt det här. Om ett par generationer kommer eftersom att att vara helt okej. Även i skriftspråk. Tillsammans med en massa annat som vi retar oss på. Lång näsa åt den tidigare generationen. Precis som när vår generation bestämde att det var okej att skriva ska istället för skall också i formella texter.

Men det är inte okej ännu. Än så länge är eftersom en subjunktion och vi kan som lärare behöva förklara varför.

Vad kommer eftersom från?

Ordet eftersom har två tydliga delar som vi fortfarande kan urskilja, nämligen efter (preposition) och som (relativ subjunktion eller relativt pronomen, beroende på vad man tycker). Det var inte mer än hundra år sedan som SAOB skrev att det var helt OK att särskriva ordet, se exemplet nedan, även om sammanskrivning enligt SAOB:s artikel var det mer vanliga och påbjudet sedan 1700-talet: 

Jag vill .. inskränka mig till tvenne (anekdoter), – efter som jag har ordet. WINGÅRD Minnen 2: 88 (1846). [källa]

Så från början har vi en preposition och en subjunktion som börjar jobba tillsammans för att inleda bisatser. Ungefär som för att idag. Efter ett tag börjar vi uppfatta de här bisatsinledande efter och som som ett enda ord och prepositionen smälter in i och blir ett med subjunktionen. 

Och idag händer det något liknande. De unga tycks ha en språkkänsla som säger att det inte räcker med eftersom för att signalera bisats. Det behövs ett att också. Och så småningom kommer eftersom troligen att sluta vara subjunktion och blir ett adverb, som därför. Vem vet. Om verben kan och ske kan bli ett kanske så finns det knappast några gränser.

Men – som sagt – inte ännu. Fortfarande behöver vi eftersom (utan att) för tydlighetens skull. Och vi behöver kunna förklara varför. För tydlighetens skull. Och för att vi inte tvesovlar med subjunktioner. 

Tvesovla två gånger i en bloggpost. Se där ett roligt ord som vi skulle kunna använda mer.

/Maia

PS. När jag skrivit detta kollade jag på nätet och hittade den eminenta Siv Strömquists språkspalt om eftersom att från 2009. Läs gärna den också!