Det är som om vi tror att om jag bara skriver ett nytt inlägg där jag talar om hur det är, så kommer alla att le, ta sig lite lätt för pannan och säga: Jamen, så är det ju! och: Hur kunde jag ha tänkt så fel!
Och så lugnar sig alla och vi kan fortsätta lägga ut bilder på kattungar och stickade vantar.
Men Facebook är inte ett kaffebord. Där gäller inte normala samtalsregler.
(Istället är det uppenbarligen en port till vår inre tvååring. Det där stället där vi bara lägger oss ner skriker och sparkar om någon inte håller med just oss. Och den här inre tvååringen har uppenbarligen ett snabbspår förbi sunt förnuft och hyfs och hövlighet, rakt ut på kommentatorsfältet där den helt utan urskillning kan dela ut slag och kängor och otidigheter.)Ändå sitter jag där och tänker att om jag bara förklarar så förstår de nog att de ska sluta tjafsa på varandra.
Och nu talar jag alltså inte om politik. Eller miljö. Eller andra starka frågor. Jag talar om garn. Tro det eller ej. Garn.
/Maia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar