Lapptäcket eller konsten att sy ihop ett liv

Goder afton, goder afton.

Alltsomoftast får jag frågan vad jag gör nu efter disputationen. Bra fråga. Jag skulle kunna svara att jag syr ett lapptäcke. Inte ett fint lapptäcke av klippta tygbitar, utan ett lite skevt ett av diverse småsysslor.

Saken är den att vi doktorander steg för steg, lite smygande sådär, vänjer oss vid att få göra en enda sak. Först, i början, undervisar vi och läser artiklar och böcker och går kurser och samlar material och anordnar konferenser och håller föredrag. Sedan, lite senare, tar kurserna slut. Vi har våra minst 60 poäng och då delar vi tiden mellan att undervisa och skriva lite grand och hålla föredrag och vara med i styrelsen och skriva lite mer och samla in det sista materialet. Och till sist så avvecklar vi allt annat och skriver och skriver och skriver och skriver och skriver. Och om någon möter en i korridoren med en bok i handen får vi kommentaren: Du LÄSER väl inte nu? Du ska ju SKRIVA!?! Och det gör vi ju. Dag och natt.

Så när avhandlingen är klar och tryckt och försvarad är vi liksom avvanda från vårt naturliga tillstånd av jonglerande med fjuttioelva arbetsuppgifter. Vi har fått för oss att livet är att $gå till jobbet och skriva och gå hem och sova (upprepa från $).

Ingen kunde dock vara mer fel. Att bara göra en enda sak är inte människans naturliga tillstånd. Och efter disputationen förväntas vi alltså återgå ganska abrupt till någon slags normalitet. Utan prut och sura miner.

Så de senaste dagarna har jag sytt med följande bitar: Jag har jag rättat textuppgifter. Jag har diskuterat Sofias f-strukturer med henne eftersom jag typsätter hennes avhandling. Jag har skickat ISBN-nummer till Lina. Jag har bokat tid med Peter för att snacka om några av hans illustrationer. Jag har börjat tillverka en virtuell lektion om referatteknik till distanskursen. Jag har försökt fylla i blanketter till A-kassan. Jag har varit på Sahlgrenska och tagit en hyposensspruta. Jag har diskuterat lärarhandledning till Språkbanken med Suss. Jag har planerat möte med min c-uppsatsstudent. Jag har letat fram konstruktionsgrammatikspappren som jag måste ha. Jag har ansökt om stipendium för en resa till Stanford som jag alltsomtroligast inte kommer iväg på. Jag har kort sagt börjat leva ett normalt liv igen. Men jag är ju inte van, så när jag åker hem svimlar alltihopa framför mina ögon.

Hemma gör vi kväll. Jag arbetar lite medan Agnes tittar på Bollibompa. Brasan knastrar. Och sedan – det är tisdag! – tittar Morgan och jag på House, denna praktserie.

Det är inte helt enkelt att bara knäppa på mångsysslarjonglerandet. Men på torsdag ska jag följa med Lena R till Hagabadet och flyta en lång stund i en alldeles egen tank med saltvatten. Det ska bli en intressant upplevelse. Om jag inte får kvävningskänslor och hoppar ut... Det är ett alternativ, faktiskt.

Luta dig nu tillbaka ett tag!

/Maia

Förresten, "Lapptäcket eller konsten att sy ihop ett liv" är en bok av Otto Whitney, som låg till grund för filmen "Konsten att sy ett amerikanskt lapptäcke" (som jag aldrig orkat se).