Vad är det där med skor egentligen? Och t-avledda adjektiv.

Konstigt. Jag har aldrig sett mig själv som en skomänniska. Det är snarare min mamma, min syster och mina döttrar som dragit in mig i denna egendomliga värld. Själv har jag tagit över skor från andra och inte brytt mig. Förrän nu. Vi trodde att det skulle bli lite mer tomt i hallen nu när vi bara är fyra i den härboende familjen i stället för sju. Men konstigt nog visar det sig att det är mina skor som finns överallt i hallen.

Ja, de kanske inte ligger rakt fram när man kommer in, som Agnes eller Davids skor vanligen gör. Men de är så vansinnigt många.

Egentligen är det nog så att jag alltid har brytt mig om skor. När jag städade i sovrummet igår hittade jag mina sandaler från 1970-talet. Ja, slutet av decenniet, men ändå. De är fortfarande helt användbara i lädret och jag har verkligen inte velat slänga dem eftersom jag inte har hittat några som är bättre. Eller likadana. Men nu har gummit börjat lösa upp sig. Jag skojar inte. Det är alldeles kladdigt och upplöst. Exit sandaler från 70-talet alltså.



Jag tog upp dem till Morgan och visade dem för honom. "Nu slänger jag de här. De hade jag när vi träffades..." (Lite tänjbart när jag egentligen hade dem, men ungefär då i alla fall...) "Mhm", sa han. Men jag tog ett kort på dem. Och slängde dem.

[paus]

Nu är det tredje gången som Anna, syster, ringer och diskuterar vad ett adverb är. Samuel, systerson, har grammatikprov imorgon. Sjätte klass. Då har man fortfarande grammatik. Det hela handlar om att man ska stryka under adverb och dessutom producera meningar där "kompisen" ska stryka under adverb. Hitta adverb-leken.

Så hur är det med "långsamt"? Är det ett adverb? Tja, säger jag. Man kan ju säga att det är ett t-avlett adjektiv i adverbiell funktion. Och Anna och jag pratar och kommer fram till att vi inte ska röra till det med att införa denna terminologi i klass sex i Samuels skola. Vi har nämligen en defekt i vår familj: Vi går gärna till skolan och smäller fröken på fingrarna med saker som vi hört från våra mammor och som vi inte riktigt behärskar själva. Jag skäms fortfarande över hur Anders och jag försökte förklara för vår stackars vikarierande lärare vad en tautologi är.

Kanske är man inte beredd att ta emot Hela Sanningen Om Adverb när man går i sexan. Eller också är man det. Kanske skulle det leda till att vi fick mer insiktsfulla studenter till universitetet om man diskuterade form, funktion och innehåll redan i mellanstadiet. Och att man diskuterade att inte alla saker och ting är absoluta.

Luta dig nu tillbaka ett tag!

/Maia