Ord, ord, ord II

När jag rättar inlämningsuppgifter från studenter som läst grammatik på högskolenivå, ofta på minst två olika kurser tidigare, då slår det mig att en del av dem faktiskt på fullt allvar tror att jag ska förstå det de skriver, trots att de så helt uppenbart inte gör det själva.

De tror verkligen att om de skriver orden korrelat, adverbial, implikation och till och med satsfras (som ju inte ens finns som begrepp) och blandar dem och skriver dem i lite otippad ordning, ja, då kommer allt det de skriver att bli solklart begripligt för mig, läraren, som ju kan de här orden. Även om det inte är ett dugg begripligt för dem själva.


Det griper tag mig igen, det där med att vi tror att svåra ord är magiska. Att vi tror att vi bara genom att stapla orden på varandra kan bli förstådda av den som kan dem.

- - -

Och så plötsligt händer det. En uppgift där orden är enkla och rediga och kommer som en glad liten vårbäck. Inget krångligt. Lätt att följa med strömmen bara.

/Maia

PS. Det roliga är att alla studenterna förstått själva uppgiften och kunde diskutera svaret muntligt. Inga problem där inte. Antagligen tror de att vi förväntar oss att det ska vara krångligt när man skriver.

Ord, Ord, Ord I
Wordle.