I mitten, men ändå inte

Jag är hemma hos min syster och det är födelsedag. Ljuden från alla i vardagsrummet hörs ut i köket. På kylen sitter foton, lappar och diverse scheman. Och bland dem ett kort på vår pappa.

Det är från nån sommar på hemmet där han bodde.


Fotot är taget lite uppifrån och pappa står i mitten i den där fantastiska prisbelönta trädgården de har där på hemmet.

Alla andra tittar på någon eller är i kontakt med någon. De är i grupper eller par. Eller på väg.

Pappa står ensam i mitten. Han och en stol. Fast var för sig och inte tillsammans. Pappa ser ut som om han funderar över något. Något viktigt. Något väsentligt. Som hur, vart, varifrån och varför. Kanske framför allt varför.

Min lilla pappa.

/Maia

Hemligheter

Det man gör när man är hemma.


Hjälper till med golv.


Beundrar grundligt arbete.


Läser en god bok. Så god att jag måste lägga den ifrån mig för att inte sluka den hel.

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Regn

Vi kommer inte tillbaka till Sverige bruna som små pepparkakor. Det valde vi bort i och medtaget vi valde bort strandlivet de sista dagarna här. Vi valde Ubud och därmed blir det färre soltimmar.

Och mer regn. Det var ganska mycket moln därnere också, men inte som här.


Men när solen tittar fram på den här höjden en liten stund, som igår när vi var ute på cykling, som avslutades i Elefantparken, ja, då tar den. Precis lagom. Man blir inte brännskadad, men är lite brun på kvällen, helt enkelt.

Jag är mycket nöjd med att inte cykla i strålande ekvatorsol. Tro det eller ej.


Näst sista morgonen. Näst sista frukosten här. Jag har lite hemlängtan.

/Maia
- using BlogPress from my iPad

Bali: Avocadojuice

Jag säger bara det.


/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Gatan till risfälten och bästa restaurangen

Från centrala Ubud gick vi J. Kajeng hela vägen upp till risfälten. Regnet strilade lite och vägen var full av roliga cementplattor med folks namn och reklam för olika företag. Kanske kunde man sponsra gatan och få sitt namn i en cementplatta. Eller en hälsning.

Och så plötsligt längre upp var det istället en slags balinesisk(?)-indonesisk-engelsk ordbok på vägen, med ett ord eller uttryck på varje cementplatta. Väldigt kul och oväntat.

Väl uppe vid risfälten var det som en dröm av gröna fält och kokospalmer. Det började hällregna efter en stund, men vi satt ett tag under ett litet tak och sjöng Raindrops keep fallin' on my head till nöje för de spanska turisterna under samma tak.


På väg ner stannade vi på en liten restaurang som vi lagt märke till när vi gick uppåt.

Bali Yoga. Den såg så fin ut att både M och jag varandra oberoende tänkt att där kunde vi äta middag på nervägen.


Det var helt tomt när vi kom ner, så vi blev fundersamma, och det var extremt billigt också. 30-40 spänn för de flesta rätterna. Lite varningsklocka.

Men när maten kom var den helt enkelt underbar. Kycklingen var perfekt, riset aromatiskt och med en liten hög friterad lök på (inte att jämföra med något som svenska och danska gatukök serverar). En liten inlagd sallad med vitlök och chili (?) och något annat med frisk, lite parfymerad smak serverades i ett blad och var ett perfekt tillbehör.

Väl hemkomma till Tepi Sawah läste jag på nätet om restaurangen att kockarna/ägarna är välkända och mycket duktiga. Vilken tur man kan ha!

Om du är i Ubud: Gå dit och ät dig mätt för en billig peng! (Servitrisen var inte särskilt duktig på engelska, men det fungerade förstås bra ändå. Det gör ju det!)

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Healthy food

Vi är nu på Casa Luna på J. Raja Ubud som, enligt matsedeln, specialiserar sig på hälsosam, low-GI food.

Som en Killer Brownie, kanske? Eller en magnifik Cinnamon Roll?





Nej, men om ni plötsligt får ett helsvenskt sug efter bröd, riktigt bröd, så hittar ni det här. Limpvis.

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Bortskämd

Vi är tillbaka på Tepi Sawah.

Från:


Och:


Till:


Och:


Jag är så bortskämd!

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Tre böcker i en

Changing Places, Small World och Nice Work. Tre böcker i en. Rekommenderade av kollegan O för länge sedan. Boken har legat länge hemma och väntat. Så länge att den till och med stått i en bokhylla ett tag, undanträngd från högen på nattygsbordet.


Böckerna rör sig i universitetsmiljö och handlar delvis om samma personer. En engelsk och en amerikansk professor i litteratur, som byter plats i den första av böckerna. Ingen stor litteratur, trots att skrivandet jämförs med Wodehouse, men välskrivet i all enkelhet.

Lite väl manligt perspektiv dock, trots ansatser. Men på ett naivare, mer ömsint och lite oskyldigare sätt än i Corrections (Jonathan Franzén).

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Sprit

En sak som vi borde kört med mer från början är sprit. Sprit och Bali hör ju ihop!

Och då menar jag inte den bensinfärgade vätska som säljs i Absolut Vodka-flaskor för femtusen RP (ungefär 3 spänn), utan jag menar sprit. Handsprit.


Min kollega klok-Jenny berättade om hur hon slutade få dålig mage varje resa och det var helt enkelt genom att alltid ha en liten flaska handsprit i väskan och sprita händerna före varje måltid.

Om inte annat så har man tagit i handtag, räcken, dörrar och i pengar. Pengar är rejält smutsiga.

Ett enkelt råd, alltså. Packa sprit. Om man har en liten flaska får man ha den i handbagaget och kan sprita på planet också.

Då kan man ha såhär trevligt på resan:











Alla var piggare idag så vi promenerade från det galna caféet Ku-De-Ta på Seminyakstranden. Himlen speglade sig i vattnet när det drog sig tillbaka. Just sådär som det ska vara.

/Maia

PS. Hej, Göteborgs-Jenny (i kommentarerna) som snart ska åka hit! Lycklig resa! Det är drakfestival i augusti. Hoppas ni är här till den.

- using BlogPress from my iPhone

Bali: Kuta

Jag känner mig morgonen efter. Men det kanske är så det ska vara i Kuta. Vi bor på ett hotell där allt som står i Tripadvisor stämmer. Adi Dharma Hotel.


Det goda och det onda. Lite yin och yang. Det märks att de är väldigt vänliga. En städare kastade just upp två rullar toapapper till mig från våningen under, när jag bad om det ute på loftgången. Vi såg igår hur de shuttlade en dam till sjukhuset och stannade tills hon var klar. Snällt!

Å andra sidan har vi varit runt i tre olika rum här på grund av att de inte vet vad de pysslar med i bokningen. De är riktigt dåliga på engelska vilket ger mer problem än vad som kunde vara nödvändigt. Det är otrevliga insekter (och en ödla, hehe) på toaletten. Frukostporslinet är si och så gällande renlighet. En del av det är så "så" att jag var tvungen att gå och tvätta mig efter jag rört vid det innan jag åt. Och Agnes har varit dålig sedan första frukosten igår morse. Avloppen stinker förfärligt på morgonen. Allt detta stod i recensionerna. Ja, inte ödlan då.

Så därav "morgonen efter". Efter att ha legat mellan två personer som gått i skytteltrafik till toan hela natten kändes det som att jag själv mådde illa. Men bara av trötthet, som tur är. Och ödlejakten engagerade så klart hela familjen. Uppiggande i jämförelse.

Men vi kanske gillar stället bättre när vi mår bättre. Så enkelt kan det vara.

Det vi sett hittills av Legian gör att vi anar att vi nog är mer på gränsen mellan Legian och Kuta. Däremot åkte vi igår, efter ett långt besök på akuten, till Seminyakstranden, och där verkade det vara fint. Akuten är också väldigt fin. Ja, det är väl så långt vi kommit här på Legian aka Kuta.

Håhå jaja. Jag sätter etiketten "gnäll" på detta inlägget.

/Maia
- posted using BlogPress from my iPad

Bali: Hälsning

Så. Innan jag reste fick jag en spruta i hälen som skulle hjälpa mot den inflammation jag dragits med så länge och som förvärrats i Chicago. Tre dagars stillhet. Hälen blev bättre.

Igår skuttade jag till och med nedför trappan här.


Vi skulle gå halvannan kilometer till en grotta och så skulle jag ta ett kliv upp på en cirka 40 gm hög trottoarkant (trottoarerna är galna här). Friska foten först, men när jag skulle upp så brände det till av smärta runt baksidan av hälkudden på den dåliga foten. Verkligen så att jag inte visste vad jag skulle göra.

Vi tog oss hem och jag lade hälen på is. Kan inte stöda på den idag. Inte utan skor i alla fall. Inget svullet eller så, men förfärligt retligt. Planen var att cykla i morgon. Hm.

Jag har i alla fall slagit in den snyggt.

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Poolarn

Känner ni henne?


Sjal, balibyxor och Hunger Games.


/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Vulkan i fjärran

Plötsligt syns den i det tidiga morgonljuset.


Jag tror det är Gunung Batukaru. 2270 m.ö.h. Eller nåt. Bra med kompass på telefonen ibland men det finns massor av vulkaner.

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

PS. Morgan kollar med sin telefon och jag, kompassen och kartan hade rätt! Hurra! Snygg karta på Googlemaps.

Bali: Apor och tavlor

Balis kulturella centrum, Ubud. Mamma skrev i ett mejl något om kitch, och jag kom att tänka på hur hela Bali är bara kitch. Kanske Bali är platsen där all kitch föddes. Där begreppet blev till och fick sin kärna.

Det är liksom bara för vackert här, hela tiden.

På marknaden i Ubud var stämningen fin. Ingen hysterisk jakt som i Marocko och vi köpte byxor utan problem. Att jag inte kom ut med en hög underbara saronger också var en gåta. Men det är ju flera dagar kvar.

Ett problem hade vi dock, och det var att ta sig fram bland alla handsnidade (och ibland glatt målade) snoppar som låg och hängde överallt. Ja. Överallt. Instant sexualundervisning, liksom.

Lite otippat.


Konstmuseet, se bilden på trädgården, innehöll massor av traditionell och mer modern Balinesisk konst. Den traditionella var en blandning av John Bauer med österländsk vinkling, men samtidigt korsad med Where's Wally? Och det mesta var målat efter en legend eller fabel. (M har bra foton i den bra kameran.)


Apskogen var en apskog. Jag är inte helt förtjust i massa djur som
springer runt mig i vanliga fall och tokapor (här vill autocorrect ha "rikspolisstyrelse"!!!) är inte bättre än ett gäng hundar eller vadsomhelst.


Fast apungar är ju lite gulliga. Medges.

Nu sitter vi på ett Starbucks och Agnes läser The Hunger Games som vi köpte i en engelsk bokaffär, Morgan spanar i Baliboken och planerar och jag bloggar. Vi väntar på att solen ska gå ner och vi ska se en dansföreställning - Legong and Barong Dance - i palatset.


Sedan hem till paradishotellet för en dag vid poolen i morgon. Och kanske ett litet tempelbesök. Men bara kanske.

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Morgon

Så jag stannade uppe och läste klart den där boken. För enkelhets skull lyckades författaren växla från att skriva inifrån varje karaktärs vridna tankar och istället snabbt beskriva utifrån hur den galnaste sonen plötsligt blev den redigaste och hur allt föll på plats.

Modern spolade förstås lyckopillret Aslan (Sic!) i avfallskvarnen. Storsonen lade sig inte mer i föräldrarnas liv och fortsatte nöjd vara sin hustrus slav och beskyddare. Fadern på ett demenshem. Fastbunden. Dottern, ja, jag minns inte ens hur den prisbelönte författaren knöt ihop det där...

Men det stora var att det plötsligt inte var nödvändigt att ge deras inre en röst. Plötsligt hade deras egna tankar tystnat.


Klockan sju gal tupparna i alla fall, så då går jag upp och läser i min andra bok skriven av en amerikan. Även den ligger ganska nära den maskulina motsvarigheten till tantsnusk. Orka.

Jag måste nog sluta ta råd av andra när jag väljer böcker, hahaha!

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Bali: Corrections

Okej. Så jag skulle inte någonsin kunna bli litteraturvetare. Ingen smak alls. Ingen alls har jag. Jag köper hela tiden böcker som fått ett eller annat litteraturpris. Och avskyr dem.


Som nu med Corrections. En kille som får för sig att snatta en extremt dyr lax genom att stoppa ner den i sina byxor. Och en noggrann beskrivning av laxens sönderfall och hur det kändes. Fysiskt. En annan man som har Parkinson, medicinerar och drömmer om en bajskorv. Skrupulöst noggrant beskrivet det också. Och så tre till huvudkaraktärer som är lika pantade. En ny medicin som ska kunna ändra hur folk är i huvudet känns som det enda man som läsare har att hoppas på. Men tills dess lite beskrivningar av andras inre ångest, sida upp och sida ner. Och urringningar som mellanvästernherrar vägrar titta ner i, medan damer googlar fram våldsporr för att bearbeta en dotters fruktansvärda bortgång.

Jag är nog bara för dum för att förstå storheten i detta. Eller också ligger den dramatiska vändpunkten för långt fram i boken för att den ska gå att förstå för en nordeuropé som jag. Jag behöver en trivseldeckare. En intelligent.

/Maia
- posted using BlogPress from my iPad

Bali: Det blåser

Det blåser i palmerna, och det låter som häftigt regn på Hultet en höstkväll. Det är de tunna, tunna bladen som slår mot varandra och havet som brusar.

Nu åker vi från Sanurstranden till Ubud för elefanter, apor, kultur och en högre altitud.
/Maia
- posted using BlogPress from my iPad

Bali: Aldrig ensam

Så är vi här. På Bali. Här är man aldrig ensam. Vart man vänder sig finns gudastatyerna. En del mörka och allvarsamma, trots blommorna, som troligen inte är för att lätta upp stämningen, utan mer någon slags försök till blidkan.
Och andra är ljusa och tjusiga och får sin mat i korg.

En del har snygg kjol i svart och vitt för att balansera det goda och det onda.
När vår konferens invigdes var det med dans och med en gonggong med djup och mäktig efterklang.
Och visst ska man ha två tuppar instängda i trånga pyntiga burar på ett universitet? Detta är den ena. Den andra bodde i en likadan bur nån meter bort. Galet.

/Maia