Hjälpsamhet

När jag kom till Sydney Airport trodde jag att det skulle vara enkelt att hitta någon flygbuss eller något liknande som skulle ta mig till Sydney University. Eller en buss. Orsaken till att jag fått för mig denna vanvettighet var att jag läst på hemsidan till Women's College, där jag skulle bo, att det gick så lätt att ta sig från flygplatsen. Med Sydney Airporter Bus.

Jag följde skylten "bussar" så som man brukar. Så som man gör t.ex. i London eller Zürich eller Paris. Och vanligen hittar man bussar. Men inte i Sydney. Jo, det fanns bussar som man kunde åka mellan terminalerna med om man ville betala. De kom och åkte. Lite längre bort fanns något som såg ut som hotellbussar. Jag gick dit och försökte kolla efter Sydney Airporter. Inget sådant.

In i terminalen igen och till en disk som hörde till universitetet. Men nej, det var bara information om hur man skulle göra om man ville gå gå på universitet här. Den vänlige killen hade ingen aning om hur man kom till universitetet, eftersom han gick på ett annat av universiteten. UniversitetEN.

Jag blev istället skickad till något som kallades informationsdisk. Ut och till höger, sa de. Jaha. Det var ju där jag varit... "Och titta efter folk med stora gula badges, som är Visitor Guides!" Ut igen och inga människor med stora gula knappar. Men borta vid hotelltransferbussarna blev jag genast uppplockad. Vart skulle jag?

Så snart jag sagt det utbröt ett gräl om vem som skulle (vara tvungen att) ta med mig i sin buss. Räckte det med att de släppte av mig på centralen? Nej, sa jag till sist och gick in i terminalen igen.

Här hittade jag några Visitor Guides, som ju skulle hjälpa mig. Jag ville veta hur man åkte till X, och det skulle de ju vara bra på. Men nej. De hade ingen aning om hur man åkte in till stan. OK...

Till sist kom jag på en lokalbuss som körde till fel universitet och sedan på en till som till sist körde mig rätt. Ungefär. Undrar om den australiensiska trevligheten är som den japanska lär vara? Hellre ge ett besked som är fel än inget alls, så att den som frågar efter en buss inte ska tappa ansiktet.

- - -

Nu är jag tillbaka på Sydney Airport med L. Vi har varit här sedan klockan 14 i eftermiddags eftersom man måste checka in tre timmar i förväg. Redan när vi kom fick vi veta att planet var försenat. Men vi checkade in och gick genom alla säkerhetskontroller, för Sydney Airport är ju stor, det finns mycket att äta och shoppa här. Det hade jag läst i en broschyr. Så det är ju sant, eller hur?

Ja, det är sant. Bara inte i den del av flygplatsen där vi tillbringat de senaste, sex, sju timmarna i. Ja, just det! Planet är ännu mer försenat. Och den del av terminalen vi är i är avskuren från de övriga och alla affärer stänger. På riktigt. Inte bara för dagen. Bokaffären tömdes på böcker framför våra ögon. De skulle stänga helt och hållet för ombyggnaden. Det fanns en enda plats att äta på. Ganska tråkig sallad. Eller smörgåsar. Relativt tråkiga, de också.

När vi till sist fick matvouchers sa man: "Gå till Gate 54. Där finns mat." GÅ till Gate 54? Som om de inte hade en aning om att det var avstängt. När vi kom ner till transferbussen var farbröderna gulliga nog att köra oss bort dit i alla fall. For free, sa de. Och där fanns affärerna. Då hade vi förstås inte mycket tid på oss för att hinna med gulliga farbrödernas transfer tillbaka. Och ingen lust heller för den delen.

Kontentan är i alla fall att jag i fortsättningen inte kommer att lita på icke-dagsfärsk information. Women's College hade sin info på internet, men det vet man ju hur det fungerar! Uppdateringen av universitetshemsidor är inte alltid den bästa. Jag gissar att jag fått mer ut av att undersöka flygplatsens hemsida.

/Maia

PS. Just nu sitter vi på London Heathrow och väntar, eftersom vårt plan förstås inte hann fram till anslutningsplanet. Framåtlutade över våra datorer sitter vi. Tur att vi gick och fick rygg och nackmassage för 150 kr (!) innan vi åkte från Sydney.