Det förödande snaskandet

Jag är medlem på ett forum där man diskuterar LCHF-mat. I en tråd diskuteras vad det är som triggar ens överätande. För ibland går handen faktiskt som en vindrutetorkare mellan en skål med nötter och munnen. Fötterna promenerar tillbaka gång på gång till ett skåp där det finns en 70%-ig chokladkaka och händerna bryter – helt utan inblandning av hjärnan – bit efter bit efter bit. Och även om man definitivt kan äta lite nötter som LCHF:are och ibland också en ruta mörk choklad så är detta överätande direkt förödande. 

Jag funderade på vad det beror på att vi gör såhär. Självklart finns det känslomässiga orsaker som man måste ta tag i. Men det finns också en rent beteendemässig grund. Det finns nämligen en hel del tillfällen där småtuggandet blivit ett inprogrammerat beteende. Snaskande, tycker jag är ett bra ord som vi kan använda för detta, eftersom ordet snask har en liten biton av något negativt.

Orsaken?

Jag tror att det handlar om att vi inte får kroppen att reagera på att vi snaskar i oss något. Den är helt inställd på att "detta är inte mat" och reagerar inte med mättnad, oavsett om vi började snaskandet för att vi var hungriga eller av någon annan orsak. Nötter kan utlösa detta. Det har snacksvarning och utlöser snaskandet. Choklad triggar för vissa. 

Ibland är det själva formatet som triggar. Ätande ur påsen t.ex. Till och med morötter uppskurna i slantar och placerade i en påse kan utlösa snaskande. (Och för dem som äter socker och stärkelse finns det förstås en uppsjö av saker som fungerar som utlösare, men det är för mig fullkomligt omöjligt att bemästra. Det finns ingen viljestyrka i världen som hjälper mot det. Och det är därför som jag sedan över ett halvår inte äter sådana produkter mer.)

Botemedel? 

Ja, det kan faktiskt vara att göra nötterna till en måltid. Sitta ner vid köksbordet. Ta ett glas vatten. Ta fram de nötter man ska äta (jag brukar normalt kombinera med en bit ost, gärna camembert). Och sedan äter man dem i lugn och ro medan man ger kroppen alla de detta-är-en-måltid-signaler som man bara kan. Detta leder till en omprogrammering av hjärnan. Snask-signalerna kommer att bli svagare och mat-signalerna starkare. Samma sak med chokladen. En ruta. Kaffe. Sitta till bords.

Detta fungerar faktiskt. Våra hjärnor är gjorda på det viset och det går att programmera om dem. Vi gjorde det en gång när vi vande oss vid att snaska som tröst. 

/Maia

PS. Sedan får man inte glömma att detta är extra viktigt om man är trött eller stressad. För det är ju ofta i de tillfällena som vi tagit till snaskande som känslomässig lösning tidigare.