Lärare till lärare

Jag har haft lärarstudenterna igen. Och det är fortfarande väldigt kul. Det är en väldigt rolig studentgrupp, som jag alltid blir så förtjust i. De är fantastiska!

Och visst är det hög närvaro på lektionerna på min delkurs. 

Men en del kommer inte om det inte är examinerande inslag. Varje år är det några som inte kommer. På min delkurs och kanske i ännu högre grad på de efterföljande delkurserna. De här studenterna dyker alltså inte upp, om det inte är obligatoriskt. 

Detta får mig att undra.

För grejen är ju liksom den att de här studenterna som inte kommer, de ska också bli lärare. Tanken är ju faktiskt att dessa studenter sedan ska ägna hela sitt yrkesliv åt att vara i klassrum, där elever förhoppningsvis ska närvara och vara aktiva. 

Och ändå tycks en del av dem inte inse att vi som just nu står där och undervisar är just lärare, och att vi har förberett lektioner, föreläsningar och seminarier som är tänkta att hjälpa dem i deras inlärning.

Saken är ju den att vi har ägnat många, många år åt att lära oss våra ämnen. Och vi ägnar stora delar av våra tjänster åt att forska i samma ämnen. Och det betyder att våra studenter – under en begränsad tid i sina liv – har fri tillgång till ett gäng entusiaster som alla ligger längst framme i de ämnen som studenterna själva sedan – alldeles ensamma – ska undervisa i. 

Alla läroböcker och artiklar är nämligen lite efter. De är en stelnad beskrivning av hur allt låg till, vid tiden för deras tryckning. 

Men lärarna, de som lektion efter lektion, föreläsning efter föreläsning, seminarium efter seminarium står där och undervisar, diskuterar, problematiserar och lyssnar, de – ja, vi! – vi är faktiskt i framkanten på vad som sker i våra ämnen.

Och då kommer en del av studenterna inte, för att det inte är obligatoriskt.

Ungefär som om vi har lagt in för mycket lektioner. Som om vi lagt in icke-obligatoriska tillfällen som liksom inte behövs.

Nej, mina vänner. Vi har lagt in dem just för att de behövs. Ni behöver dem för att klara kursen. Annars hade vi kunnat ge en läskurs. Det finns sådana också.

/Maia

PS. Kära fina studenter! Ni förstår ju att jag inte alls menar att man inte kan få vara borta om man behöver det. Det får man! Nej, det jag skriver handlar om det systematiska uteblivandet, att inte komma om det inte är obligatoriskt. Visst är det intressant att en del gör så? Varför är det så?