2012/11/25

Intoleransens ansikte

När jag går in på Facebook får jag gång på gång veta i mina vänners strömmar att jag är en sådan där intolerant en. En sådan där som bara läser en bok. En som föraktar och ser ner på andra. En som tycker att den är förmer. 

Ja, de skriver ju inte att det är jag som är allt det där. Men jag är kristen, så det är mig de talar om. För det är helt OK att racka ner på den som är kristen. Kasta stora, hårda stenar.

Idag när jag gick in på Facebook och läste ett av alla dessa många inlägg – de ligger där nästan dagligen – började jag fundera över detta med intolerans.

Kommer ni ihåg kvinnan vid Sykars brunn? Jesus var törstig och gick för att få lite vatten. En ensam kvinna var vid brunnen, och Han bad henne om hjälp. Hon blev fullkomligt förskräckt. Hon var ju en sådan som ingen talade med. En utstött. En som haft många män.  En sådan som hon fick gå till brunnen vid de tider då ingen annan var där, om hon ville klara sig: Vet du inte vem jag är? Vet du inte vad jag är?

Jodå, Jesus visste.

Jag funderar en del på intolerans. Och så blir jag ledsen. Vem är det som är intolerant, egentligen?

Kanske den som utan att vara syndfri kastar första stenen?

/Maia

2 kommentarer:

Mats Blom sa...

Jag kan inte annat än att hålla med. Var och varannan vecka visar sig en av mina teser att stämma; De som är mest intoleranta är de som agerar i toleransens namn genom att vilja förbjuda t ex olika former av konstnärliga och musikaliska uttryck.

Det imponerar inte...

florensics sa...

Tack för att du satte ord på detta som jag känt av så länge nu. Jag bär med mig och tuggar dina ord varje dag och funderar på vad jag själv kan göra för att synliggöra den här gömda och i mångas ögon tillåtna intoleransen.