Tingestar från mina händer

Nu har jag skapat en separat blogg för de många och märkliga tingestar som kommer ut mina händer: http://tingestar.blogspot.com.

/Maia

Strössel till yoghurten, någon?

Inspirerad av Anna Bergenström (Annas mat, m.m.) gör jag ibland ett gott och nyttigt strössel att ha på turkisk yoghurt eller keso till frukost. Här behöver man inte ösa på en deciliter för att bli mätt utan 1-2 matskedar är fullt tillräckligt. Såhär gjorde jag idag.

Jag hackade en knapp påse med hasselnötter och en knapp påse med sötmandel. Detta är inga exakta  mått, utan handlade bara om att påsarna var öppnade. Sedan silade jag dem över skärbrädan med ett durkslag för att nöt- och mandelmjölet skulle separeras från hacket.

Hacket rostades sedan med ett par handfullar med sesamfrön och någon handfull med solrosfrön. Och säkert 1,5–2 dl kokosflingor. Jag hällde i nån halvdeciliter jordnötsolja efter ett tag och lät det sugas in. Jordnötsolja är nog inte det allra bästa eftersom den är ganska rik på Omega 6, så nästa gång ska jag använda kallpressat kokosfett.

När det börjar dofta gott är det klart. Det är viktigt att se till att sesamfröna inte bränner. Efteråt breder man ut det på en ren bricka, strör över lite salt (just det!) och låter det svalna helt. Jag tillsätter sedan nöt- och mandelmjölet som jag separerade tidigare. Jag ska lägga i massor av linfrön också, men de behöver inte rostas, så dem lägger jag i när det hela kallnat. Ett alternativ är att man tar en matsked strössel och en matsked linfrön när man ska äta.

Gott och mättande till en tillbakalutad frukost!

/Maia

PS. Här går strösslet åt relativt snabbt, men om jag var ensam skulle jag förvara det i en tät burk i kylen. Men då måste det vara fullständigt kallt först.

Ett ägg om dagen håller doktorn borta

En av de vanligaste invändningar som jag får när någon kommenterar att jag äter LCHF är: Så du äter ingen frukt? Då måste du väl ta vitamintillskott? Och det är ingen konstig fråga. Vi får hela tiden reda på att frukt och vitaminer är samma sak. Det blandas smoothies som kallas vitaminbomber. Det sägs att ett äpple om dagen håller doktorn borta. Men jag håller mig till den enda och enkla sanningen att frukt är godis. Och jag... äter inte godis.

För konstigt nog är det inte frukt som är vinnaren i vitaminlotteriet. Om du vill ha en riktigt god vitaminsmoothie ska du nämligen blanda den på t.ex. ägg och lite paprika och spenat. Låter inte så gott i smoothiesammanhang, men det fungerar underbart som vitaminbombsfrukost.

Kostdoktorn är en fena på att bena ut de här sammanhangen och inspirerad av honom presenterar jag här två diagram som visar en jämförelse mellan frukt och ägg (Källa:www.fineli.fi). De blåa ytorna visar mineral- och vitamininnehåll i ägg och de vinröda visar innehållet i motsvarande mängd frukt.

Först tar vi det berömda äpplet:

Och sedan tar vi den något bättre apelsinen:

Och vinnaren är: Ägg. Utom när det gäller c-vitamin och k-vitamin. Och här kommer paprikan och spenaten in. För k-vitamin är dagsbehovet ungefär 1 µg/kilo kroppsvikt (80 µg för män och 65 µg för kvinnor skriver de...)  och för c-vitamin är dagsbehovet normalt 75 mg (Källa: www.vitaminsidan.se).  Och det täcker varken 100 gram apelsin eller 100 gram äpple upp. Men om du gör en äggröra på två ägg och tar 20 gram färsk spenat och lite paprika till som sallad så har du fått i dig en veritabel vitaminkick. Glöm inte att steka i riktigt smör och kanske lägga till lite ost i äggröran. 

Gissa om du får bättre blodsockerstabilitet och håller dig mätt längre på den här frukosten än på samma mängd smoothie vars största ingrediens är... socker och som innehåller betydligt mindre vitaminer.  

Med tillbakalutade hälsningar,

Maia

PS. Ja, men B-vitamin då? Du äter ju inte bröd och spannmål? Kött och fisk äter jag. Och bröd finns inte ens med bland de 100 näringsämnen som innehåller mest B12. Och B1 (tiamin)? Det får jag i kött det också.

Någon ha riktig dålig översättning program

Säga vad man vill om maskinöversättning, men oavsett vad man tycker så finns det mer eller mindre lyckade programvaror. De som gjort denna reklamen i Facebook har helt klart gjort ett nedköp:




Lite gulligt...

/Maia

Kolesterolet och vikten går ner med LowCarb och medelhavskost

Orsaken till att många kostexperter i Sverige är mot lågkolhydratkost är att det inte gjorts långtidsstudier. Idag publicerar The New England Journal of Medicine en långtidsstudie som jämför lågfettkost, medelhavskost och lågkolhydratkost. Förutom att de två senare dieterna gav en större viktnedgång bland dem som fullbordade dieten (Lågfett: 3,3 kg, Medelhav: 4,6 kg, LC: 5,5) så visade det sig att lågkolhydrat reducerade det totala kolesterolet med 20% medan lågfettkost reducerade det med 12%.

Läs om det i DN, i GP och hos Kostdoktorn.se

Får vi nya kostrekommendationer nu?

Undrar Maia.



PS. Under tiden vi väntar kan vi laga en god och tillbakalutad tårta. Receptet finns här.

Väninnan G – den eviga inspiratören!

Bloggen Socker, salt och lite citron är en evig källa till inspiration. Där skriver G om det ena och det andra och presenterar sina snygga scrapp-alster. Och ofta en hel massa skojiga internettips.

Idag var tipset en sida där man kan göra sina egna ordcollage. Jag fastnade direkt och här är mitt bidrag som rör sig om det som finns i just mitt huvud:



Klicka på bilden så kommer ni till wordle.net där ni kan välja ord som tycks er mer tillbakalutade, om ni nu får eksem av grammatiktermer.

/Maia

Katrine cyklar vidare

För ett tag sedan nämnde jag i förbigående en dansk dement dam som gett sig iväg på en cykeltur och cyklat hela natten. Nu har hon gjort om det. Men den här gången hade äldreboendet varit lite mer förtänksamma och monterat en GPS-sändare under sadeln på sin cykel, så nu kunde man helt enkelt luta sig tillbaka och ringa och be dottern hämta sin mamma.

Jag tycker fortfarande att det är ganska sött men samtidigt lite sorgligt, och ser för mig hur Katrine Hansen, 81 år gammal, plötsligt kommer på att hon måste ju åka hem.

/Maia

Female chauvinist pigs?

Välkommen hem till Sverige. Jag slår på TV:n sent på kvällen och hamnar mitt i en diskussion på Axess-TV om partiledare. Idag kollar man in miljöpartiets språkrör, Maria Wetterstrand (som jag personligen tycker är den mest trovärdiga av alla nuvarande partiledare).

Och plötsligt hör jag det: Peter Eriksson ser ut som en medelålders heterosexuell man med skägg... men jag försöker alltid säga att... Peter, han är en hyvens kille. Säger en ung kvinna. Zaida Catalan. Före detta ordförande för Grön ungdom. Jurist i Riksdagen. Sitter i Stockholms kommunfullmäktige. Jag studsar. Bävar. Hörde jag rätt?

Idag plockar jag fram programmet på webb-tv och skriver ner vad som egentligen sades:

Intervjuaren: "Om man beskriver Maria Wetterstrand som ung fräsch och cool, hur skulle du beskriva Peter Eriksson då...?"
Catalan: "Asså... jag vet att Peter Eriksson ser ut som en gammal, medelålders, heterosexuell man med skägg..."
Intervjuaren: "...men uteseendet är väl inte allt...?"
Catalan: "... det spelar roll också! Och det är det många tar honom för också, och att han snackar i skägget liksom, han... prata med artikulation mer, borde han göra... men... eh... eh... TROTS DET... så... JAG försöker ALLTID säga: PETER är en hyvens kille. Och det ÄR han, faktiskt. [paus] S'atte... jag tror folk UNDERSKATTAR honom, många gånger och det är synd."

Det är alltså totalfel för en man att vara medelålders, ha skägg och gilla kvinnor. Om man ska vara språkrör i Miljöpartiet. Eller? Menar de kanske att det är totalfel för att man inte är tillräckligt hipp? Eller vad i hela världen menar Catalan?

I ett forum där jag är med har vi en liten off-topic-lek på gång. Man skriver ett ord som beskriver en företeelse eller ett fenomen och så ska nästa person skriva "För!" eller "Emot!" Det kan stå lite olika saker. Överkamningar? Engångsrengöringsservetter? I ett meddelande stod det Feminism? Om jag hade svarat på det meddelandet just nu hade jag skrivit "MOT!". Jag är SÅ för jämställdhet. Men att förtrycka män i feminismens namn – som en hel del anser sig ha rätt att göra – det kan jag aldrig tolerera.

Det finns ett uttryck som lyder att gå med en fot i vardera diket. Är det där vi är idag när det gäller feminism? Istället för att ta oss upp på vägen har vi skaffat oss ett rejält och fullt accepterat mansförtryck som ett komplement till det kvardröjande kvinnoförtrycket?

Hur kommer det sig till exempel att det är fullkomligt politiskt korrekt att ett gäng medelålders kvinnor snackar öppet om snygga unga killar, medan det är politiskt inkorrekt för medelålders män i samma lunchrum att uttrycka sin beundran för snygga unga tjejer? Hur kommer det sig att det är lagligt att mena att alla män är djur? Hur kommer det sig att det plötsligt är ett skällsord att vara "heteronormativ"? Bara för att jag är gift, heterosexuell och har fem barn med samma gamla medelålders heterosexuelle man (dock utan skägg) så har jag försetts med ett nytt fräscht skällsord? Blir situationen för dem som förtrycks i vårt samhälle bättre för att vi börjar förtrycka ännu fler? Det är lite som att hugga sig i foten med en kniv när man har ont i ryggen, "för att det gör mindre ont i ryggen då".

Female chauvinist pigs stinker lika mycket som male chauvinist pigs.

/Maia

PS. Nu blev det täta poster här på bloggen. Men detta kan man inte bara luta sig tillbaka och acceptera.

Myndigheterna talar

Det trevliga kynnet hos Australiens befolkning är ju väl känt. När L och jag var ute på vår sightseeingdag i staden ramlade vi över detta anslag.

Alla eventuella parkvakter av Hemultyp har antagligen stampande med sina breda fötter flytt landet. Här behöver inte Snusmumriken riva ner och göra stora brasor av skyltarna. “Gå på gräset! Krama träden! Ha picknick! Tala med fåglarna!”

Det är rätta takter det. Så ska en rejäl skylt se ut i en park, tycker jag.

När det gäller rökning är våra kära aussies också ganska explicita. På cigarrettpaketen fins det nämligen inte bara en stor fet varningstext som på de svenska. Nej, en stor fet bild på fimptår angripna av kallbrand ska det vara på paketen.

Avskräckande? Jag vet inte. Men man lägger nog inte gärna paketet på bordet.

Jag lutar mig tillbaka i soffan och funderar lite. Undrar om det skulle fungera med en sådan här skylt och en sådan här varningstext i Sverige. Skylten kanske. Hela allemansregeln är ju egentligen en parkskylt till vår svenska natur... Men otäcka bilder på cigarrettpaketen? Skulle inte gränsen gå där? Det känns så, även om jag inte förstår varför.

/Maia

Hjälpsamhet

När jag kom till Sydney Airport trodde jag att det skulle vara enkelt att hitta någon flygbuss eller något liknande som skulle ta mig till Sydney University. Eller en buss. Orsaken till att jag fått för mig denna vanvettighet var att jag läst på hemsidan till Women's College, där jag skulle bo, att det gick så lätt att ta sig från flygplatsen. Med Sydney Airporter Bus.

Jag följde skylten "bussar" så som man brukar. Så som man gör t.ex. i London eller Zürich eller Paris. Och vanligen hittar man bussar. Men inte i Sydney. Jo, det fanns bussar som man kunde åka mellan terminalerna med om man ville betala. De kom och åkte. Lite längre bort fanns något som såg ut som hotellbussar. Jag gick dit och försökte kolla efter Sydney Airporter. Inget sådant.

In i terminalen igen och till en disk som hörde till universitetet. Men nej, det var bara information om hur man skulle göra om man ville gå gå på universitet här. Den vänlige killen hade ingen aning om hur man kom till universitetet, eftersom han gick på ett annat av universiteten. UniversitetEN.

Jag blev istället skickad till något som kallades informationsdisk. Ut och till höger, sa de. Jaha. Det var ju där jag varit... "Och titta efter folk med stora gula badges, som är Visitor Guides!" Ut igen och inga människor med stora gula knappar. Men borta vid hotelltransferbussarna blev jag genast uppplockad. Vart skulle jag?

Så snart jag sagt det utbröt ett gräl om vem som skulle (vara tvungen att) ta med mig i sin buss. Räckte det med att de släppte av mig på centralen? Nej, sa jag till sist och gick in i terminalen igen.

Här hittade jag några Visitor Guides, som ju skulle hjälpa mig. Jag ville veta hur man åkte till X, och det skulle de ju vara bra på. Men nej. De hade ingen aning om hur man åkte in till stan. OK...

Till sist kom jag på en lokalbuss som körde till fel universitet och sedan på en till som till sist körde mig rätt. Ungefär. Undrar om den australiensiska trevligheten är som den japanska lär vara? Hellre ge ett besked som är fel än inget alls, så att den som frågar efter en buss inte ska tappa ansiktet.

- - -

Nu är jag tillbaka på Sydney Airport med L. Vi har varit här sedan klockan 14 i eftermiddags eftersom man måste checka in tre timmar i förväg. Redan när vi kom fick vi veta att planet var försenat. Men vi checkade in och gick genom alla säkerhetskontroller, för Sydney Airport är ju stor, det finns mycket att äta och shoppa här. Det hade jag läst i en broschyr. Så det är ju sant, eller hur?

Ja, det är sant. Bara inte i den del av flygplatsen där vi tillbringat de senaste, sex, sju timmarna i. Ja, just det! Planet är ännu mer försenat. Och den del av terminalen vi är i är avskuren från de övriga och alla affärer stänger. På riktigt. Inte bara för dagen. Bokaffären tömdes på böcker framför våra ögon. De skulle stänga helt och hållet för ombyggnaden. Det fanns en enda plats att äta på. Ganska tråkig sallad. Eller smörgåsar. Relativt tråkiga, de också.

När vi till sist fick matvouchers sa man: "Gå till Gate 54. Där finns mat." GÅ till Gate 54? Som om de inte hade en aning om att det var avstängt. När vi kom ner till transferbussen var farbröderna gulliga nog att köra oss bort dit i alla fall. For free, sa de. Och där fanns affärerna. Då hade vi förstås inte mycket tid på oss för att hinna med gulliga farbrödernas transfer tillbaka. Och ingen lust heller för den delen.

Kontentan är i alla fall att jag i fortsättningen inte kommer att lita på icke-dagsfärsk information. Women's College hade sin info på internet, men det vet man ju hur det fungerar! Uppdateringen av universitetshemsidor är inte alltid den bästa. Jag gissar att jag fått mer ut av att undersöka flygplatsens hemsida.

/Maia

PS. Just nu sitter vi på London Heathrow och väntar, eftersom vårt plan förstås inte hann fram till anslutningsplanet. Framåtlutade över våra datorer sitter vi. Tur att vi gick och fick rygg och nackmassage för 150 kr (!) innan vi åkte från Sydney.

Down under

Jaha. Nu är man Down Under som det så vackert heter. I Sydney. Ja, jag har ju inte sett något särskilt storstilat av Sydney ännu, eftersom University of Sydney ligger i en del av staden som heter Newtown och det är inte alls centralt.

Istället verkar det vara en mer skum del av staden. Jag bor på ett studenthem under konferensen som jag är på, och i informationen på rummet blev gästerna informerade om att aldrig, aldrig, aldrig lämna några värdesaker på rummet. Basta!

Problemet är då förstås att ett anslag som står uppsatt utanför rummet säger att man aldrig, aldrig, aldrig ska bära på sig några större summor pengar ute heller, på grund av rånrisken.

Vad är då det bästa funderar man... Att gömma pengarna under en buske i trädgården?

Den australiensiska engelskan är också ett kapitel för sig. Jag tyckte nog att jag sett tillräckligt många avsnitt av Flying doctors för att kunna förstå dem. G'ddaaajjj majjt och allt det där. Men icke.

I kafferummet träffade jag på en kille som hasplade ur sig nåt obegripligt. Och eftersom det visade sig att det bara var nån slags hälsningsfras han yttrade så var det faktum att jag inte fattade ännu mer pinsamt. I den vidare konversationen körde jag samma system som min farfar gjorde när han började höra dåligt; jag log och nickade.

Och imorse hörde jag en man säga: I'm going to Canberra to die!

Givetvis var det today han menade, men jag hörde to die och studsade.

/Maia
som på tisdag lutar sig tillbaka i flygstolen och åker hem!

Nu flyger jag

Och ni får njuta av den här lilla filmen som maken förärade mig. Om att flyga till Australien.



Jag lutar mig tillbaka i flygfåtöljen och sover.

/Maia