Idag har jag haft en flygplatsdag. Och flygplansdag. Det tog mig mer än 24 timmar att ta mig från säng till säng. Och som vanligt söker jag svaren på livets djupaste frågor. (Det kanske inte är så bra att resa så mycket ensam?)
För det första så är det det här med toaletter. På Landvetter fick jag för mig att det fanns ett mönster i hur man placerar dam- och herrtoaletter i förhållande till varandra. Damer till vänster och herrar till höger. Visst är det så? Djup insikt som höll fram till Schiphol. där var det nämligen tvärtom.
Så då började jag istället fördjupa mig i min egenhet att alltid söka svaret på frågan Varför? och alltid söka mönster. Jag menar, hur dum får man vara? Det finns ju inget mönster i hur man placerar damtoaletter i förhållande till herrtoaletter. Eller hur?
Ja, det är dumt. Tänkte jag och gick på toaletten. Men när jag kom ut märkte jag att kallt och varmt vatten var på fel sida i Holland. Så det kanske gäller toaletterna också. Holland kan ju vara ett tvärtomland rakt igenom. Lite antipoder, fast i Europa.
Idiotiskt, ja. Så jag går över till det här med att köa. Idag har jag köat och nu ska vi titta lite på de olika köerna.
Först så har vi ju den klassiska incheckningskön. Den hoppade jag över eftersom jag checkade in på Internet och skrev ut mina egna boardingcard. Annars är det en ganska OK kö eftersom jag ofta har M och A som står och stöttar mig och kramas och pussas och påminner mig om att vicka på fötterna i planet.
Säkerhetskön är mystisk, för där finns ju alltid den där känslan av att man ska bli avslöjad i slutändan. Jag blir alltid förvånad när jag klarar mig. En gång tjöt det faktiskt för att jag hade små tryckknappar i min kofta. Lite samma känsla är det i Starbuck's-kön – jodå! – eftersom man där gör en beställning, köar sig fram till betalningen och sedan köar för att få sin dryck. I den sista kön är jag så förvirrad att jag bit för bit övergår till att oroa mig för att jag inte ska få rätt kaffe eller att de ska glömma att göra just mitt kaffe eller vad som helst. Undrar varför det alltid ska vara så. Fånigt.
Sedan kommer ju boardingkön. Då blir jag alltid lycklig när flygvärdinnan delar upp de som ska in och säger: "Vi börjar med rad 40–60" eller något sådant. För det värsta av allt är ju den kö som kommer sedan: flygplanskön. Den in i planet i gången, med allt väntande på folk som ska knöla in gigantiska väskor i överskåpen, är helfånig och den ut ur planet ännu värre.
(Här måste jag bara inflika att flygplanen inrikes här har de största bagagehyllor jag sett. Det gick att trycka in riktiga resväskor. Tre gick på före mig och en flygvärdinna ropade efter dem att "de där väskorna går inte in, laidies, det SER jag". Men de gick in, "halleluja, thank You, Jesus!" sa damerna.)
Jaha, ja. Sedan har vi dagens klara vinnare i Värsta Kö-tävlingen. Kön in till USA. Det är femhundra köer. Alla går i snigelfart. Jag har dåligt med tid och försöker välja en kort kö. Och en som inte är full med folk som jag tror kan ta lång tid. T.ex. damer i heltäckande kläder och slöja. Eller ett gäng med tonåriga och lite vilda japanska gossar med mycket gel i håret.
Först i min kö står en jude med kalott. Det tar tio minuter för honom att komma igenom. Och trots att jag pratar med en nederländsk familj hoppar jag upp och ner de sista 20 minuterna. Och så kommer frågorna. Denna gång en ny: "Who pays you for that?" (för att hålla föredrag alltså). Det kan man ju undra, men jag svarar som det är: att jag i stort sett betalar för att hålla föredraget. Och sedan en tullkille som flera gånger undrar varför jag inte har någon sprit med mig. Sista gången säger han mitt namn och tittar mig djupt i ögonen.
Men hotellet är bra. Så nu, efter 27 timmar, är jag tillbaka i sängen, lutar mig tillbaka och somnar.
/Maia
2007/07/27
2007/07/25
Ord, ord, ord
Upp flyger orden. Tanken stilla står.
Jag sitter och skriver ett föredrag på engelska. Och jag fascineras över det som händer när man skriver. Det som alltid händer. Nämligen att man förvandlas och blir, inte bara fullkomligt illitterat, utan också blind. Som tur är har jag tillgång till Lsys som villigt och snällt, klockan 9 på morgonen, läser igenom mina texter. Och se där! Har jag inte missat ett eller annat tredjepersons-s – som alltid. Och hur var det med tempus i den här meningen?
Det har inte bara med stress att göra, detta att man helt enkelt inte kan se sina egna fel. Därför tjatar jag alltid på studenter att de ska låta någon annan läsa det de skrivit innan de lämnar in det. Vilket ju är svårt eftersom de ofta inte riktigt är nöjda med det de skrivit.
Själv har jag nog kommit över den tveksamma fasen. I alla fall när det gäller det professionella skrivandet. Jag inser att det alltsomoftast står lastest och en hel massa andra saker i mina texter. (Och hur många gånger har jag inte fått gå tillbaka och revidera inläggen i den här bloggen...) Så jag sträcker mig girigt efter närmsta hjälp, vare det make, syster eller kollega.
---
En sak som dock slår mig som riktigt rejält problematisk när man ska skriva på ett annat språk är de sanna vännerna. Vi vet ju alla att det finns falska vänner i olika språk, som t.ex. att man inte ska svara Jag och min man var ute och pulade lite i rabatterna! när en dansk frågar vad man sysslat med i helgen.
Just de här falska vännerna gör ju att man blir lite tveksam över vilka som är ens sanna vänner. Som idag när jag mentalt helt enkelt blockerade den enkla lösningen att tog på sig skulle kunna heta put on på engelska. Eller som jag inte anade att eftersom faktiskt heter eftersom på danska. Och inte dersom som jag fick för mig.
Undrar var det ordet kom ifrån, förresten. Dersom finns inte i Politikens dansk/svenska ordbok och inte i den svensk/danska heller, men verkar betyda 'om; ifall': Dersom du ønsker å stå på venteliste, ta kontakt med oss.
Order verkar användas mycket i formellare sammanhang, kontraktstexter och liknande. Och det betyder samma sak på norska. Eftersom jag nu har hittat Ordbog over det danske sprog på nätet hittade jag det förstås där... men 'eftersom' verkar det inte betyda.
I morgon bitti ska jag ta och luta mig tillbaka i flygstolen till USA. Och arbeta vidare på föredraget. Stödpappren får jag trycka där. Kanske inte så tillbakalutat ändå.
/Maia
Jag sitter och skriver ett föredrag på engelska. Och jag fascineras över det som händer när man skriver. Det som alltid händer. Nämligen att man förvandlas och blir, inte bara fullkomligt illitterat, utan också blind. Som tur är har jag tillgång till Lsys som villigt och snällt, klockan 9 på morgonen, läser igenom mina texter. Och se där! Har jag inte missat ett eller annat tredjepersons-s – som alltid. Och hur var det med tempus i den här meningen?
Det har inte bara med stress att göra, detta att man helt enkelt inte kan se sina egna fel. Därför tjatar jag alltid på studenter att de ska låta någon annan läsa det de skrivit innan de lämnar in det. Vilket ju är svårt eftersom de ofta inte riktigt är nöjda med det de skrivit.
Själv har jag nog kommit över den tveksamma fasen. I alla fall när det gäller det professionella skrivandet. Jag inser att det alltsomoftast står lastest och en hel massa andra saker i mina texter. (Och hur många gånger har jag inte fått gå tillbaka och revidera inläggen i den här bloggen...) Så jag sträcker mig girigt efter närmsta hjälp, vare det make, syster eller kollega.
---
En sak som dock slår mig som riktigt rejält problematisk när man ska skriva på ett annat språk är de sanna vännerna. Vi vet ju alla att det finns falska vänner i olika språk, som t.ex. att man inte ska svara Jag och min man var ute och pulade lite i rabatterna! när en dansk frågar vad man sysslat med i helgen.
Just de här falska vännerna gör ju att man blir lite tveksam över vilka som är ens sanna vänner. Som idag när jag mentalt helt enkelt blockerade den enkla lösningen att tog på sig skulle kunna heta put on på engelska. Eller som jag inte anade att eftersom faktiskt heter eftersom på danska. Och inte dersom som jag fick för mig.
Undrar var det ordet kom ifrån, förresten. Dersom finns inte i Politikens dansk/svenska ordbok och inte i den svensk/danska heller, men verkar betyda 'om; ifall': Dersom du ønsker å stå på venteliste, ta kontakt med oss.
Order verkar användas mycket i formellare sammanhang, kontraktstexter och liknande. Och det betyder samma sak på norska. Eftersom jag nu har hittat Ordbog over det danske sprog på nätet hittade jag det förstås där... men 'eftersom' verkar det inte betyda.
I morgon bitti ska jag ta och luta mig tillbaka i flygstolen till USA. Och arbeta vidare på föredraget. Stödpappren får jag trycka där. Kanske inte så tillbakalutat ändå.
/Maia
2007/07/02
Alla i varsin separat förpackning?
Nu sopsorterar vi. Vi återvinner. Nu väljer vi energisnåla transportalternativ. Nu tänker vi på miljön och på den globala uppvärmningen. Nu börjar äntligen världen bli rättvänd igen kan man säga. Vi inser att vi inte är jordens herrar utan jordens förvaltare. Vi inser att vi inte längre kan spotta i havet utan att det gör skillnad. Vi drar vårt strå till stacken och hoppas att droppen urholkar stenen – gutta cavat lapidem.
Mitt i detta presenterar Göteborgskex mjuka Ballerinamuffins som var och en är "portionsförpackad för den färska känslans skull".
Efter alla resor till Frankrike ser jag mönstret. Hur många gånger har jag inte förundrats över detta enorma resursslöseri och det enorma sopberg det för med sig. Möjligen är det motiverat i ett land där man ofta bär med sig sin lunch till skolan att förpacka kakor i småportioner. Men knappast ens där.
För det första så blir det alltså ännu mer sopor att ta hand om. För det andra blir det ännu lättare att stoppa en liten sockerbomb i fickan.
Om man ändå ska köpa 8 muffins kan det ju räcka med en förpackning. Fast jag kanske har fel. Det kan ju handla om att muffins ändå behöver nån slags tråg att ligga i inuti förpackningen och då kanske separata påsar är lika miljövänligt eller miljöovänligt.
Ibland lurar man ju sig själv. Jag läste i en tidning när jag flög (ja!) till Danmark att det finns undersökningar som visar att flyg med miljöcertifierade flygbolag är ett gott alternativ till de halvtomma tåg som kör omkring idag. Javisst, det var på flyget jag läste det. Men det påminde mig om att man för 20 år sedan trodde att allt brunt olackat papper var "miljövänligt" medan allt blankt papper var förkastligt. Sanningen var ju ibland den motsatta. Ibland var det det blanka pappret som var det bättre.
Så om vi ska sluta spotta i havet gäller det ju att vi vet vad vi gör istället.
Fast minimuffins kan man ju skippa i vilket fall som helst. Det finns ju alternativ som inte innehåller mystiska ingredienser som håller dem mjuka och färskliknande. Man får ju notera att det står "den färska känslan" och det är ju helt tydligt att Göteborgskex har koll på de semantiska nyanserna.
Mer tillbakalutat är förstås att baka sina egna muffins.
/Maia
Mitt i detta presenterar Göteborgskex mjuka Ballerinamuffins som var och en är "portionsförpackad för den färska känslans skull".
Efter alla resor till Frankrike ser jag mönstret. Hur många gånger har jag inte förundrats över detta enorma resursslöseri och det enorma sopberg det för med sig. Möjligen är det motiverat i ett land där man ofta bär med sig sin lunch till skolan att förpacka kakor i småportioner. Men knappast ens där.
För det första så blir det alltså ännu mer sopor att ta hand om. För det andra blir det ännu lättare att stoppa en liten sockerbomb i fickan.
Om man ändå ska köpa 8 muffins kan det ju räcka med en förpackning. Fast jag kanske har fel. Det kan ju handla om att muffins ändå behöver nån slags tråg att ligga i inuti förpackningen och då kanske separata påsar är lika miljövänligt eller miljöovänligt.
Ibland lurar man ju sig själv. Jag läste i en tidning när jag flög (ja!) till Danmark att det finns undersökningar som visar att flyg med miljöcertifierade flygbolag är ett gott alternativ till de halvtomma tåg som kör omkring idag. Javisst, det var på flyget jag läste det. Men det påminde mig om att man för 20 år sedan trodde att allt brunt olackat papper var "miljövänligt" medan allt blankt papper var förkastligt. Sanningen var ju ibland den motsatta. Ibland var det det blanka pappret som var det bättre.
Så om vi ska sluta spotta i havet gäller det ju att vi vet vad vi gör istället.
Fast minimuffins kan man ju skippa i vilket fall som helst. Det finns ju alternativ som inte innehåller mystiska ingredienser som håller dem mjuka och färskliknande. Man får ju notera att det står "den färska känslan" och det är ju helt tydligt att Göteborgskex har koll på de semantiska nyanserna.
Mer tillbakalutat är förstås att baka sina egna muffins.
/Maia
2007/07/01
Tillbringade – inte spenderade – en dag med A på Kulturen i Lund
På vägen hem igen efter en intressant och mångfacetterad Lundadag såg jag i en tidning att någon brukar "spendera" sin tid med barnen. Spendera? Jag var med A den dagen, men det handlade definitivt inte om att "spendera" tiden.
Jag vet, jag vet. Det är ju absolut ingen idé att gnälla. Troligen är det en språkförändring på väg och ordet håller på att få en ny betydelse. Men ändå.
Ordet spendera tycker jag fungerar väldigt bra att använda i grundbetydelsen i Nationalencyklopedins ordbok: 'betala ut pengar, ofta på ett flott sätt'. Här handlar det om utgifter. Man använder sig av pengarna och sedan tar de pengar man spenderar slut. När jag är tillsammans med mina barn går det inte att jämföra med att lägga ut eller göra av med pengar. Tiden jag är med A är inte något som tar slut eller läggs ut.
Men jag tror att det knappast finns någon yngre människa som håller med mig. Så ett korståg mot spendera är dömt att misslyckas. I SAOB finns faktiskt dessutom en bibetydelse som har med tid att göra. Den är gammal; första belägget är är från 1735. Såhär lyder den: 'med avseende på tid [...] offra eller sätta till'. Dagens spendera verkar dock inte handla om något offer.
Det egendomliga är att det finns ett fullkomligt ljuvligt ord för samma sak, nämligen tillbringa. Smaka på det du! Tillbringa. Jag till
bringar tid med mina barn. Och så ta och jämför det med det tama "Jag spenderar tid med mina barn." Som om tiden var nån slags valuta. Nej, tid är inte pengar. Tid är något vi tillbringar med varandra. Ljuvligheters ljuvlighet. Eller hur?
Och idag tillbringade A och jag flera timmar på Kulturen i Lund. Det var så alldeles oväntat underbart. För det första gick A loss på alla miniatyrer. Och det fullkomligt vimlade av små hus och miniatyrbåtar och allting så bara det var ju kalas. Sedan var det ju sagohörnet där det fanns utklädningssaker. A smälte. En leksaksutställning med ett rött rep att följa och en mullig farbrorsröst som tog oss från en tid till en annan. En hel och alldeles riktig stuga att röja i och en lekplats med leksaker och vatten. Och då var det ändå bara en A och en mamma som gick runt där. Hur underbart hade det inte varit med några kusiner också? Som tillbringar en dag i underverkens museum...
Klart tillbakalutad eftermiddag, efter en sådan morgon.
/Maia
Jag vet, jag vet. Det är ju absolut ingen idé att gnälla. Troligen är det en språkförändring på väg och ordet håller på att få en ny betydelse. Men ändå.
Ordet spendera tycker jag fungerar väldigt bra att använda i grundbetydelsen i Nationalencyklopedins ordbok: 'betala ut pengar, ofta på ett flott sätt'. Här handlar det om utgifter. Man använder sig av pengarna och sedan tar de pengar man spenderar slut. När jag är tillsammans med mina barn går det inte att jämföra med att lägga ut eller göra av med pengar. Tiden jag är med A är inte något som tar slut eller läggs ut.
Men jag tror att det knappast finns någon yngre människa som håller med mig. Så ett korståg mot spendera är dömt att misslyckas. I SAOB finns faktiskt dessutom en bibetydelse som har med tid att göra. Den är gammal; första belägget är är från 1735. Såhär lyder den: 'med avseende på tid [...] offra eller sätta till'. Dagens spendera verkar dock inte handla om något offer.
Det egendomliga är att det finns ett fullkomligt ljuvligt ord för samma sak, nämligen tillbringa. Smaka på det du! Tillbringa. Jag till
bringar tid med mina barn. Och så ta och jämför det med det tama "Jag spenderar tid med mina barn." Som om tiden var nån slags valuta. Nej, tid är inte pengar. Tid är något vi tillbringar med varandra. Ljuvligheters ljuvlighet. Eller hur?Och idag tillbringade A och jag flera timmar på Kulturen i Lund. Det var så alldeles oväntat underbart. För det första gick A loss på alla miniatyrer. Och det fullkomligt vimlade av små hus och miniatyrbåtar och allting så bara det var ju kalas. Sedan var det ju sagohörnet där det fanns utklädningssaker. A smälte. En leksaksutställning med ett rött rep att följa och en mullig farbrorsröst som tog oss från en tid till en annan. En hel och alldeles riktig stuga att röja i och en lekplats med leksaker och vatten. Och då var det ändå bara en A och en mamma som gick runt där. Hur underbart hade det inte varit med några kusiner också? Som tillbringar en dag i underverkens museum...
Klart tillbakalutad eftermiddag, efter en sådan morgon.
/Maia
2007/06/27
Vitt lådvin 08.28 på Helsingsborgståget
Hej och hå på tåget till Lund.
Nu är det morgon och A. och jag sitter på 06.20-tåget till Lund. I Varberg – eller är det Halmstad – kommer fyra damer på och sitter runt bordet mitt över gången. Ja, det är nog ett tjejgäng och inga damer precis. De låter alla som Annika Andersson och lustigt nog gör det att det är lite svårt att ta det de talar om på allvar.
För övrigt är det inte helt enkelt att ta dem på allvar annars heller. En av dem har ett X som heter Kurt. Bara det. Sedan är det det där med kaffet. En av tjejerna är utsedd till Den Som Spiller Kaffe. Redan tidigt diskuteras att det är bra för henne att inte ha vita byxor eftersom det inte syns med kaffefläckar på svarta. Förnuftigt råd. Så kommer ämnet "galltvål" upp. Jag slår genast över datorn till Kom-ihåg-lappar och skriver "Vad är galltvål?" Jag menar, det låter ju bara inte klokt. Galltvål. Men med galltvål kan man uppenbarligen ta bort allt. Till och med en del gamla fläckar enligt ryktet. Ja, det var visst till och med en gammal körsbärsfläck som gett med sig. Inte för någon av de fyra kvinnorna, men det var en väninna till en av dem som varit med om detta. Och så spiller då Ingrid kaffe på sitt vita linne.
Väninnorna blir glada över att Ingrid uppfyller alla förväntningar. Hon går till toaletten och försöker ordna det hela. Bara för att komma tillbaka och spilla runt ännu mer kaffe. Sällskapet jublar. Ingrid går och tvättar igen. Tyvärr finns ingen galltvål till hands, men eftersom "varorna" ska komma till Helsingør, inklusive galltvål, så kanske hon kan ordna det där lite senare. Sedan torkas alla muggar rent noggrant med pappersservetter. "Vi kan ju inte ta rött i de här," säger de och tänker på stackars Ingrids linnes tillstånd. "Vi kan ju börja med vitt."
Och tro det eller ej. Tro det eller ej! Klockan 08.28 dyker det upp en liten enliterstetra med lådvin. "Lite snacks skulle vi allt haft." Och så är den öppnad och ihälld: "Men nu blir det ju svårt att gömma den..." "Ställ den på golvet..."
Klockan är nu 08.30 och den skarpa doften av vin sprider sig ut över vagnen. Det är faktiskt knappt så att jag tror att det är sant. De låter fortfarande som Annika Andersson allihop, så jag tar det som en skröna eller ett folklustspel från Halmstad...
Och lutar mig tillbaka och upphör att förundras över den mänskliga naturen.
/Maia
(Förlåt, Annika Andersson! Du är en av Sveriges absolut roligaste skådespelerskor just nu! Och du kommer från Svenljunga, jag vet...)
Nu är det morgon och A. och jag sitter på 06.20-tåget till Lund. I Varberg – eller är det Halmstad – kommer fyra damer på och sitter runt bordet mitt över gången. Ja, det är nog ett tjejgäng och inga damer precis. De låter alla som Annika Andersson och lustigt nog gör det att det är lite svårt att ta det de talar om på allvar.
För övrigt är det inte helt enkelt att ta dem på allvar annars heller. En av dem har ett X som heter Kurt. Bara det. Sedan är det det där med kaffet. En av tjejerna är utsedd till Den Som Spiller Kaffe. Redan tidigt diskuteras att det är bra för henne att inte ha vita byxor eftersom det inte syns med kaffefläckar på svarta. Förnuftigt råd. Så kommer ämnet "galltvål" upp. Jag slår genast över datorn till Kom-ihåg-lappar och skriver "Vad är galltvål?" Jag menar, det låter ju bara inte klokt. Galltvål. Men med galltvål kan man uppenbarligen ta bort allt. Till och med en del gamla fläckar enligt ryktet. Ja, det var visst till och med en gammal körsbärsfläck som gett med sig. Inte för någon av de fyra kvinnorna, men det var en väninna till en av dem som varit med om detta. Och så spiller då Ingrid kaffe på sitt vita linne.
Väninnorna blir glada över att Ingrid uppfyller alla förväntningar. Hon går till toaletten och försöker ordna det hela. Bara för att komma tillbaka och spilla runt ännu mer kaffe. Sällskapet jublar. Ingrid går och tvättar igen. Tyvärr finns ingen galltvål till hands, men eftersom "varorna" ska komma till Helsingør, inklusive galltvål, så kanske hon kan ordna det där lite senare. Sedan torkas alla muggar rent noggrant med pappersservetter. "Vi kan ju inte ta rött i de här," säger de och tänker på stackars Ingrids linnes tillstånd. "Vi kan ju börja med vitt."
Och tro det eller ej. Tro det eller ej! Klockan 08.28 dyker det upp en liten enliterstetra med lådvin. "Lite snacks skulle vi allt haft." Och så är den öppnad och ihälld: "Men nu blir det ju svårt att gömma den..." "Ställ den på golvet..."
Klockan är nu 08.30 och den skarpa doften av vin sprider sig ut över vagnen. Det är faktiskt knappt så att jag tror att det är sant. De låter fortfarande som Annika Andersson allihop, så jag tar det som en skröna eller ett folklustspel från Halmstad...
Och lutar mig tillbaka och upphör att förundras över den mänskliga naturen.
/Maia
(Förlåt, Annika Andersson! Du är en av Sveriges absolut roligaste skådespelerskor just nu! Och du kommer från Svenljunga, jag vet...)
2007/06/24
Säkert
Ibland är allt säkert. Ibland inte. Och sedan sist har två trevliga saker trillat ner i knät på mig och nu är allt genast lite mer osäkert. Dels fick jag en postdoc-tjänst på ett år i Århus med NORMS-projektet. Det var det första postdocprojektet jag sökte till och ansökan har varit inne sedan långt före jag disputerade den 10 februari. En helt vanlig tisdag kom det ett mejl som sa att jag fått pengar för att tillbringa ett år i Århus och undersöka objektsskifte i svenska och danska.
Två dagar senare – det var förstås på torsdagen – gick jag in på Vetenskapsrådets hemsida och fann att jag också fått beviljat min andra ansökan. Två år i Lund. Efter mycket om och men blir det nu ett år i Århus och ett år i Lund. Eftersom det är samma projekt så är det ett kanonscenario att vara i Danmark halva tiden och i Sverige halva. Och att dessutom få vara i båda dessa forskningsmiljöer. Det är att äta kakan och ha den kvar.
Det som nu är osäkert är var jag bor och när och hur och vad jag ska ha i lön och allt annat. Det finns ju en familj och ett hem här som inte flyttar på sig och inte kostar mindre för att jag far iväg och pendlar. Och trots alla saker som ska förenkla för den som ska bo i Sverige och arbeta i Danmark och vice versa så är det ändå inte helt glasklart hur allting går till.
Som till exempel det där med att en del av socialförsäkringen (den som i Sverige ingår i arbetsgivaravgiften) ska betalas med skatten. Så skatten är rätt mycket högre. Och om jag arbetar 75% i Danmark för dansk arbetsgivare och 25% i Sverige för svensk arbetsgivare så blir det problem med just denna lilla skillnad.
Jag har skickar likalydande frågor till alla möjliga ställen och fått säreget olikartade svar. Men för ett par hundra danska kronor kan man få ett danskt skattebesked som gäller. Det betyder att det blir den skatten och därmed jämnt.
Men vi ska i alla fall försöka ta oss till Århus på semestern nu. Hitta en etta. Skaffa ett bankkonto. Skaffa ett personnummer. Och allt annat som står på kom-ihåglistan på Öresund direkt. Ja, där står ju förstås inget om en etta, men det ska vi nog försöka ordna ändå.
Kollegan S. ska just tillträda sin postdoc i Berlin. Hon verkar packa ner alla sina saker i Shurgardlådor och läste på dem:
"Du kan säkert förvara mig hos Shurgard!"
S. skrev till mig: "Ett sånt bra förslag! Men borde inte Shurgard själva veta om ifall att det går...?"
I princip skulle det kunna betyda att lådan kan förvaras säkert, men det är knappast den första tolkning som dyker upp i ens huvud. Ett strålande exempel på flertydighet hos adverbial i mittfältet.
M. och jag satt i trädgården och låtsades att det var semester i randiga semesterstolar på gräsmattan. Jag läste deckare (Donna Leon) och M. blundade i smyg bakom solglasögonen. A. byggde en koja av löv bakom en buske och jag mindes hur egendomligt nytt och spännande allt blev när man hade gjort en koja på en helt ny plats och inrett den med trasiga saker som blev så vackra och ändamålsenliga med hjälp av fantasin.
Klart tillbakalutat.
/Maia
Två dagar senare – det var förstås på torsdagen – gick jag in på Vetenskapsrådets hemsida och fann att jag också fått beviljat min andra ansökan. Två år i Lund. Efter mycket om och men blir det nu ett år i Århus och ett år i Lund. Eftersom det är samma projekt så är det ett kanonscenario att vara i Danmark halva tiden och i Sverige halva. Och att dessutom få vara i båda dessa forskningsmiljöer. Det är att äta kakan och ha den kvar.
Det som nu är osäkert är var jag bor och när och hur och vad jag ska ha i lön och allt annat. Det finns ju en familj och ett hem här som inte flyttar på sig och inte kostar mindre för att jag far iväg och pendlar. Och trots alla saker som ska förenkla för den som ska bo i Sverige och arbeta i Danmark och vice versa så är det ändå inte helt glasklart hur allting går till.
Som till exempel det där med att en del av socialförsäkringen (den som i Sverige ingår i arbetsgivaravgiften) ska betalas med skatten. Så skatten är rätt mycket högre. Och om jag arbetar 75% i Danmark för dansk arbetsgivare och 25% i Sverige för svensk arbetsgivare så blir det problem med just denna lilla skillnad.
Jag har skickar likalydande frågor till alla möjliga ställen och fått säreget olikartade svar. Men för ett par hundra danska kronor kan man få ett danskt skattebesked som gäller. Det betyder att det blir den skatten och därmed jämnt.
Men vi ska i alla fall försöka ta oss till Århus på semestern nu. Hitta en etta. Skaffa ett bankkonto. Skaffa ett personnummer. Och allt annat som står på kom-ihåglistan på Öresund direkt. Ja, där står ju förstås inget om en etta, men det ska vi nog försöka ordna ändå.
Kollegan S. ska just tillträda sin postdoc i Berlin. Hon verkar packa ner alla sina saker i Shurgardlådor och läste på dem:"Du kan säkert förvara mig hos Shurgard!"
S. skrev till mig: "Ett sånt bra förslag! Men borde inte Shurgard själva veta om ifall att det går...?"
I princip skulle det kunna betyda att lådan kan förvaras säkert, men det är knappast den första tolkning som dyker upp i ens huvud. Ett strålande exempel på flertydighet hos adverbial i mittfältet.
M. och jag satt i trädgården och låtsades att det var semester i randiga semesterstolar på gräsmattan. Jag läste deckare (Donna Leon) och M. blundade i smyg bakom solglasögonen. A. byggde en koja av löv bakom en buske och jag mindes hur egendomligt nytt och spännande allt blev när man hade gjort en koja på en helt ny plats och inrett den med trasiga saker som blev så vackra och ändamålsenliga med hjälp av fantasin.
Klart tillbakalutat.
/Maia
2007/04/21
Lite mer om -ofobierna
Ja, tyvärr kan jag inte hjälpa det. Jag fastnade i Språkbankens korpusar. Det är bara för kul, alltså. Den första ofobin som dök upp var – inte helt oväntat – xenofobi i korpusen DN 1987. Då noggrannt förklarat: Främlingshat (xenofobi).
I Press 95 kommer homofobi och klaustrofobi i korpusen. Med det inte sagt att de inte fanns i svenskan innan. Men det året fanns de med 7 gånger, tillsammans. De följande åren samsas dessa ord med något enstaka agorafobi och nosofobi ('onormal rädsla att bli sjuk').
I SvD år 2000 pratas det dessutom om anglofobi, kemofobi, teknofobi och... lite otippat: brofobi.
Det är inte förrän 2001–2002 som det riktigt smäller till. Förutom mer eller mindre etablerade fobier som kronofobi ('tidsskräck'), antropofobi ('människoskräck'), kynofobi ('hundskräck') och gerontofobi ('åldringsskräck') kan vi lida av predikofobi och dessutom av islamofobi. Predikningar brukar ju bilda sammansättningar med -o som i predikoturer, men inte Islam, va?
Och året därpå kör det igång. 2003 är det dags för (ta-daa) idyllofobi och västofobi. Ah! Jag älskar vårt kreativa språk. Jag älskar sammansättningar. Jag lider idag en smula av puckofobi... (Pucko slutar behändigt och fint på -o) och dessutom en smula av rättnofobi.
Min lutnofobi har dock blivit bättre, så jag avslutar här.
/Maia
I Press 95 kommer homofobi och klaustrofobi i korpusen. Med det inte sagt att de inte fanns i svenskan innan. Men det året fanns de med 7 gånger, tillsammans. De följande åren samsas dessa ord med något enstaka agorafobi och nosofobi ('onormal rädsla att bli sjuk').
I SvD år 2000 pratas det dessutom om anglofobi, kemofobi, teknofobi och... lite otippat: brofobi.
Det är inte förrän 2001–2002 som det riktigt smäller till. Förutom mer eller mindre etablerade fobier som kronofobi ('tidsskräck'), antropofobi ('människoskräck'), kynofobi ('hundskräck') och gerontofobi ('åldringsskräck') kan vi lida av predikofobi och dessutom av islamofobi. Predikningar brukar ju bilda sammansättningar med -o som i predikoturer, men inte Islam, va?
Och året därpå kör det igång. 2003 är det dags för (ta-daa) idyllofobi och västofobi. Ah! Jag älskar vårt kreativa språk. Jag älskar sammansättningar. Jag lider idag en smula av puckofobi... (Pucko slutar behändigt och fint på -o) och dessutom en smula av rättnofobi.
Min lutnofobi har dock blivit bättre, så jag avslutar här.
/Maia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)