Endast mamma är vaken

Det är den första december och jag vaknar klockan strax efter fem. Ingen sömn i sikte. Så är det nästan varje helg, lördag och söndag. Så jag går upp. Hänger en tvätt och sätter mig och stickar lite. Tittar lite på ett tv-program som jag missat i veckan. Spanar lite genom fönstret på månen och tänker på att jag inte ska göra någon julkalender i år.

Första gången sedan 2008.

Det tar lite tid att göra de där inläggen. Och det känns ibland som att allting är sagt. Det finns liksom en gräns för hur klok man får vara.

Men samtidigt finns det saker som kan tåla att sägas igen.

Så jag kommer att lägga in repriser här i den tillbakalutade bloggen under månaden, till inlägg från de fyra år då jag kalendrat. I nästa inlägg kommer det första.


/Maia

Intoleransens ansikte

När jag går in på Facebook får jag gång på gång veta i mina vänners strömmar att jag är en sådan där intolerant en. En sådan där som bara läser en bok. En som föraktar och ser ner på andra. En som tycker att den är förmer. 

Ja, de skriver ju inte att det är jag som är allt det där. Men jag är kristen, så det är mig de talar om. För det är helt OK att racka ner på den som är kristen. Kasta stora, hårda stenar.

Idag när jag gick in på Facebook och läste ett av alla dessa många inlägg – de ligger där nästan dagligen – började jag fundera över detta med intolerans.

Kommer ni ihåg kvinnan vid Sykars brunn? Jesus var törstig och gick för att få lite vatten. En ensam kvinna var vid brunnen, och Han bad henne om hjälp. Hon blev fullkomligt förskräckt. Hon var ju en sådan som ingen talade med. En utstött. En som haft många män.  En sådan som hon fick gå till brunnen vid de tider då ingen annan var där, om hon ville klara sig: Vet du inte vem jag är? Vet du inte vad jag är?

Jodå, Jesus visste.

Jag funderar en del på intolerans. Och så blir jag ledsen. Vem är det som är intolerant, egentligen?

Kanske den som utan att vara syndfri kastar första stenen?

/Maia

Roligt på jobbet

Vissa dagar är roligare än andra på jobbet. Idag har jag t.ex. upptäckt att en inlämningsuppgift i högskolepedagogik som jag inte fick godkänt på (Vilken smäll, när man är doktor i nordiska språk!) redan låg färdig i en mapp. Medan jag hade skickat ett helt annat dokument till kursledaren. Slarvig må jag vara, men skriva kan jag.

Och sedan har jag gjort klippdockor. På jobbet. Jag ska göra ett experiment på fältarbete på Bornholm nästa vecka och behöver bilder. Så då tar jag fria bilder från Wikimedia Commons och klipper in handritade figurer som jag skannar in.

Jag kan inte låta bli att spara dem. Visst är de söta?

Roligt på jobbet, helt enkelt.

/Maia

Agence Eureka

Agence Eureka lägger upp inskannade gamla bilder och böcker, framför allt på franska. Idag har de lagt upp en hel bok med fransk skrivstil. Följ dem med RSS! Det finns massor av roligt att titta på.

/Maia

Övergångar

Jag är i stort sett klar med höstens undervisning och ska just gå över till att skriva och slutföra min forskning. N'CLAV-nätverket som jag lett under tre år ska redovisa sina nätverkspengar och jag ska redovisa vad vi gjort. Min forskarassistenttjänst är snart slut.

Alla dessa saker som känts som Anne på Grönkullas krökar på vägen. Plötsligt är man där, vid kröken.

Igår fick jag reda på att en projektansökan där jag är medsökande fått pengar från VR och därmed har jag forskning att göra i fyra år till. På halvtid, så att jag får undervisa mina roliga lärarstudenter. Och idag fick jag besked att mina chanser att få en lektorstjänst är stora. Och inte bara jag, utan hoppeligen även mina goda kollegor Karin och Peter.

Ute vänder årstiderna från höst till förvinter och vinden som  driver molnen framåt känns till och med genom fönstren. Man går och väntar på att saker ska hända, att förändringar ska ske, och så plötsligt händer det. Plötsligt är man där, Vid kröken.

/Maia

Femtioen timmar. Och lite till.

Inser att jag borde ha jobbat med den där artikeln tidigare. 

Frågan är bara vilka timmar jag skulle ha tagit. Kanske istället för att umgås med familjen och måla hus i helgen?

Eller hur är det nu? Räcker det med över femtioen timmars arbetsvecka? Får man måla hus efter man har gjort femtioen timmar? Eller ska man jobba vidare då eftersom man inte är klar?

Efter en arbetsdag på snart tio effektiva timmar vet jag inte riktigt. Jag tror jag behöver en landningsbana. Kan någon sopa en landningsbana för mig? Eller räcka mig en riktigt bra piassavakvast?

/Maia

PS. I november och december ska jag inte ha några frister. Jag ska läsa och skriva i min egen takt. Nästan hela tiden. Så var inte oroliga, landningsbanan finns där. Sopa, sopa, sopa!

Dagsbild: Granskning

Fördelen med att ha många muminmuggar är att det går att välja en efter vilket humör jag har eller vilken syssla jag ska hålla på med. Idag granskar jag en text.
Det går långsamt. Jag är en hemul när jag granskar texter, helt klart. Därför visar jag inte författaren alla mina tankar och kommentarer. Smått, smått, smått. Gruskorn på läsarens gräsmatta är det mesta som jag hittar. Grummel och grus och småsaker som man lika gärna kan skutta sig över i läsningen.  Och så plötsligt stöter jag på ett stenblock, där mitt i texten. Något som måste åtgärdas. Ingen återvändo. Och då är jag plötsligt inte hemul längre, utan då blir jag en mammig mymla som lite bekymrad vill ta hand om och tycker synd och pymmar, när ingen ursäkt egentligen finns.  Jag önskar lite att jag kunde fortsätta vara hemul, lite torrt, rejält sådär. Muttra: Jahapp, nu får vi göra såhär! Och gå vidare. Muggen kanske hjälper. /Maia PS. Jag har funderat över om detta är orsaken till att jag även skriver så extremt långsamt. Att jag hemullikt återvänder och kollar varje stycke efter grässtrån som sticker upp i rabatten, efter grus som hamnat på min texts gräsmatta.  Jag kanske ska välja en mymlamugg när jag skriver, för att ha lite mer nåd med mina egna formuleringar.